Betyg: 4 monument
En bilresa. Två medelålders brittiska komiker. Små portioner lyxmat. Vårvinter. Engelskt landskap. Men det är egentligen ointressant, det som är intressant är samtalet, bitterheten, konkurrensen de två herrarna emellan, rädslan att bli bortglömd, ömsintheten som gömmer sig bakom ironierna, sångfragmenten, elakheterna och desperationen uppblandat med Cooleridge och Wordsworth-citat. Elegant och mycket underhållande.
Det blir en särskild närvaro där deras samtal hela tiden är det centrala, maten som serveras känns ointressant, landskapet hade lika gärna kunnat vara något annat, de vackert belägna byarna lockar inte - det som lockar är driften att samtala. Även om mycket av samtalen är upprepningar känns de äkta, det blir på liv och död att någon finns att tala med, även om desperationen döljs bakom gliringar och ironier.
Vackrast är när de sjunger Abba i baren: "The winner takes it all"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Och godast ser den engelska frukosten med äggröra, bacon och blodkorv ut att vara. Men det kanske är för att solen äntligen tittar fram just när måltiden serveras??
SvaraRaderaHar funderat på att se denna, men vet inte.. Skulle jag gilla den?
SvaraRadera