Det börjar som en kritik av film och nöjesindustrin. Det skruvas åt och snart bryts all realism. Tiden upplöses. Identiteten upplöses. Skådespelarna blir tecknade figurer, drömmar blir hallucinationer och det blir både vackert, fascineradne och ganska otäckt. Som om Roy Andersson skulle göra en film tillsammans med Walt Disney. Märkligt, men vackert.
I grunden en film om kärlek, om en mors kärlek till sitt barn, eller en film om åldrande och relationer. Mycket bra skådespeleri i vilket fall, särskilt Harvey Kietel och Robin Wright (som också gör några snygga Cohen och Dylan covers). En udda detalj är referenserna till Ushers syndrom.
Filmen är baserad på en roman av Stanislaw Lem och vi kan se den som en kommentar till vad som händer om vi gör skapelsetanken i 1 Mos 1:14 om intet, dvs om tiden upphör. Då blir kärleken svårmanövrerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar