Av de filmer jag sett under det gångna året är det dessa som jag tyckt mest om.
1. Granatäpplets färg (1969)
2. Nibelungen (1924)
3. Till sista andetaget (1960)
4. Patton - pansargeneralen (1970)
5. Z - Han lever (1969)
6. Den siste kejsaren (1987)
7. Budbäraren (1971)
8. Metropolis (1927)
9. Rom, öppen stad (1945)
10. Journey to the Beginning of Time (1955)
Betyg: 4 monument
Mössen i Mousetropolis hotas av agressiva katter - ledda av klassiska gangsterkatter i kritstrecksrandiga kostymer. Allt hopp står till vår hjälte, specialagent Nick Gabrowsky som dragit sig tillbaka och vänt världen ryggen. Men när plikten kallar står han till tjänst. Uppdraget är att ta sig till Pokyo och ta med sig de hemliga ritningarna till ett specialvapen som kan besegra gangsterkatterna. Sagt och gjort, jagad över land och hav klarar han sig ur alla knipor med musens list och snabbhet. Väl hemma igen besegras katterna med hjälp av solidariska vampyrfladdermöss med mexikansk brytning och det hemliga vapnet konstrueras och skrämmer bort de sista katterna. Det är som en variant av Davids kamp mot Goliat.
En parodi på det mesta inom äventyrs- och gangsterfilm, gjord i Ungern men med amerikanska röster för att nå en större publik. Charmigt, ganska roligt och välgjort. Alla, även hjälten, är lite fåniga vilket ger en känsla av att allt är en lek även om de avfyras missiler, skjuts med kulsprutor och kastas granater åt höger och vänster. Roligast är att filmen utspelar sig år 80 AMM (After Mickey Mouse) och så fladdermusorkestern, förstås!
Betyg: 2 monument
Det handlar också om att ge Richard III uprättelse och en hedersbegravning som den sista av ätten Plantagenet. Så historietolkning har betydelse. Han var troligtvis varken puckelryggig eller så grym som Shakespeare porträtterar honom i sin pjäs med samma namn.
Betyg: 2 monument
Visst är det snyggt, men kanske lite för snyggt. Jag tröttnar snart på alla välmående, unga människor och vill se någon som ser ut som folk gör mest. Och visst är startscenen spektakulärt elegant i sina färger och sin dans i den stillastående bilkön, men likdant där - alla är för unga, för snygga. Det blir mest yta och eftersom filmen i stort sett saknar berättelse blir det b a r a yta. Det händer ingenting, här finns ingen smärta, ingen svärta, även om de försöker få till några uppgörelser och något misslyckande - men det håller inte för de männisor vi ska engagera oss i har inget innehåll också de är enbart yta och då kan vi inte engagera oss - i alla fall inte jag. Dessutom bygger allt på nostalgi, både filmskådespeleriet och jazzmusiken. Tyvärr så var den tidens stjärnor och filmer så mycket bättre, framförallt vad gäller berättelserna.
På något vis skildras Predikarens ord om tomheten, utan att det egentligen är meningen: "tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" (Pred 1:2).
Hälsingar magsur pesionär!
Betyg: 3 monument
De franska styrkorna i Algeriet hemförlovas när kriget är slut och medan soldaterna långsamt lämnar transportskeppen i Marseilles hamn får vi följa en kvinna som ivrigt söker någon. Denna någon hon söker visar sig vara död och två andra träder in i hans ställe. Egentligen bara en (Dino = Alain Delon), men han har en efterhängsen kompis med sig (Franz = Charles Bronson) så de blir två ändå. Uppdraget de får är att ta sig in i ett kassaskåp i källaren på ett stort företag under juldagarna då kontorsskrapan är tömd på folk. Det går inte riktigt efter plan, bla blir de instängda i ett trångt utrymme utan syretillförsel, men de lyckas till slut - och då visar sig kassaskåpet vara tomt! Två kvinnor som de inte har trott så mycket om visar sig ha utfört kuppen och lurat dem till att bli syndabockar.
Bäst är den sura vänskapen, eller kanske är det en god ovänskap mellan Dino och Franz. Ur den formas ett bra manus med snygga repliker där samma meningar ofta återkommer, bla drömmen om den franska julmaten: ostron, gåslever och kalkon. Annars håller jag på kvinnorna som elegant lurar skjortorna (bokstavligt talat) av de tuffa militärerna. Roligast är pannlamporna med batteriet helt synligt i nacken.
