Betyg: 4 monumentDet börjar i köket och mycket kretsar kring maten, tillagningen och själva måltiderna. Men köket blir också en sorts rum för det vardagliga, och det är en mycket vardaglig film. Styrkan sitter i interiörerna, hallen med ytterdörren ett par trappsteg ner, köket med spis och kylskåp, badrummet med badkar och spruckna kakelplattor - och i den vardagliga dialogen. De småpratar, avbryter sig, försöker starta regelrätta samtal, avbryts av någon annan, lämnar halvsagda meningar hängande i luften, antyder något, svarar den som är i ett annat rum och som hörs genom väggen... Just så där som våra vardagliga samtal går till. Det är lysande gjort. Bakom denna så realistiska dialog och dessa vardagliga interiörer handlar det om döden och hur vi kan förhålla oss till den, och livet som på något sätt ändå går vidare i all sin vardaglighet: Still walking...
Det är Hirokazu Kore-eda som har gjort filmen, han som gjorde "Barnen som inte fanns" för några år sedan. Den här slutar mer hoppfullt, vilket jag tycker om. Men "Barnen som inte fanns" lömnar större spår.
SvaraRadera