Betyg: 4 monument
Det är något kraftigt ångestframkallande med den röda färgen på väggarna och Harriet Anderssons Agnes i vit särk där hon ligger dödssjuk och svettig i sin säng. Hon är den goda systern och rivaliteten mellan hennes äldre och yngre systrar är förödande. Men samtidigt är det något med de stora håruppsättningarna och just de röda tapeterna, som känns så otidsenligt. Ja, mer som 1970-tal än det förra sekelskifte som jag tänker mig är filmens tid. Inte ens Ingrid Thulin (längst till vänster på bilden ovan) är vacker i peruken med den alltför stora håruppsättningen. Titta på bilder från filmen här (scrolla ner på sidan). Just nu tänker jag att alla kvinnorna i filmen, de tre systrarna och deras hushållerska Anna (Kari Sylwan), representerar olika delar av en och samma person. Och kanske är det Ingmar Bergman själv?
Maria (Liv Ullman) är den barnsligt naiva lillasystern som aldrig riktigt har vuxit upp och som leker med alla i sin närhet men inte vågar möta död och smärta. Karin (Ingrid Thulin) är den allvarsamma och stränga storasystern som är rädd för beröring och befinner sig på gränsen till galenskap. Eller är hon faktiskt psykiskt sjuk när hon i en av filmens mest smärtsamma och också mest kända scener skär sig i underlivet med en bit glas och sedan smetar blodet kring sin mun. Smärtsamt och obehagligt, på gränsen till det outhärdliga. Men också lite svårbegripligt. Mellansystern Agnes är svårt sjuk i cancer. Hennes viktiga roll för systrarna framgår först i slutet av filmen då vi får se dem vandra i en grönskande park i sina vita kläder (se filmaffischen). Agnes är, liksom den varma och omhändertagande Anna, djupt troende. Hon stod närmare gud än jag, säger prästen (Anders Ek) när han ber vid hennes dödsbädd. Till sist Anna, som inte ber om något för egen del när hon efter Agnes död sägs upp av familjen. Men hon har tagit med sig Agnes dagbok och i den läser hon orden "och jag känner stor tacksamhet mot mitt liv som har gett mig så mycket" framför fotografiet av sin döda dotter. Det är mycket gripande.
I den självbiografiska boken Bilder (1990) skrev Ingmar Bergman så här om Viskningar och rop:
"Att inte vara sentimental med Döden. Låta den framstå, avslöja den i dess fulhet och ge den dess rätta röst och mäktighet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar