En sorts blandning av existentiell pubertetsfilosofi och amerikansk highschool-humor (om nu skillnaden är så stor). En skeppsbruten man blir vän med en död man som flyter i land på hans öde ö. Tillsammans tar de sig av hemåt medan den döde lär sig leva. Tills de når civilisationen och den döde blir död igen, eller?
Det är både svårbegripligt och fånigt. Manlig kärlek trotsar civilisationens förfall - man kan vara lyckligare i skogen med sin döde vän och ett gäng dockor gjorda av skräp, pinnar och stenar än i den otäcka samtiden. Samtidigt som drömmen om idealkvinnan hålls vid liv. Det är motsägelsefullt, mossigt och än en gång fånigt. Och oerhört tjatigt med denna ständiga referens till 1 Mos 38:9 (slå upp själv!). Men kanske är det värsta att ingen utveckling sker. Trots allt de går igenom så är de likadana i slutet av filmen som i inledningen. Inget händer, inget har skett. Så meningslöst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar