Sonen

Betyg: 3 monument

Olivier lever ett ensamt och torftigt liv som yrkeslärare för ett gäng snickarlärlingar. Men det har inte alltid varit så. Han har haft en familj. Fru och ett barn. En son. Så är det inte längre. Sonen är död, mördad av en ung pojke. Frun har lämnat honom och väntar nu barn med en ny man. Det som återstår är några förtvivlade sitt-ups i säkerligen Belgiens tråkigaste lägenhet och ett bistert engagemang i sina lärlingar.

Det kommer en ny lärling, direkt från ungdomsfängelset. Olivier känner igen honom och en smärtsam försoningsprocess börjar. Sällan har just det smärtsamma i försoningen visats så tydligt. Genom hela filmen får vi i huvudsak se Olivier filmad snett bakifrån, hans axlar, hans nacke och den lilla fettknölen bakom höger öra. Det är så vi får förstå hur han mår, vad han känner. Det sitter i axlarna, i nacken mer än i ansiktet. Ansiktet håller han nollställt, men kroppen kan inte dölja det han känner. Vackert, smärtsamt och hela tiden med en känsla av obehag, av kommande katastrof. Tunga plankor och brädhögar bygger under katastrofkänslan.

Diarios de motocicleta

Betyg: 4 monument

The Motorcycle Diaries, som filmens engelska title lyder, handlar om Ernesto Che Guevara innan han blev ”Che”. Filmen är baserad på två böcker skrivna av Che Guevara och hans barndomsvän Alberto Granado, vilka är huvudpersoner i filmen. Handlingen kretsar kring deras genensamma resa genom Sydamerika; från Argentina till Venezuela. Under resan förändras Ernesto sin syn på världen, och filmens tagline; Before he changed the world the world changed him passer väldigt bra.

Första delen av filmen är ganska seg, men mittendelen är fantastiskt bra. Då träffar Ernesto och Alberto många från den indianska urbefolkningen, bönder som blivit av med sin jord och nu lever i fattigdom. Då börjar Ernesto förändra sin syn på världen, och syftet med deras resa blir också ett annat. De två vännerna hamnar sen på en koloni för spetälska personer, där de med betydligt trevligare metoder än alla andra hjälper till att bota de sjuka.

Jag har inte mycket koll på vem Che Guevara var, eller vad han gjorde och stod för. Därför var det roligt att se den här filmen, och jag är sugen på att se den ”nya” Che-filmerna från 2008.

Mammut

Betyg: 5 monument

Det handlar om vår värld, om hur den hänger ihop, hur mänskliga relationer skapar världen och på något vis håller den samman. Att det börjar i en lyxvåning i New York är ointressant, det viktiga är människorna och framförallt barnen. Det är barnen som är filmens huvudpersoner, barn som funderar över universum, barn som saknar sin mamma, barn som dör på sjukhuset, barn som överges, barn som saknas, barn som utnyttjas... Utan barnen ingen film, utan barnen ingen värld. Tragiskt och hoppfullt på samma gång. Mest tragiskt, men relationerna finns där, världen fortsätter, barnen finns och över världen löper tusentals/miljontals telefonssamtal mellan barn och föräldrar, samtal som skapar längtan, samtal som skapar hopp, samtal som skapar förtvivlan. Men samtal är det och där det samtalas är relationer möjliga och där relationer är möjliga kan hoppet gro.

Vid sidan av barnen har mobiltelefonen en huvudroll- och det är en viktig roll! Utan den vore relationerna svårare. Filmen sjunger mobiltelefonens lov på ett sätt som jag inte varit med om förut, lågmält men övertygande, gripande och nog ganska sant.

Inglourious Basterds

Betyg: 5 monument

Fantastiskt skådespeleri från vissa håll, speciellt Christoph Waltz (bilden) som spelar Hans Landa, aka the Jew Hunter. Han är SS överste, och riktig ruggig. Men han spelar grymt bra.

Filmen kretsar kring denna Landa, som letar efter judar som gömt sig i Frankrike, filmen utspelar sig under andra världskriget när tyskarna har ockuperat Frankrike. Ett gäng amerikaner under namnet ”the Basterds” har infiltrerat Frankrike och försöker sätta skräck i tyskarna genom att brutalt mörda alla nazister de stöter på. De blir indragna i en plan (operation: KINO) där de ska försöka att spränga en bio i luften, under premiären av en ny propagandafilm. Alla viktiga nazi-ledare, inkl. Hitler, kommer att vara där. Vad de inte vet är att de två som äger biografen planerar att göra samma sak.

Trots det seriösa temat, filmen handlar om andra världskriget och ockupationen av Frankrike, och trots att det är oerhört våldsamt är det bästa med filmen att den är väldigt rolig. På ett sätt som kanske kan vara lite svårt att acceptera. Många tycker nog att man inte ska skoja med krig, och framförallt inte andra världskriget och nazismen, men jag menar att det är OK. För det är roligt. Nu ska ni inte tro att det är en komedi, för det är inte det jag menar. Men många av karaktärerna är väldigt stereotypa för det land, den sida, som de representerar. Det är även en del dubbelspel, allierade som ”klär ut sig” till tyskar, och då blir det stereotypa än mer påtagligt.

Så, trots att filmen är väldigt våldsam och lång, c:a 2 h och 30 min, så rekommenderar jag den varmt.

Fish tank

Betyg: 4 monument, 5 monument

Om jag hade skrivit om Fish tank direkt efter det att jag kom ut från biografen i fredags hade det blivit en solklar femma. Men nu har det gått några dagar och den fantastiska upplevelsen av att ha sett en fantastisk film har lagt sig något. Jag var tveksam till om Fish tank var rätt val av film för en fredagskväll och därför beredd på att det inte var någon trevlig historia jag skulle få se. Men det gjorde inget. Jag fångades verkligen av Mia och hennes lillasyster och deras mamma. Mia är mästerligt spelad av Katie Jarvis och lillasyster Tylers (Rebecca Griffiths) repliker är sådana man skulle vilja spara hela livet och plocka fram när allt känns som värst. För att inte tala om hennes dialekt. Ofta vrider jag mig av motvilja i biofåtöljen. "Nej, nej, inte så, inte så. Låt det inte hända. Låt mig slippa se." Men ändå sitter jag kvar. Tittar och tycker att jag får se en mycket bra film som dessutom är vackert filmad, ofta med skakig handkamera. Och slutet inger åtminstone mig hopp. Mia vågar lite grand visa vad hon känner mer än det ilskepansar som hon omger sig med, vilket leder fram till att hon möter sin mamma, för första gången verkar det som, i en mycket vacker och ordlös scen.

The Men Who Stare at Goats

Betyg: 3 Monument

Reportern frågar Lyn Cassady ännu en gång, som om han inte förstått frågan; "So you're a super solider, a Jedi? What's a Jedi?" Det låter kanske inte så kul men när reportern spelas av Ewan McGregor blir det ju väldigt komiskt, då han spelar Jedi-riddaren Obi Wan Kenobi i två utav de sex filmerna om Star Wars.

The men who stare at goats handlar om ett topphemligt projekt i den amerikanska armen som kallas Project:Jedi och går ut på att träna fram soldater som slåss med tanken. Filmen börjar med en textrad som lyder ung. You wont believe how much of this that’s actually true. Det är en komedi, och den är väldigt rolig och dum, men bygger på någon slags verklighet. Rykten om att ryssarna experimenterade med psykologisk krigsföring under kalla kriget har jag hört, men detta handlar istället om den amerikanska armen.

Lyn Cassady, spelad av George Clooney, är en av de avdankade soldaterna som lärde sig ”super krafter” under det hemliga projektet. Han har en komplicerad relation med getter, vilket namnet på filmen avslöjar, och vilket också framkommer mer och mer under filmens gång. Tillsammans med McGregors karaktär Bob reser de genom Irak i tron om att Cassady har ett hemligt uppdrag. Men det visar sig att allt inte riktigt går som planerat.

Den här filmen är väldigt knäpp. Den är knäpp på det sätt att hela idén med filmen är fullkomligt idiotisk; att USA skulle utbilda Jedi-riddare, vars ”mästare” dessutom var en genuin Hippie som förespråkade dans, droger och icke-våld. Men samtidigt så blir resultatet rätt bra, och filmen är egentligen inte alls lika knäpp som idén till den.

Avsked

Betyg: 4 monument

Varför gör man en film om japanskt begravningsväsende? En film om just de som ägnar sin tid att tvätta, svepa och klä de döda innan de läggs i kistan? Och hur gör man det intressant? Jag vet inte svaren på frågorna, men Avsked är en fantastisk film, vacker, gripande (trots att själva storyn är tämligen platt) och faktiskt intressant rent tekniskt - dvs hur går tvättningen och påklädandet till. Allt sker för öppen ridå, mycket allvarligt, mycket respektfullt, mycket omsorgsfullt.

Daigo, en arbetslös musiker, får som jobb att klä de döda i sin gamla hemstad. Först motvilligt, sedan med allt större värme och stolthet. Vi följer utvecklingen i stillsamma närbilder på hans ansikte under filmens gång. Genom de döda han tvättar och klär får vi möta olika sätt att hantera sorg och död - alla individuella och alla mötta med samma stillsamma artighet utan kommentarer. Respektfullt och mycket japanskt, tycks det mig.

Vid sidan av de döda pågår årstidsväxlingarna - mycket vackert filmade i förbifarten - och det lagas en del mat och framförallt äts det en hel del mat med stor njutning; "det är så gott att det gör ont" är en återkommande kommentar. Man kan undra varför japansk film uppehåller sig så mycket vid mat?

Still Walking

Betyg: 4 monument

Det börjar i köket och mycket kretsar kring maten, tillagningen och själva måltiderna. Men köket blir också en sorts rum för det vardagliga, och det är en mycket vardaglig film. Styrkan sitter i interiörerna, hallen med ytterdörren ett par trappsteg ner, köket med spis och kylskåp, badrummet med badkar och spruckna kakelplattor - och i den vardagliga dialogen. De småpratar, avbryter sig, försöker starta regelrätta samtal, avbryts av någon annan, lämnar halvsagda meningar hängande i luften, antyder något, svarar den som är i ett annat rum och som hörs genom väggen... Just så där som våra vardagliga samtal går till. Det är lysande gjort. Bakom denna så realistiska dialog och dessa vardagliga interiörer handlar det om döden och hur vi kan förhålla oss till den, och livet som på något sätt ändå går vidare i all sin vardaglighet: Still walking...

Séraphine

Betyg: 4 monument

Séraphine Louis eller "Séraphine de Senlis" var en fransk, självlärd konstnär som levde 1864-1942. Filmen om hennes liv och konst är vacker och sinnlig. Hon är som en främmande fågel i staden där hon bor. En udda person som möter den likaledes udda konstsamlaren Wilhelm Uhde, när han straxt innan första världskriget flyttar till Senlis. Dessa två människors sätt att närma sig varandra är fint skildrat i filmen. De avviker både från den gängse normen, men på olika sätt, och de möts i sitt konstintresse.

Séraphine är en vacker film där det konstnärliga skapandet står i centrum. Vi får uppleva världen med Séraphines ögon, och hennes andra sinnen också. Hon ser och känner, smakar och luktar. Målar med hela kroppen. Är sin konst och är en del av världsalltet. Jo, jag vet. Det låter patetiskt när jag skriver det. Men en styrka i den här filmen är att den inte skildrar denna egensinniga konstnär på ett patetiskt eller romantiskt vis. För konsten är både liv och död för Séraphine och till sist äts hon upp av den och förlorar helt sin förankring i verkligheten. Och det är ju varken patetiskt eller romantiskt.

Svarta nejlikan

Betyg: 3 monument

Det finns något svårt med filmer som bygger på verkliga händelser, men som ändå snarare är fiktiva än dokumentära. Svarta nejlikan är en sådan film. Den handlar om Harald Edelstam, Sveriges ambassadör under militärkuppen i Chile 1973, när den folkvalde presidenten Salvador Allende störtades av Augusto Pinochet och om de våldsamheter som följde därefter.

Det finns två saker som jag ändå tycker bra om med denna film. Det ena är att den växer över tid. Den blir alltså bättre ju mer jag tänker på den. När jag såg den stördes jag av alla fiktiva och filmiska inslag, kanske för att jag hade väntat mig en mer dokumentär historia. Men filmen är ändå obehaglig på ett mycket trovärdigt sätt. Bland annat återkommer en filmsekvens med vajande lampor i taket på en korridor under Nationalstadion i Santiago de Chile (den plats där många människor avrättades under den blodiga militärkuppen) som egentligen inte alls är obehaglig men som blir det för att vi vet vad just denna filmsekvens leder fram till.

Den andra behållningen av filmen är att den väcker frågor kring diplomati och humanism. Att vara diplomatisk betyder ju i allmänhet att inte ta ställning, men i Harald Edelstams fall var just hans ställningstagande det som faktiskt ledde till att han lyckades rädda livet på många människor. Och "minnet av hans gärningar till försvar av människor och mänskliga rättigheter lever ännu kvar hos många", står det att läsa på Stiftelsen Harald Edelstams hemsida. Det bästa med filmen är faktiskt den intervju med verklighetens Harald Edelstam (1913-1989) som rullar medan eftertexterna visas.

Robin Hood: Men in Thights

Betyg: 4 Monument

Få personer gör så roliga filmer som Mel Brooks. Hans humor passar mig ”som fisken i handsken” och Men in Thights är en av de bästa. Som ni säkert förstår är det en komedi som bygger på Robin Hood. I sann Mel Brooks-anda är den töntigt rolig och helt knäpp. Som exempel kan nämnas karaktärernas namn. Sheriffen av Nottingham heter ”Rottingham” istället. Robin Hoods kompis heter Atchoo, och varje gång han pressenterar sig säger alla ”Bless you”.

Dialogen är också rätt skruvad. Speciellt huvudpersonen Robin Hood har en förmåga att tilltala ”publiken”, dvs. vi som tittar, istället för de i filmen. Det går inte riktigt att förklara utan att man tittar på filmen. Och mot slutet av filmen så sjunger och dansar Robin Hoods ”merry men” vilket är fruktansvärt roligt. (sök på ”Robin Hood: men in thights” på youtube så får ni se)

Ni tycker säkert att det bara är dumt. Och det är det. Men samtidigt finns något ironiskt, mycket genomtänkt. Ett exempel: Prins John har ett födelsemärke i ansiktet som flyttar sig i efter varje scen. Det är dumt, jättedumt till och med och egentligen inte speciellt roligt alls. Men när någon av de andra karaktärerna tillslut kommenterar att hans födelsemärke flyttar blir han helt förskräckt: ”har jag ett födelsemärke?” Då blir det plötsligt roligt!

The imaginarium of doktor Parnassus

Betyg: 4 (eller 5) monument

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är en bra film, men hur bra och varför är den bra? En rolig film. En svårtolkad film. Vad handlar den om egentligen? En intressant och fin film, men handlar den om något som går att fånga? Handlar den om livet och drömmarna? Och vad är livet och drömmarna i så fall? Så många lager, både i filmens berättelse och i berättelserna om den här filmen. Att Heath Ledger dog under denna filminspelning är vi många som vet. Regissören och manusförfattaren Terry Gilliams lösning blir att låta tre andra skådespelare göra delar av de scener som återstod att spela in. Det blir till en metaberättelse i den fiktiva historien. Livets mening och dödens flätas ihop på ett både obehagligt och komiskt sätt.

Jag tycker mycket om den här filmen, men jag har svårt att beskriva varför. Kanske är det för att jag inte förstår den? Kanske tycker jag om den för att den absurda Monty Python-humorn inte är långt borta? Kanske är det för att en av min barndoms filmhjältar (Kapten von Trapp i Sound of music) är doktor Parnassus, dvs spelas av Christoffer Plummer? Kanske är det för att det är en film om livet och drömmarna? Kanske för att den är djupt existentiell och handlar om livet stora frågor? Våra livsval. Godhet och ondska. Meningen med livet. Verklighet och fantasi. De berättelser som blir våra liv. Jag vet faktiskt inte och det gör ingenting.

Sylvia

Betyg: 4 monument

En film om poeterna Sylvia Plath och Ted Hughes och deras äktenskap. En film om poesins nödvändighet och om det svåra i att leva tillsammans. En film om kärleken och döden. En film om hur viktigt det är att skriva poesi, och hur svårt det är. En gripande film. En sorglig film. En mycket vackert filmad film.

Se den och läs sedan Lady Lazarus Sylvia Plaths mest fantastiska dikt. Oerhörd - hon tog livets av sig innan den publicerades - naken, vacker, gräslig:

"Att dö
är en konst, som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra."

Laputa - Slottet i himlen

Betyg: 4 monument

Maskinerna ska dö!* Tydligare än så kan man nog inte sammanfatta Miyazakis civilisationskritik. Till det får vi lägga en liten flicka som vågar mer än hon tror, märkliga flygfarkoster (Miyazaki älskar tydligen allt som flyger), en liten pojke som är självständigare än vad han borde vara och en kvinnlig pirathövding med flätor som byter roll från ond till, om inte god, så åtminstone lierad med de goda.

Hisnande vackra landskap, spännande intrig som håller hela filmen igenom och en befriande humor blandad med ett engagerat allvar. Tänk om Miyazaki hade fått samma roll som Disney? Hade världen då sett annorlunda ut? Med det tydliga miljöengagemanget och kritiken mot industrialism, militarism och byråkrati så tror jag det.

* Detta är också titeln på Eric Fylkesons debutdiktsamling som utkom 1974.

A Serious Man

Betyg: 4 monument

En ganska vanlig man, i en ganska vanlig amerikansk småstad, befolkad av ganska vanliga judiska familjer. En efter en radas katastroferna upp, ganska så vanliga katastrofer och Larrys - den allvarlige mannen - förhållningssätt är att göra ingenting. Som ett mantra upprepar han filmen igenom detta till sitt försvar: "men jag gjorde ju ingenting". När han i slutscenen äntligen gör något så bryter stormen ut. Stormen som antingen förgör eller befriar, vilket får vi inte veta.

Grundidén är hämtad från Jobs bok i Bibeln, berättelsen om en man som drabbas av alla möjliga katastrofer och ställer Gud till svars. Jobs samtal med sina vänner går igen i samtalen med de osannolika rabbinerna, särskilt den unge rabbinens jämförelse mellan livet och en parkeringsplats är lysande. En sorts absurd humor, mycket judisk vad jag kan förstå, lyser upp de katastrofer som drabbar Larry, inte så att de blir mindre katastrofala, men mer uthärdliga för oss som ser på. Till detta en fantastisk sextiotalskänsla med inredningsdetaljer, garageuppfarter, kraftiga glasögonbågar och smala slipsar.

Bästa kommentaren; den koreanske pappan som försöker muta Larry säger i en mycket invecklad förhandlingsomgång där rätt och fel blir helt förvirrat: "Du måste acceptera mystiken".

Crossing the bridge

Betyg: 4 monument

Crossing the bridge har undertitel "The sound of Istanbul" och det är verkligen en bra innehållsdeklaration för den här filmen. Tyske basisten Alexander Hacke reser till Istanbul för att träffa stadens musiker och spela in deras musik. Även om han själv då och då förekommer i bild, när han med gungande gång vandrar på stadens gator eller diggar vid olika spelningar, så är det helt klart staden Istanbul och dess musikliv som har huvudrollen i den här filmen. Här möts öst och väst, både i staden och i musiken. Vyerna över Bosporen och staden är lika vackra som musiken. Det är en film som väcker lust att besöka Istanbul och att ta del av det musikliv som finns där. Men det är också en film som gör både Istanbul och musiken mer möjlig att tillägna sig. Så främmande verkar det inte, snarare spännande.

Elefantmannen

Betyg: 4 Monument

Elefantmannen är en film av David Lynch. För er som känner till honom vet ni vad det betyder. För er andra så kan jag kortfattat förklara; det är bra, men obehagligt.

Elefantmannen utspelar sig i London under 1800-talet och handlar om en ung engelsman, John Merrick, som är oerhört vanskapt från födseln. Han "ägs" av den otäcka Mr. Bytes som lever av att visa upp Merrick på olika cirkus- och varietéföreställningar. Dr. Treves, en framstående kirurg spelad av Anthony Hopkins, får tycke för Merrick och tar honom till sitt sjukhus för att undersöka hans tillstånd. Trots att Merrick har det avsevärt bättre på sjukhuset hamnar han ändå i rampljuset på ett felaktigt sätt, som ett missfoster som alla vill titta på men ingen tycker om.

I vanlig David Lynch-anda är filmen i princip hela tiden mycket obehaglig. Hela tiden tror man att någonting hemskt och obehagligt ska hända. Ibland händer det, men oftast händer det inte. Det är detta sätta att berätta på som fascinerar mig. Vad som också var fascinerande är att filmen inte slutade så hemskt som jag trodde, och som den hade potential för.

Ett roligt citat är när man i tidningen beskriver Elefantmannen. ”he is so terrible indeed that women and nervous persons fly in terror from the sight of him”. Det visar på ett tydligt sätt vilken roll kvinnor hade i samhället under den här tiden.