Två vapenbröder, två profetior, en dimma som sveper in både rum och tid, maktbegär och blod. Allt satt i en sorts arkaiskt japanskt sjuttonhundratal med krigsherrar, samurajer onda andar och en feodal maktordning. Mycket vackert filmat, men mer teater är film - så bygger filmen också på Shakespeares Macbeth - med en lysande Toshiro Mifune som den olycksalige Washizu: så lycklig över upphöjelsen, så desperat i förnedringen.
Intressant är ordalikheten mellan Psaltaren 103:15-16 (om människolivets korthet) och andens sång när profetian ges: En sång genomsyrad av buddistiskt tänkande. Bäst är nog ändå den suggestiva musiken och samurajernas snygga byxor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar