Det är stilla, vackert, arkaiskt, avskalat och ytterst troget bibeltexten. Samtidigt är det en tydlig tolkning Pasolini gör. Jesus är inte upprorsmannen mot den romerska ockupationen - vilket vi skulle kunna tro med tanke på Pasolinis politiska hemvist, Jesus är upprorsmanen mot kyrkan, hierarkierna och den bigotta gudsuppfattningen. Som motkraft finns barnen. De är nästan alltid närvarande. Smutsiga, snörvlande, petande i näsan - men närvarande och de står som en mur mellan Jesus och översteprästerna i templet.
Vid sidan av barnen är det ansiktena som är det mest fantastiska, så många närbilder, så många fantastiska ansikten, så uttrycksfulla, så udda, så mänskliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar