I grunden handlar det om lojalitet, om klasslojalitet och vänskap. Det är episkt vackert, ganska långsamt och uppfyllt av dylanmelodier. Här får "Knocking on Heavens Door" en sorgligt självklar tydning. De gamla vänerna Pat Garrett och Billy the Kid hamnar på varsin sida om lagen - men vem är egentligen lagen? Pat som sålt sig till maktens män, eller Billy som slåss för sin frihet och de svaga?
Billy står fram för oss som en Kristus i filmens början, korsfäst men tydligt levande. Sedan följer hans gärning, en annan ordning än i evangelierna. Men vem är då Pat? Judas? Nej, snarare Petrus?
Bob Dylan läser konservetiketter, jagar kalkoner och kastar kniv - bara det gör filmen mytisk. Dock är nog Kris Kristoferson i det här fallet en mer uttrycksfull skådespelare, om än inte sångare. För det finaste är nog scenerna när Bob Dylan är i bild och vi hör honom samtidigt i soundtracket. Så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar