Det handlar om vår värld, om hur den hänger ihop, hur mänskliga relationer skapar världen och på något vis håller den samman. Att det börjar i en lyxvåning i New York är ointressant, det viktiga är människorna och framförallt barnen. Det är barnen som är filmens huvudpersoner, barn som funderar över universum, barn som saknar sin mamma, barn som dör på sjukhuset, barn som överges, barn som saknas, barn som utnyttjas... Utan barnen ingen film, utan barnen ingen värld. Tragiskt och hoppfullt på samma gång. Mest tragiskt, men relationerna finns där, världen fortsätter, barnen finns och över världen löper tusentals/miljontals telefonssamtal mellan barn och föräldrar, samtal som skapar längtan, samtal som skapar hopp, samtal som skapar förtvivlan. Men samtal är det och där det samtalas är relationer möjliga och där relationer är möjliga kan hoppet gro.
Vid sidan av barnen har mobiltelefonen en huvudroll- och det är en viktig roll! Utan den vore relationerna svårare. Filmen sjunger mobiltelefonens lov på ett sätt som jag inte varit med om förut, lågmält men övertygande, gripande och nog ganska sant.
Fint skrivet om en bra film, även om jag skulle varit lite mer blygsam med betyget. En fyra hade nog räckt!?
SvaraRaderaJag blir mer och mer fascinerad av den här filmen. Det är som om huvudpersonerna, ganska vanliga människor, upplöses och blir ett sorts kollektiv som man skulle kunna kalla mänskligheten... Kanske en alltför romantisk tolkning, men jag vidhåller min femma!
SvaraRaderaDet är klart du ska hålla fast vid din femma, men jag blev helt enkelt inte lika berörd som du av den här filmen. Även om jag tyckte den var bra.
SvaraRadera