Det finns något rörande över dessa den övre medelålderns män som jag inte kan släppa. De kämpar med relationer, kroppar och sviktande framgång. De är fåniga, cyniska och elaka, men också litterära, allvarliga och genuint roliga som när de sjunger om David Bowies twitterkonto. Upplägget är detsamma som tidigare: de reser runt i vackra landskap och testar lyxrestauranger för några amerikanska och engelska tidningar. Denna gång i Spanien, men varken maten eller landskapen har någon större betydelse. Det är samtalet, associationerna, imitationerna, de populärkulturella referenserna som är det viktiga: Shakespeare, Roger Moore, Laure Lee, Mick Jagger, Cervantes... Bakom elakheterna och de (ofta) självironiska kommentarerna skymtar en rörande och ganska skör vänskap och en vilja att försöka förstå vad livet går ut på - och det är inte lyxigt god mat, inte poplåtar från sjuttiotalet, inte att upptäcka mer av världen, utan vänskap och kärlek - och sorgen när det inte fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar