Liv, död, mening. Stora teman kring den döende Rémy - en cynisk akademiker som stundtals mest varit en skitstövel. Nu samlas familjen och vännerna. Det är inte konfliktfritt, inte heller fritt från minnen. Smärtsamt och lustfyllt får vi följa Rémys döende, från det att sonen mycket motvilligt reser hem från finansjobet i London till det sista andetaget i huset vid sjön. Det är en lång resa för många av dem, kanske längts för Rémy och hans son.
Det är en oerhört intelligent dialog som blir en sort tidskapsel från tidigt 2000-tal; frustande stundtals, intellektuell och innerlig vid andra tilfällen. Bäst är när alla vännerna går igenom alla de -ismer de varit del av under sina liv! Men även teologin har sin plats när Rémys rationalism möts av sjukhusdiakonens katolska tro då hon inledningsvis ger honom ett nattvardsbröd av misstag. På något vis ligger just nattvardens delande i botten bakom alla filmens ord, alla skabrösa minnen, alla vinglas - mötet mellan himmel och jord, försoningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar