Det är poetiskt, långsamt, liksom lite dröjande med klipp från journalfilmer från de första åren efter krigsslutet och framåt, ackompanjerade av poesi, klassisk musik och eftertänksamma minnen. Porträttet är inte enbart vackert, här finns en glödande vrede mot katolska kyrkan och en tydlig kritik mot moderniteten. Ändå, ömsint med barnen som en sorts anonyma huvudpersoner - i alla klipp finns barn med. Barn som lär sig gå, barn som gungar mitt i vintern, barn som blir rädda för duvor, barn som sjunger sånger och ramsor, barn som har strumpor på händerna i brist på vantar, barn som lever sina liv i staden. Fast egentligen är det ju staden Liverpool som är huvudperson, staden - den något nedgångna - med sina levande människor och sina barn!
Musikvalet är fascinerande och oväntat. Bruckner inte Beatles och det är helt ok. Men framförallt är det väldigt fina klipp och bildkompositioner där stadens förändring långsamt träder fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar