30 oktober 2026

De obesegrade

Betyg: 3 monument

En intressant westernfilm där vi får leta efter kopplingarna till den tid den är gjord (1969). Dels ser vi det på de fantastiska polisongerna dels på budskapet om ett enat USA. Inspelad i en tid då mycket ifrågasätts så får vi här en trygg film om att nationen är en och den bör hållas samman - om andra sextiotalsfilmer är revolutionära är denna kontrarevolutionär med John Wayne och Rock Hudson som de två antagonisterna som tvingas till vänskap. Bägge är överstar men på varsin sida i inbördeskriget. Nu är kriget över och sydstatarna söker ett nytt liv hos Kung Maximilian i Mexiko, medan nordstatarna är på väg mot samma mål med tusentasl hästar de vill sälja till Maximilians franska armé. Deras vägar korsas och de forna fienderna tvingas samarbeta. Så titelns obesegrade är varken nord- eller sydstatare, de är amerikaner!

Klassisk western med ett nästan övertydligt budskap. Tydligast i det gemensamma firandet av 4 juli. Ett firande som spårar ur, men det finns inget som kan ena råbarkade karlar så mycket som ett rejält slagsmål. Ett tredje tema från tiden är de kraftfulla kvinnoporträtten, i bakgrunden, men inte underdåniga. Vi får höra en rödhuvad savspett (dock bara som imitation) och se en hel del snygga hästfoton. Mycker hästar är det!

Fjord

Betyg: 4 monument

Det börjar med SvPs 231 "Oändlig nåd" (mer känd som "Amazing Grace"). Ett märkligt psalmval för en film som skildrar pentecostal kyrklighet (den kyrkofamilj pingstkyrkan tillhör). För mig är det en traditionell psalm med rötter i andra traditioner. Men låt vara, det kanske är annorlunda i Norge. I vilket fall får vi följa en konservativt kristen familj som flyttar in i en liten stad i Nordnorge. Fjällen, fjorden och Jesus finns där hela tiden, men mest i bakgrunden. Ganska snart blir familjen misstänkt för barnmisshandel och deras fem barn tvångsomhändertas. Filmen skildrar vad som sker i byn och med de människor som blir inblandade utan att egentligen lägga vikt vid vad som egentligen har hänt. Ärendet är inte barnmisshandel utan vad som sker med det öppna, toleranta samhället när någon visar sig inte vara lika öppen och tolerant som de andra - då blir just samhället auktoritärt och toleransen blott en fasad.

Snyggt gjort kring en svår fråga. Hur långt kan vi acceptera andra människors åsikter och trosuppfattningar? Var slutar toleransen? Och varför där och vad beror det på? Till det några mycket bra unga skådespelare som mitt i all uppståndelse ändå bär på hoppet om att det nog är möjligt att leva tillsammans trots allt.

 

28 oktober 2026

Serpico

Betyg: 4 monument

Al Pacino är fantastisk i mustasch, sedan i skägg och långt hår. Han arbetar som civilpolis i New York och varje spaningsupdrag kräver särskilda kläder, från ortodox jude med långt skägg till slakteriarbetare med blodigt förkläde. Men poängen är att han, till skillnad från alla sina kollegor, vägrar ta mutor. Han avslöjar mutstytemet för sina överordnade men de gör inget åt det. Så blir han i stort sett ensam mot hela poliskåren och till slut skjuten, men överlever.

En tät historia om polisarbete, korruption och mutor. Du riktigt känner frustrationen över att ingen reagerar, inte de som borde och inte de som säger att de ska göra det. På så vis både en politisk film och en film om mänsklig feghet och bekvämlighet. Bäst är nog ändå tidskänslan av tidigt sjuttiotal i frisyrer, kläder och gatubilder. Här läses Don Quixote och Isadora Duncan samt sjungs en del italiensk opera. 

Filmen byger på Frank Serpico's liv; en verklig polis som vittnade mot sina kollegor och avslöjade korruptionen inom New Yorks poliskår under tidigt sjuttiotal.

Skräddaren i Panama

Betyg: 3 monument

Harry Pendel är skräddare i Panama. Han syr de rikas kostymer, knarkbaronernas, maffiabossarnas, de korrumperade politikernas men också den demokratiske presidentens. Men han har svårt att ta betalt, är alltför godtrogen och snäll. Så när en cynisk MI5 agent (Pierce Brosnan) anländer ser han en möjlighet att få in pengar genom att hitta på underrättelsematerial om en påstådd försäljning av Panamakanalen och ett folkligt motstånd (som inte existerar). Tyvärr går hans påhitt överstyr, agenten ser fördelar med det och skickar dem vidare till Amerikanerna som i sin tur agerar och skickar trupper... till ett land som inte alls är i kris på det vis som de tror. 

En gedigen politisk historia signerad John le Carré om lögn, korruption, cynism och girighet. I grunden en mörk parodi på agentfilmer, men det är stundtals svårt att se det parodiska. Kanske i en kommentar som "I Panama förblir inga goda gärningar ostraffade". Och det är väl vad det handlar om; godhet vs cynism. Vem som i slutändan vinner kan vi inte avgöra. Godheten straffas, men reser sig igen, medan cynismen bara fortsätter som vanligt. Intressantast är att Harold Pinter är med som spökfiguren Uncle Benny.

27 oktober 2026

Olovligt förhållande

Betyg: 4 monument

Om kärleken mellan en ung nunna och en ännu yngre skolpojke. Hon har alltid låtit sitt liv styras av andra, nu vill hon styra själv. Men pojken hon är förälskad i är i andras ögon för ung och hennes väg till självstyre är full av gropar och hinder. Vackra franska landskap, fin dialog med en klassisk berättarröst och stillsamt, återhållet skådespeleri, både i glädjen och förtvivlan. Allt mot en fond av först tysk ockupation sedan amerikansk närvaro. 

I grunden en film om kampen mellan två gudsbilder; den fördömande guden och den förlåtande. Prästerna, nunnorna, de goda katolikerna står för den förra, syster Clotilde för den senare. Märkligast är den bricka av silver som hålls under munnen på den som tar emot nattvardsbrödet. Något sådant har jag aldrig sett förut.

Dave Made a Maze

Betyg: 4 monument 

En alldeles underbart konstig film om Dave som bygger en labyrint av kartong i sitt vardagsrum där hans vänner och ett lokalt filmteam går vilse. Labyrinten är fylld av fällor (”annars är det ju inte en labyrint utan bara rum staplade på varandra”), levande origamifåglar och, förstås, en minotaur. Vännerna för en desperat kamp för att först hitta Dave och sedan tillsammans med honom finna vägen ut. Men labyrinten tycks levande och vägen ut går genom labyrintens hjärta, en icke helt ofarlig väg.

Mycket fascinerande scenografi som helt är byggd av kartong och grovt papper. Så dumt och så seriöst om livets mening och kreativitet och så bisarrt när huvuden ryker och blodet består av röd konfetti. 

22 oktober 2026

Indiana Jones och kristalldödskallens rike

Betyg: 4 monument

 


Förutom att titeln är helt omöjlig är detta den bästa av alla filmerna. Tätare, bättre sidekick, den knyter ihop de disparata andra filmerna och avslutas både interplanetärt och familjärt. Det är femtiotal och det börjar i Utah med atombombssprängningar och rysskräck. En lam kritik mot atombomben, men en skarpare mot McCarthyismen och angiveriet. Denna gång har nazisterna bytts ut mot ryssar, märkligt nog ryssar som står Stalin nära när filmen utspelar sig 1957 och Chrustjev har haft makten i fyra år. Kampen står om en utomjordisk artefakt som kan kontrollera människors tankar. Där sovjetstaten står för kollektiv hjärntvätt och kapitalismen för rå girighet får Indiana Jones bära humanismens fana, trots att han slår ihjäl fiender åt höger och vänster.

Vi hade kanske väntat oss en film om islam efter judendom, hinduism och kristendom, men vi är tillbaka i Sydamerika och religionen är en sorts blanding av azteker, inka och von Däniken. Däremot dyker förbundsarken från första filmen upp i en scen, vilket är väldigt roligt. Bäst är Karen Allen som Marion, mycket piggare än Harrison Ford.

Indiana Jones och det sista korståget

Betyg: 3 monument

Så har vi då kommit till kristendomen i Steven Spielbergs religionshistroriska dramer där Joh 4:14 är av avgörande betydelse. I centrum står den heliga graal, den bägare som Jesus drack ur under den sista måltiden (=den första nattvarden), eller den bägare där Jesu blod samlades upp vid korsfästelsen. Indiana Jones pappa är expert på området och filmen är närmast en pusseldeckare med små ledtrådar som måste tolkas och leder till nya ledtrådar. Problemet med graalen är att nazisterna också söker den, för den lär ha krafter som de kan utnyttja för att styra världen. Det är året före krigsutbrottet, så det gäller att hinna först till platsen.

Det börjar med ett snyggt intro till karaktären Indiana Jones; hatten, läderjackan, piskan, ormskräcken, arkeologin - allt faller på plats när han är tonåring. Annars fånigt käbbel mellan far och son, och de gamla vanliga stereotyperna; araber är enfaldiga och tyskar är elaka - men det visste vi redan från första filmen. Roligast är Hitlers namnteckning och Indiana Jones stönande replik: "Nazis, I hate theese guys".

Indiana Jones och de fördömdas tempel

Betyg: 2 monument

En film före Jakten på den försvunna skatten, dock inte en prequel då den utspelar sig året innan utan att ha något med den förra filmen att göra. Vi startar i Shanghai och avslutar någonstans i norra Indien där samma Kali-mördarsekt som i Gunga Din har återuppstått. Massor av hisnande äventyr som fullkomligt tar andan ur oss, men också ganska fånigt. Mer skämt, mer felklädda fåniga damer som bara skriker och är bortskämda och dessutom ett barn som sidekick - en kinesisk gatupojke som kan karate.

Även denna film bygger på religion. Denna gång hinduisk dyrkan av Kali. Ganska fördomsfullt och inte särskilt indiskt eller hinduiskt, mest ett mishmash av orientalism. Men på något vis mer försonande då barnen står i centrum som det viktigaste i ett samhälles liv. Det är i alla fall bra!

Jakten på den försvunna skatten

Betyg: 3 monument

Minns att jag gillade matinékänslan när jag såg filmen på åttiotalet. Känns inte lika fräsch idag. För många rasistiska undertoner och en märklig kvinnosyn där hjältinnan ibland är helt hjälplös och ibland helt kapabel; å ena sidan kan hon supa vilken karl som helst under bordet och skjuta med kulspruta, å andra sidan tycks hon märkligt bortkommen och i behov av att ständigt bli räddad av vår hjälte. Men det intressantaste är den teologiska grunden för hela filmen; jakten på Förbundsarken, dvs Guds uppenbarelse för det judiska folket (2 Mos 25:10-21). Här skildrat som en kärnreaktor och ett massförstörelsevapen. En mycket märklig gudsbild, så långt från barmhärtighet, närvaro, tröst och medlidande som tänkas kan.

Slutet är dock det bästa och helt ikoniskt. Det är helt rätt att en sådan gudsbild förpassas långt bort i glömskans korridorer bland annat bortglömt bråte.

Inkas hemlighet

Betyg: 3 monument

Det böjar med panflöjt och lamadjur, som sig bör när det handlar om inkaskatter och faktiskt är inspelat på plats i Peru. Harry Steele (Charlton Heston) är en amerikansk äventyrare och Indiana Jones förebild. Samma läderjacka, samma hatt, samma äventyrslusta och samma coola attityd. Men Harry är mest intresserad av sina egna intressen, så när han får möjlighet att för egen del lägga vantarna på en av inkatidens viktigaste skatter så bryr han sig varken om muséer, inkas ättlingar och deras gudar eller den peruanska militären. Men han är inte ensam på spåret.

En klassisk äventyrsfilm med stolt hjälte, vacker kvinna (från Rumänien!) och ett slut där hjälten visar sig vara en god människa trots allt. Bäst är Yma Sumacs helt fantastiska sång, så stort register i en enda röst. Mäktigt! 

 

20 oktober 2026

Gladiator II

Betyg: 2 monument

Det börjar snyggt med en repetition av förra filmen under förtexterna och kanske är just parallellerna en poäng med denna uppföljare som inte har så mycket att säga av sig själv. Vi har samma religionsdialog kring döden, men med mer hinduisk än animistisk utgångspunkt. Samma idé med en hederlig general som hamnar i onåd. Samma maktgalna kejsare. Samma handrörelser kring grus, sand och vetekorn. Samma solidaritet mellan de förtryckta. Samma romantiskt smäktande slut. Vad skiljer då? Inte särskilt mycket. Sämre skådespeleri, fler historiska felaktigheter (några medvetna) som fotboll, tidningar, stigbyglar och kastmaskiner och en mer svårbegriplig historia - där flera led tycks borta.

Det mest intressanta är nog ändå den tydliga anti-Trump känslan när Lucius förklarar att drömmen om ett Rom öppet för alla är allas ansvar. "No Kings!" Sämst är tvillingkejsarna i deras fånigt depraverade femininitet. Varför? Där tappar politiken sin udd; samma manschauvinism i botten ändå.

14 oktober 2026

Ghosts of Mars

Betyg: 2 monument

Vi befinner oss på planeten Mars där en ensam polis, funnen fastkjedjad på ett övergivet tåg får vittna inför matriarkerna om vad som skett. I viss mån en intressant öppning, historien berättas i efterhand. Men det hjälper föga. Historien i sig är ganska svag; en giftig vind, eller gas tar människor i besittning och förvandlar dem till någons sorts orcher så att de kan utplåna varandra och på så sätt befria planeten från människorna. Men människorna, dvs en erfaren polisofficer och en anklagad brottsling, vill inte ge upp planeten. De vill behålla herraväldet.

Märkligt med en film som så ohejdat förordar imperialism. I övrigt svagt skådespeleri där Ice Cube nog tar priset. Intressant då alla i beslutsposition är kvinnor, vilket inte betyder att det är en särskilt feministisk film. Roligast är när skurken (Ice Cube) presenterar sina tre gängmedlemmar med orden: "These are my compadres; Uno, Dos, Tres", där Uno visar sig vara hans bror. Rätt udda namn på gangsters.

Lejonet från Flandern

Betyg: 3 monument


Arroganta franska adelsmän, präktiga flamländska hantverkare, maktlysten fransk drottning, ädel flamländsk dotter, soldatpräster, munkar som lever i Guds andedräkt och Filip den sköne, lika vacker som en fjälluggla. Tja, det är 1300-tal och filmen byger på en 1800-tals roman med samma namn som ligger till grund för den flamländska identiteten. Mycket fosterländsk romantik och en hel del främlingsfientlighet, kanske just det som uttrycker den flamländska mentaliteten även idag.

Delvis historiskt korrekt om jag förstår saken, men se ovan om det nationalistiska. Men historien drunknar i ärendet. Lite synd. Bäst är slutdiskussionen huruvida den gyllene riddaren som avgör "Slaget om guldsporrarna" var ärkeängeln Michael eller helgonet S:t Göran. 

13 oktober 2026

Lucky Number Slevin

Betyg: 3 monument

Smart. Smart story, smart dialog, smart spelat - men alltför smart som film sammantaget. Det blir mest en sorts ironiskt blinkning åt andra gangsterfilmer och för lite närvaro. Handlingen är en lång utstuderad hämnd, men det förstår vi inte förrän på slutet. Fram tills dess är det en märklig förvecklingshistoria, som visar sig inte vara någon förveckling överhuvudtaget. 

I och med att det finns en osäkerhet kring vad som egentligen pågår och vem som är vem blir det förutom ironierna också ett avstånd då vi inte kan lita på någon. Slevin Kenevra, tycks vara en sympatisk person som råkat hamna fel - men efterhand förstår vi att det inte alls är så och sympatierna försvinner. Det spelas en del schack, åks i olika hissar och det förs en diskussion om judendom. Intressantast är den bibliska förolämpningen filisté. Känns lite gammeldags i mina öron.

09 oktober 2026

Död man lever

Betyg: 5 monument

Den till synes lyckade banktjänstemannen Arthur Hamilton lever ett andefattigt förortsliv, så när han av en gammal - som han trodde död - vän får ett erbjudande om att leva om sitt liv faller han för frestelsen. Företaget (The Company) ordnar så att han hittas död i en hotellbrand samtidigt som hans egen kropp förvandlas med ett helt nytt utseende och en helt ny inriktning. Han blir Tony Wilson, framgångsrik konstnär. Men det blir för svårt att byta identitet, han längtar tillbaka och vill ändra sig. Företaget har naturligtvis en ordning för det också, men det är inte vad han tänkt sig.

En rafflande historia om identitet och kapitalism. Vem är jag om allt går att köpa? Om allt är förtingligat? Elegant spelat och makalöst snyggt filmat med förvrängda bilder och udda kameravinklar. Till detta bland den otäckaste filmmusik jag hört (Jerry Goldsmith). Här finns både känsla av Faust och Kafka. Roligast är den lite oväntade hippiefesten på vingården. Otäckast är slutet med prästen som rabblar bibelord medan Arthur går mot sin undergång.

 

07 oktober 2026

Den längsta dagen

Betyg: 4 monument

Som en sorts mosaik om förberedelserna för och genomförandet av de allierades landstigning i Normandie under Andra världskriget. Ett anfall som skjuts fram och skjuts fram på grund av dåligt väder. Vädret är så dåligt att Lt. Col. Vandervoort (John Wayne) ifrågasätter om Gud verkligen är på de allierades sida. Det börjar med overksam väntan i regn, sedan går signalen och helvetet börjar. Samtidigt förbereder den franska motsåndsrörelsen sin del medan tyskarna är ovetande och förväntar sig ett anfall mot Calais. Vi ställs inför ett kalejdoskop av roller; generaler, sergeanter, majorer, meniga, fallskärmsjägare, ingenjörstrupper, civila, fältpastorer, sjukvårdare ... tyskar, fransmän, engelsmän, skottar, irländare, amerikaner och var och en talar sitt eget språk. Det känns som ett bra sätt att skildra kriget; från så många vinklar som möjligt samtidigt. Så många röster, så många människor varav en handfull överlever.

Bra skådespeleri med flera stjärnor; John Wayne, Robert Mitchum, Henry Fonda och Sean Connery bland andra och till det mycket snyggt foto. Särskilt fallskärmarna mot natthimlen - som maneter i djuphavet. Filmen fick också en Oscar för bästa foto 1963. Den kan ses både som en hyllning till de som genomförde anfallet och en kritik mot  kriget som sådant. Märkligast är alla tyskar i pyjamas.

06 oktober 2026

The Huntsman: Winter's War

Betyg: 2 monument

Freya blir sviken av sitt livs kärlek och med sin onda syster Ravenna's hjälp tar hon makten i ett rike av snö och is där alla känslor är förbjudna. Men bland hennes trognaste undersåtar, hennes jägare, spirar den förbjudna kärleken. 

En sorts prequel och likafullt en fortsättning på Snow White and the Huntsman. Den ger en förhistoria, men koncentreras till efterspelet. Märkligt nog stämmer inte filmerna överens med varandra även om några av skådespelarna är samma. På flera väsentliga punkter avviker de, bl a i just Freya som är Ravenna's syster. I den första filmen handlar det istället om en bror. Här saknas också sagans bärande berättelse och allt blir mycket plattare och ointressantare. Möjligen kan slutet och det som avslöjas där rädda delar av filmen. Den cyniska ondska som bara vill ha makt känner vi igen i vår tid. Jag tänker att det är det som Jesus vägrar ta emot när han frestas av Djävulen i Lukasevangeliet (Luk 4:5-8).

Snow White and the Huntsman

Betyg: 3 monument

Lite som att se en Sagan-om-ringen-film med mindre budget och fler kvinnor som huvudkarakärer. Vissa scener tycks kopierade, i andra bara anas förlagan. Ändå till en början en relativt stabil berättelse om ondska, avundsjuka, misogynitet och uppror. När den onda drottning Ravenna (lysande spelad av Charlize Theron) tar över landet dör all livsglädje och människorna förtvinar liksom marken de lever av. Bara en handfull nobla riddare håller ut i en borg långt bort. De kämpar för minnet av den goda kungen och hans dotter Snövit som dödades vid maktövertagandet. Men hon dödades inte utan hålls fången i ett av borgens många torn. När hon lyckas rymma skickar Ravenna ut The Huntsman för att fånga henne.

Magnifik ondska och ganska platt godhet. Dessutom en godhet som i stridens hetta går över. Snövit kan också hantera ett svärd - hur hon nu lärt sig det? Sagans betoning av moral och rätt, av kontrasten mellan det goda och det onda förloras i och med det. För övrigt en alldeles för artificiell magisk värld och fåniga "dvärgar". Ett antal biskopar förekommer i bakgrunden och Herrens bön läses på katolskt vis utan den avslutande doxologin. Bäst är när Ravenna blir dagsaktuell då hon säger: "Jag ska ge den här världen den drottning den förtjänar."

02 oktober 2026

Barbarian Queen II: The Empress Strikes Back

Betyg: 2 monument

En fristående berättelse i relation till den förra filmen; Barbarian Queen, med samma innehåll och med Lana Clarkson i samma lättklädda huvudroll. Onda män med makt styr, medan kvinnorna lierar sig med underklassen och besegrar männen genom väpnat uppror. Samma idylliska by, samma fängelsehålor och samma svärd men betydlgt sämre gjort både berättartekniskt, skådespelarmässigt och stridstekniskt. Magin är mer förhärskande och en ond kvinna, som dock faller på eget grepp i slutet, är här en del av berättelsen.

Så är då detta feminism eller bara exploatering? Troligtvis det senare, men det förra gör den lite intressantare. Roligaste repliken är när en av kvinnorna säger: "Men does not understand power". Annars finns här en demokratisk idé som skulle kunna uttryckas med Bibelns ord: "Gör inte skillnad på människor" (Jakobsbrevet 2:1).