Först är det musiken, bombastisk, segerviss - sedan är det bombkrevaderna och till sist är det tystnaden och vinden. Vackert filmat, vackert spelat om fortsättningskriget 1941-44. Realistiskt och grymt, stundtals ömsint och gripande. Det är nog ändå realismen i krigets brutalitet som fängslar - och i viss mån naiviteten. Hjältemodet, disciplinen och längtan hem - de går inte riktigt ihop, liksom kriget inte går ihop.
Hjortronblom, psalm 237 i Den Svenska Psalmboken, Genesis 1:16, Isä meidän (Fader vår) och tydlig klasskamp. Bäst är alla ansikten, i skräck och glädje, i ro och oro, i trötthet och koncentration, i lek och allvar - fantastiska ansikten. Otäckast är när officerarna sjunger "Die Fane hoch" på fyllan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar