Betyg: 3 monument
Det finns något svårt med filmer som bygger på verkliga händelser, men som ändå snarare är fiktiva än dokumentära. Svarta nejlikan är en sådan film. Den handlar om Harald Edelstam, Sveriges ambassadör under militärkuppen i Chile 1973, när den folkvalde presidenten Salvador Allende störtades av Augusto Pinochet och om de våldsamheter som följde därefter.
Det finns två saker som jag ändå tycker bra om med denna film. Det ena är att den växer över tid. Den blir alltså bättre ju mer jag tänker på den. När jag såg den stördes jag av alla fiktiva och filmiska inslag, kanske för att jag hade väntat mig en mer dokumentär historia. Men filmen är ändå obehaglig på ett mycket trovärdigt sätt. Bland annat återkommer en filmsekvens med vajande lampor i taket på en korridor under Nationalstadion i Santiago de Chile (den plats där många människor avrättades under den blodiga militärkuppen) som egentligen inte alls är obehaglig men som blir det för att vi vet vad just denna filmsekvens leder fram till.
Den andra behållningen av filmen är att den väcker frågor kring diplomati och humanism. Att vara diplomatisk betyder ju i allmänhet att inte ta ställning, men i Harald Edelstams fall var just hans ställningstagande det som faktiskt ledde till att han lyckades rädda livet på många människor. Och "minnet av hans gärningar till försvar av människor och mänskliga rättigheter lever ännu kvar hos många", står det att läsa på Stiftelsen Harald Edelstams hemsida. Det bästa med filmen är faktiskt den intervju med verklighetens Harald Edelstam (1913-1989) som rullar medan eftertexterna visas.
Det är märkligt hur det hände något med filmen när den där autentiska imntervjun med Harald Edelstam visades i samband med eftertexterna. Plötsligt blev det som kändes som en rätt överdriven romantisk hjältehistoria något helt annat - en uppvisning i rakryggad humanism!!
SvaraRaderaDet visar hur viktigt det är att inte avsluta filmen innan eftertexterna rullat färdigt.