Betyg: 4 monument
En ganska vanlig man, i en ganska vanlig amerikansk småstad, befolkad av ganska vanliga judiska familjer. En efter en radas katastroferna upp, ganska så vanliga katastrofer och Larrys - den allvarlige mannen - förhållningssätt är att göra ingenting. Som ett mantra upprepar han filmen igenom detta till sitt försvar: "men jag gjorde ju ingenting". När han i slutscenen äntligen gör något så bryter stormen ut. Stormen som antingen förgör eller befriar, vilket får vi inte veta.
Grundidén är hämtad från Jobs bok i Bibeln, berättelsen om en man som drabbas av alla möjliga katastrofer och ställer Gud till svars. Jobs samtal med sina vänner går igen i samtalen med de osannolika rabbinerna, särskilt den unge rabbinens jämförelse mellan livet och en parkeringsplats är lysande. En sorts absurd humor, mycket judisk vad jag kan förstå, lyser upp de katastrofer som drabbar Larry, inte så att de blir mindre katastrofala, men mer uthärdliga för oss som ser på. Till detta en fantastisk sextiotalskänsla med inredningsdetaljer, garageuppfarter, kraftiga glasögonbågar och smala slipsar.
Bästa kommentaren; den koreanske pappan som försöker muta Larry säger i en mycket invecklad förhandlingsomgång där rätt och fel blir helt förvirrat: "Du måste acceptera mystiken".
En ganska vanlig man, i en ganska vanlig amerikansk småstad, befolkad av ganska vanliga judiska familjer. En efter en radas katastroferna upp, ganska så vanliga katastrofer och Larrys - den allvarlige mannen - förhållningssätt är att göra ingenting. Som ett mantra upprepar han filmen igenom detta till sitt försvar: "men jag gjorde ju ingenting". När han i slutscenen äntligen gör något så bryter stormen ut. Stormen som antingen förgör eller befriar, vilket får vi inte veta.
Grundidén är hämtad från Jobs bok i Bibeln, berättelsen om en man som drabbas av alla möjliga katastrofer och ställer Gud till svars. Jobs samtal med sina vänner går igen i samtalen med de osannolika rabbinerna, särskilt den unge rabbinens jämförelse mellan livet och en parkeringsplats är lysande. En sorts absurd humor, mycket judisk vad jag kan förstå, lyser upp de katastrofer som drabbar Larry, inte så att de blir mindre katastrofala, men mer uthärdliga för oss som ser på. Till detta en fantastisk sextiotalskänsla med inredningsdetaljer, garageuppfarter, kraftiga glasögonbågar och smala slipsar.
Bästa kommentaren; den koreanske pappan som försöker muta Larry säger i en mycket invecklad förhandlingsomgång där rätt och fel blir helt förvirrat: "Du måste acceptera mystiken".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar