Betyg: 4 monument
Leif Zern skriver i sin bok Se Bergman att pojken får orden på det främmande språket, ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att kunna översättas. Och att det är vad som utgör grunden till att en konstnär ska kunna skapas. Jag hade nog aldrig kunnat se filmen på det sättet om jag inte hade läst Leif Zerns ord innan. Istället hade jag sett - och ser - barnets utsatthet. Pojken (Jörgen Lindström), som tillsammans med sin mamma (Gunnel Lindblom) och moster (Ingrid Thulin) befinner sig i någon sorts undantagstillstånd, i en stad under belägring. De är på resa hem men med tillfälligt stopp någonstans där allt är främmande, inte bara det påhittade språket.
Pojken rör sig mellan de vuxna systrarna, den ena med en destruktiv sexualitet och den andra dödsmärkt av sjukdom. Han möter också en uråldrig hotellbetjänt och ett gäng kortväxta varieté-människor. Allt är mardrömslikt och otäckt. Och ändå är brevet med de obegripliga orden, som pojken får av sin moster, något sträcker ut en hand mot framtiden. Ord som kräver hans fantasi, nyfikenhet och uthållighet för att översättas. Ord som trots sin obegriplighet kan hjälpa pojken att göra livet begripligt.
Och trots mardröms-scener går det utmärkt att njuta av skådespeleri och vackra dräkter och klänningar från 1960-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar