Olivier lever ett ensamt och torftigt liv som yrkeslärare för ett gäng snickarlärlingar. Men det har inte alltid varit så. Han har haft en familj. Fru och ett barn. En son. Så är det inte längre. Sonen är död, mördad av en ung pojke. Frun har lämnat honom och väntar nu barn med en ny man. Det som återstår är några förtvivlade sitt-ups i säkerligen Belgiens tråkigaste lägenhet och ett bistert engagemang i sina lärlingar.
Det kommer en ny lärling, direkt från ungdomsfängelset. Olivier känner igen honom och en smärtsam försoningsprocess börjar. Sällan har just det smärtsamma i försoningen visats så tydligt. Genom hela filmen får vi i huvudsak se Olivier filmad snett bakifrån, hans axlar, hans nacke och den lilla fettknölen bakom höger öra. Det är så vi får förstå hur han mår, vad han känner. Det sitter i axlarna, i nacken mer än i ansiktet. Ansiktet håller han nollställt, men kroppen kan inte dölja det han känner. Vackert, smärtsamt och hela tiden med en känsla av obehag, av kommande katastrof. Tunga plankor och brädhögar bygger under katastrofkänslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar