Betyg: 4 monument
Filmiskt, poetiskt - inte helt begripligt, men mycket vackert. Om minnen, om kriget och vad kriget gör med kärleken, om döden och rätten att gråta. Från början tänkt som en domkumentärfilm, men tack vare Marguerite Duras' manus något helt annat.
En kvinna befinner sig i Japan för att spela in en film om Hiroshima och möter där en japansk man - det är några år efter krigsslutet. Egentligen söker hon sig själv och sina egna minnen av kriget i kärleksmötet. Så frågorna som reser sig i deras samtal handlar om huruvida man kan leva med krigserfarenheten, vad den gör med livet och möjligheten att älska? Kärleksparet är lika krigsskadat som den värld de kommer från, vilket slutreplikerna bekräftar. Kanske de vackraste slutreplikena i en film någonsin!
Djupt existentiell, men i stort sett helt utan religiösa eller andliga anspelningar. Nog både beroende på tiden (1959) och på manusförfattaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar