Om musikens makt, eller musikens vanmakt. Django Reinhardt, ledare gör Franska Hotkvintetten och en av trettio- och fyrtiotalets mest inflytelserika gitarrister, spelar för fulla hus i det ockuperade Paris. Samtidigt som det blir fler och fler tyska soldater och officerare i salongen, rapporteras det om upptrappade förföljelser mot romer i de ockuperade länderna. Då han själv är rom blir han tveksam när nazisterna erbjuder honom att turnera i Tyskland för att bl a och spela för de trupper som ska skickas till Östfronten. Istället försöker han gå under jorden och lämna landet. Men musiken och den romska traditionen avslöjar honom och han måste ge en sista konsert...
Det är dramatiska händelser, särskilt förföljelsen av det romska folket, men filmen blir aldrig särskilt spännande. Dramaturgin är för seg och utdragen och det påhittade händelseförloppet alltför orealistiskt. Musiken däremot är fantastisk! Särskilt slutscenens uruppförande av "Requiem pour mes frères tziganes" - en rekonstruktion då originalpartituret är försvunnet.
De tyska nazisternas rädsla för dansens konsekvenser rimmar illa med Första Krönikebokens ord om hur hela folket "dansade framför Gud med liv och lust" I Krön13:8.
