Detaljer, långsamhet, tystnad, ljud. Det är det viktiga. Sedan händer mycket: drömmar blir sanna, sanningen blir dröm, identiteter upplöses och tar gestalt igen, dialog upprepas, mord, våld och någonstans längtan efter kärlek. Allt är sådant David Lynch behärskar till fulländning. Lägg därtill ett oxblodsrött sammetsdraperi, en elegant, men också vardaglig, dialog, poliser i udda par och en extrem variant av trafiksäkerhet.
Vi vet inte riktigt vad som egentligen händer, men det finns en sorts cirkelberättelse där slutscenen också är början. Kanske är det så det är. Allt börjar och fortsätter, allt hänger samman, ”inget sker av en slump” som en av poliserna säger. Kanske är det ett sorts udda gudsbevis?
Ett mäktigt och ganska oväntat soundtrack ackompanjerar denna berättelse som inte kan berättas, utan behöver ses. Mest oväntat är nog de två Rammsteinlåtarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar