Skuggor, dagrar. Den ensamma människan i relation till civilisationen, naturen, människorna - för ingen kan vara ensammare än Barabbas, han som frikändes istället för Jesus och sedan lever sitt liv i Jesu skugga. Pär Lagerkvists roman är både existentiell och dramatisk, Hollywood-filmatiseringen koncentrerar sig på det dramatiska medan denna svenska film, regisserad av Alf Sjöberg, lägger tyngdpunkten på det existentiella. Fotot, musiken, skådespeleriet allt understryker de existentiella frågorna kring skuld och förlåtelse, kärlek och omvändelse. Det är teatralt; stundtals effektfullt, stundtals överdrivet. Några scener är rent expressionistiska i sitt spel mellan ljus och skuggor, medan andra blir en sorts kammarspel med en eller två röster. Bäst är nog Erik Strandmark som en stillsamt omtänksam Petrus - långt från bombasmer och hierarkier.
Förutom att hela berättelsen är en sorts bibelkommentar så framstår Jesu ord om att himmel och jord ska förgås i Matteuevangeliets 24 kapitel som centrala (Matt 24:35) - på så sätt att Barabbas missförstår dem grundligt och tragedin inte kan undvikas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar