Det börjar magnifkt med krigets vansinne i ultrarapid; eld, död, skräck och smärta - musiken känns sakral och Jesaja 40:28-31 citeras. Vi leds bakåt i historien, till en hård barndom, en vacker kärlekshistoria och en vägran att bära vapen - men en lika stark övertygelse att försvara sitt land. Desmond Doss, den förste vapenvägraren i den amerikanska armén som får tapperhetsmedalj, är med vid slaget om Okinawa. Det är grymt, blodigt, förfärligt - och svårt att hantera som både vegetarian och pacifist. Men han blir den hjälte han inte ville bli, vi gråter (eller jag) när den rättfärdige får rätt. Det är storlaget, välspelat, teologiskt intressant och naturligtvis signerat Mel Gibson.
Egentligen handlar det om bön som är ett återkommande tema. Samtidigt som japaner mejas ner utan förskoning. Märkligt dubbla budskap. Kristen pacifism och amerikansk nationalism i en salig röra. Men snyggt och gripande. Finast är kungsfiskarens fjäder, mest gripande är de lemlästade soldaternas blickar när de möter rekryterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar