Varför gör man en film om japanskt begravningsväsende? En film om just de som ägnar sin tid att tvätta, svepa och klä de döda innan de läggs i kistan? Och hur gör man det intressant? Jag vet inte svaren på frågorna, men Avsked är en fantastisk film, vacker, gripande (trots att själva storyn är tämligen platt) och faktiskt intressant rent tekniskt - dvs hur går tvättningen och påklädandet till. Allt sker för öppen ridå, mycket allvarligt, mycket respektfullt, mycket omsorgsfullt.
Daigo, en arbetslös musiker, får som jobb att klä de döda i sin gamla hemstad. Först motvilligt, sedan med allt större värme och stolthet. Vi följer utvecklingen i stillsamma närbilder på hans ansikte under filmens gång. Genom de döda han tvättar och klär får vi möta olika sätt att hantera sorg och död - alla individuella och alla mötta med samma stillsamma artighet utan kommentarer. Respektfullt och mycket japanskt, tycks det mig.
Vid sidan av de döda pågår årstidsväxlingarna - mycket vackert filmade i förbifarten - och det lagas en del mat och framförallt äts det en hel del mat med stor njutning; "det är så gott att det gör ont" är en återkommande kommentar. Man kan undra varför japansk film uppehåller sig så mycket vid mat?
Kan inte låta bli att göra ett tillägg:
SvaraRaderaFilmen handlar också mycket om bad, eller om att tvätta sig. Inte bara de döda kropparna behöver tvättas, utan också de levande. Och det är i badet de viktiga samtalen förs. Tvagningen är precis så rituell som den instruktion man får på Hasseluddens Yasuragi. Det var mycket tvagning i den förra japanska filmen vi såg också "Still walking". Men där tvagade man sig i hemmet i tur och ordning.
Annars är det poetiska berättandet (om man nu kan skriva så) det som berör mig mest med den här filmen.