Betyg: 2 monument
Det börjar fint med en tydlig moralisk historia om straffången som blir omvänd - om den onde som blir god och sedan håller sig på den rätta vägen. För Jean Valjean är en verkligt god man, men ganska tråkig. Och det är hela filmens problem, det kretsar för mycket kring Jean Valjean och Javert, hans onda genius, och ger en alldeles för begränsad bild av den stora fresk som berättelsen är. Men Bille August är ingen kollektivberättare. Vi får se julirevolutionen 1830, men begriper den inte då ingen av revolutionärerna får kött och blod. Dessutom sker ingen egentlig utveckling. Polischefen Javert är exakt likadan filmen igenom, liksom Jean när han väl blivit god. Slutscenen blir därför obegriplig.
I grunden en berättelse om gott och ont hos människan. Problemet är att varken den goda eller den onda människan tycks kunna älska fullt ut - de är en sorts känslomässiga krymplingar.
Betyg: 4 monument
Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film.
Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.
Betyg: 3 monument
Det är en ganska svag historia, inte särskilt välspelad - men hjältarna gör den trots detta sevärd: en udda samling soldater med olika form av PTSD-symptom på väg till en militär rättspsykiatrisk klinik. Till sin hjälp har de en av kamraternas 11-12 årige son med asperger. De kommer dock aldrig fram till rättspsyk utan världsrymden kommer i fatt dem. Det de måsta göra är att rädda staden, landet och världen från en attack från yttre rymden och deras fiender är de borna jägarna: predators. Spännande ibland, självklart ibland, men just hjätarnas mentala status gör dem opredestinerade vilket ökar spänningen. Självklart hjälper det upp en annars dålig film att sända budskapet om att psykiskt sjuka människor är hel kapabla att hantera mycket svåra situationer. En upprättelse!
En viktig scen är som kopierad från Jagad - när de tar över fångtransportbussen. Märkligt att det går att använda en annan film på det viset. Roligast är när de anländer till det prestigefyllda Project Stargazer och det första vi får höra är en röst ur högtalarna som säger: "GRC-mötet flyttas till sektion 3, rum A". Så kunde det låta på Kyrkans hus också, byråkratin är sig lik överallt
Betyg: 3 monument
Det finns en subgenre filmer, mestadels brittiska, som handlar om kampen mellan hedendom och kristendom i modern tid. Jag tänker i första hand på Penda's Fen och The Wicker Man. Med denna film sällar sig Ken Russel till dessa filmmakare. Skillnaden är att det kristna motståndet består av outtalad slentriankristendom; ett krucifix på väggen, en ring med Frälsarens bild - men ingen som aktivt utgår från kristen tro i sitt motstånd. Istället handlar det om att den hedniska kulten av ormen från Paradiset, som gav äpplet åt Eva, är för elitistisk och kräver människooffer. Människorna i den lilla byn i norra England står för en mer kollektiv och jämlik livsföring som inte kräver några offer.
Teologiskt intressant och rätt kul med en ung Hugh Grant som godsägare, annars mest snygg 80-tals stämning. Att den bygger på en roman av Bram Stoker borde garanterat en bättre berättelse. Bäst är att både en mungo, en säckpipa och en handgranat används som vapen i kampen mot kulten. Och så slutet förstås, inget har förändrats i grunden trots att kampen vunnits.
Betyg: 4 monument
Poängen med filmen är att alla djuren beter sig enligt sitt släkte, de bär inte mänskliga drag och beter sig inte som oss. De gnyr, morrar, jamar och skäller när de vill något - förutom musiken är det de enda ljud vi hör. Ändå kan vi förstå hur de hittar vägar till varandra och blir det som vi människor kallar "vänner". Så tydligt i slutscenen när katten speglar sig i dammen och de nya vännerna är med - de som överlevt vill säga - för döden är lika närvarande som katastrofen. Jag väljer att se den som en ekologisk tolkning av Noaberättelsen i 1 Mosebok, en tolkning där jorden är befriad från oss männsikor.
Betyg: 3 monument
En riktig matinéfilm fylld av stiliga hjältar med smal mustasch, vackra kvinnor i tunna slöjor, grymma skurkar utan hår, ädla rövare med ölmage och mycket kulisser. Mongolerna erövrar Bagdad och kalifen blir förrådd av en av sina rådgivare. Detta skede på 1200-talet, men mycket i kulisser och rekvisita tycks mer 1800-tal. Kalifens minderåriga son lyckas dock undkomma och fostras av de fyrtio rövarna i öknen bakom Sesams förtrollade portar. Han blir naturligtvis rövarnas ledare under den tid då de förvandlas från att vara tjuvar och banditer till att bli motståndsmän och folkhjältar som leder kampen mot den mongoliske tyrannen. Kampen kompliceras av en kärlekshistoria, förstås! Dock segrar revolutionen, de unga tu får varandra och den islamiska statens gröna fana hissas under triumf i slutscenen.
Filmen är från 1944 och då var kampen mot tyranner en del av dagordningen - dock är det intressant med de islamiska inslagen. Gud = Allah, nämns i var och varannan mening. En likartad film i kristen miljö skule aldrig nämna Gud på det viset i vardagstal. Som att det exotiska och orientaliska ligger i gudsförhållandet, förutom i löst sittande kläder och böjda svärd.
Betyg: 4 monument
Den första långfilmen som spelades in i Italien och därmed en av världens första riktiga långfilmer. Filmen är 1 timme och 13 minuter lång, gjord 1911 och följer ganska troget den första delen i Dantes Den gudomliga komedin; skildringen av helvetet och dess nio kretsar. För varje krets blir straffen hårdare och syndarna mer orubbliga i sin synd. Dante, iklädd sin klassiska tomteluva med öronlappar, har med sig Vergilius som vägledare och de två poeterna möter syndare från den grekiska mytologin, världens då kända historia, Bibeln och Dantes hemstad Florens. Det är en brutal skildring av syndastraffen som bygger på Gustav Dorées illustrationer till Dantes verk, vilka för dåtidens åskådare var välkända. På sitt sätt kan det vara världens första skräckfilm med djävlar, demoner, trehövdade hundar, harpyror, ormar, kokande svavelsjöar, nedfrysna människodelar, hetsande hundar och annat otäckt. Allt för att hålla människorna borta från synden.
Det är förvånansvärt bra gjort och mycket fascinerande. Tänk att just helvetet kan sätta gång så mycket fantasier. Någon fortsättning finns inte för både Skärselden och Paradiset skulle bli betydligt tråkigare film. Till det egentligen självklara, men märkliga ändå, hör att alla utom Dante och Vergilius (och några ytterligare uppburna poeter) är nakna. De kokande sjöarna kryllar helt enkelt av nakna statister.
Betyg: 4 monument
Allt känns igen: politikens tillkortakommande, bristen på tilltro till vetenskapen, människors rädsla för det främmande, militärens och polisens självklara vapenbruk och världens ledares blindhet för de globala problemen. Men filmen är från 1951 och handlar inte om klimatet utan om kärnvapenhotet. En rymdfarkost landar mitt i Washigton och den fredlige rymdmannnen som stiger ur blir genast skadeskjuten av en av de nervösa militärer som samlats runt farkosten. Han misstros, låses in och bevakas, men gör sig lätt fri och söker sina vägar för att komma till tals med mänskligheten. Till sin hjälp får han en pojke och hans mamma.
Det är spännande och inte helt självklart att Klaatu (rymdmannen) är enbart vänligt sinnad. Han kommer också med maktanspråk. Men i sluttalet framstår hans makt som nödvändig för att få jordens människor att förstå sitt eget bästa - kärnvapen hotar hela universums stabilitet. Klaatu representerar en mycket intelligent ras, människolik på alla vis förutom vad gäller våld, enfald och själviskhet. Det intressanta är att även de har en gudstro - den Allsmäktige Anden - som nämns i en bisats. Bäst är ändå Bernhard Herrmanns theremin i inlednings- och slutmusiken. Riktig rymdmusik!
Betyg: 5 monument
Det är kvinnornas historia, även om hjältarna är män. Det är Brünhildes och Grimhildes vilja, motstånd och hämndbegär som driver handlingen framåt. Männen vill sluta fred, ta hand om barnen, läka de sårade relationerna - men kvinnorna vill hämnd. Blodshämnd! Inte ens om du skulle gömma dig under altaret undgår du hämnden - och hämnden bygger på eder svurna inte på korset (det är för svagt) utan på svärdseggen. Allt i en sagovärld av primitivism och fin-de-sciècle. Första delen är Siegfrieds saga, hans upgång och fall för förrädarens spjut - sedan följer hans hustru Grimhildes hämnd på alla inblandade i mordet på Siegfried. Till hjälp tar hon hunnerkonungen Etzel - som mitt i denna våldsamma saga är den mest mänskliga av dem alla.
Fritz Lang snålar inte på något. Det är fyra och en halv timme ren njutning med underbara kostymer, draperier, väggmålningar och standar. Fina rollprestationer där allvaret lyser ur de hårt sminkade ögonen och spännande stridsscener med mängder av statister. Från skogarnas sagolika lugn, via en drake, och en krigardrottning till hunnernas hall på den stora slätten. Katedralens klockor ringer när något av betydelse ska ske, hostian höjs och korgossarna svänger med korklockorna, men prästens ord följs inte och svärdet är mäktigare än korset. Bäst är kung Etzel med sitt nyfödda barn, en grym härskare som blir själv som ett litet barn när han får hålla den nyfödde.
Betyg: 3 monument
En sk ”Pre-Code” Hollywoodfilm, dvs inspelad före den censur som infördes 1934. Och nog är den frispråkig. En skandalös man återvänder till den lilla brittiska kolonin i Sydostasien där allt går ut på att vara ett herre-folk gentemot invånarna och annars fördriva tiden på klubben. Mannen som återvänder har tidigare förfört en nygift kvinna och nu är det på väg att hända igen.
Frispråkiga kvinnor, sexuella anspelningar, snabba repliker, exotism och en teatral historia som inte riktigt är det vi tror. Mycket sprit, många cigaretter, en utläggning om den lokala kärleksgudinnans relation till människorna och en riktigt elak drift med kolonialmakten.
Betyg: 4 monument
Grégoire leder ett litet filmbolag och har många järn i elden, ständigt ringer hans telefon och han och hans medarbetare får lösa allt från strejkande personal till hotellövernattningar för koreanska filmskapare. Trots detta har han ändå tid att leka med döttrarna en stund när han kommer hem till det vackra hemmet. Men det går inte så bra, filmerna drar över budget och han har redan lånat mer än vad som är tillbörligt. Konkursen står för dörren. Han ger sig av ensam med de obetalda räkningarna och en pistol...
Det är något med det vardagliga, med Grégoires familj, hans fru och deras tre döttrar som lyfter denna ganska rakt berättade vardagshistoria. Inte självmordet som sådant, det är bara tragiskt, men den fina skildringen av barnen, deras lek och sorg. Det ger filmen en stark känsla av hopp mitt i sorgen och katastrofen. Till det fin musik som förstärker just den känslan.
Betyg: 2 monument
Snygga kostymer och miljöer; klänningar och scener som alla påminner om prerafaeliternas målningar. Sedan är det inte så mycket mer. Ett långsamt berättande utan drama med bildsköna skådespelare utan karisma (undantaget Emma Thompson i en biroll). Euphemia ”Effie” Grey gifter sig ung med den äldre konstkritikern John Ruskin, men äktenskapet blir olyckligt och hon lämnar honom för att istället leva med konstnären John Everett Millais - en av prerafaeliterna.
En film om äktenskapets grund och skilsmässans rimlighet, dvs sexualiteten. Men mycket kysk. Bäst är den innerliga bordsbönen och att Effie styr gondoler i Venedig.
Betyg: 3 monument
Vi får möta, Bass Reeves, den förste svarte sherifen väster om Mississippi i hans kamp att bli erkänd och respekterad. För att bli det krävs att han fångar en polismördare som ingen annan vågar följa in i laglöst land: "Indianterritoriet". Som följeslagare har han en gammal försupen boskapstjuv (Ron Perlman). De lyckas naturligtvis och det just i rätt tid. Förutsägbart, javisst - det är ju en western-film - men i grunden en film som vill diskutera rasism och människans värdighet.
Ron Perlman är bra som sanningssägande kompanjon (en smart Sancho Panza), men berättelsen i sig har många luckor, som om det fattas en del mitt i. I vilket fall får vi här en mycket fin uttydning av ordet troende samt några rader ur Psaltarens 23:e psalm lästa för oss av skurken.
Betyg: 3 monument
Pretentiöst, obegripligt, men också fascinerande. En sorts filmcollage som blandar stumfilm med talfilm, men också en filosofisk och teologisk diskussion. Samtidigt en drift med allt detta. Filmen är uppbyggd kring en rad små berättelser som associativt hänger samman - den ena mer märklig än den andra. Vi får vara med om mustaschernas dröm, möta en tågpsykiater, en handgriplig hjärnkirurg, skelettkvinnor, vargmän som nynnar stillsamt, en inrikesminister samt fyra män instängda i en ubåt där syret är på väg att ta slut. Det sista är (nog) huvudhandlingen, men varför de är i ubåten vet vi inte och inte varför de har nitroglycerin i lasten.
Experimentellt, fånigt och ironiskt, men som sagt, intressant på ett märkligt sätt. Joh 6:12 (om att samla ihop bitarna av det som blivit över) och Jakob 1:8 (om de tvehågsna) är någon sorts utgångspunkt, annars psykoanalys och antroplogi. Bäst är nog de geografiska markeringarna som regionen Holstein-Schleswig och järnvägen som leder mellan Berlin och Bogotá.
Bland det underligaste jag sett på film.
Betyg: 3 monument
En åklagare som känner att han kan förlora sitt mål ser till att det blir ett avbrott över julhelgen och att juryn på så vis får annat att tänka på än försvarets känslosämma plädering. Nu råkar brottslingen vara en vacker kvinna utan bostad och hon hamnar hemma hos åklagaren som är på väg till sin mamma i Indiana över julhelgen. Hon får helt enkelt följa med, då hon också är från Indiana. På vägen kör de vilse, besöker hennes mor som inte vill veta av henne och väl hemma hos åklagarens varma, vänliga familj uppstår tycke.
På ett vis en skildrig av två familjetyper; en allvarlig, hård och sträng kristen familj och en vänlig, öppen och liberal folklig dito. Bägge präglade av fattigdom och hårt arbete. Det komplicerar det 4:e budet om att hedra din fader och din moder. Den ena familjen talar om det, en andra lever det. I övrigt en lättsam romantisk komedi där det bästa är kon som tittar in i bilen och den enorma skålen med popcorn.
Betyg 3 monument
 |
| Ollonvivel |
Ett par nötskrikor är huvudpersoner, eller är det kanske ekorren? Eller möjligen ollonvivlarna? Kanske familjen skogsmus? I vilket fall får vi följa en ek och dess invånare under ett år - till invånarna räknas också hjortar, rådjur, hägrar, vildsvin och andra djur som lever och rör sig i ekens närhet. Det är oerhört elegant gjort och spännande med snygga kameravinklar och åkningar upp i kronan och ner i jorden. Hur mycket som är datormanipulerat framgår inte, men det är nog en hel del.
Problemet är att det känns så tillrättalagt. Tornugglan går till anfall, men skogsmusen hinner undan. Ormen slingrar sig upp för stammen mot fågelboet, men grenen bryts och den faller ner i ån. Fåglarna ser ollonvivlarna men bryr sig inte om dem. Så fungerar inte naturen, där tas inga hänsyn. Mat och reproduktion är grunden och de är beroende av varandra. Ollonvivlarna dör, förvisso, men det gör de allihop på en och samma gång när de lagt sina ägg. På något sätt känns den svenska psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" (SvPs 201) mer realistisk än denna alltför vänliga skildring av naturen.
Betyg: 3 monument
En man rör sig i ett förnämt borgerligt sällskap på ett ålderdomligt slott. Han möter en kvinna och påstår att de träffats förut, i fjol i Marienbad. Kvinnan minns inte och avfärdar honom - han återkommer, scener från förra sommaren blandas med hans övertalning, samtidigt som den som troligtvis är kvinnans man bara spelar på olika sätt; kort, tändsticksspel, domino. Men vad är sant och vad är skapade minnen? Och någonstans finns också en hotfullhet. Långsamt går det mot ett sorts uppbrott. Roligast är att de vid ett tillfälle spelar plockepinn!
Betyg: 3 monument
Det börjar lite osammanhängande och om du inte kan din Irländska nittonhundratalshistoria blir det lite svårt att förstå vad det är som sker. Men efterhand kommer vi in i den våldsamma och blodiga kamen mot den brittiska överhögheten för ett självstädigt Irland och det blir lättare att skilja vän från fiende. Tills det förhandlas fram ett avtal med fienden (England) och vännerna blir fiender i det Irländska inbördeskriget.Vi får följa Michael Collins från Påskupproret 1916 tills hans död sex år senare - då har han hunnit utbilda och träna ett antal IRA-soldater (terrorister och mördare enligt britterna) samt förhandla fram ett fredsavtal med viss frihet - dock inte självständighet och det är det som inbördeskriget handlar om. Där Collins stöder avtalet som det enda möjliga.
En film om politik och politikens möjligheter, om vänskap som går sönder, om ond bråd död för sakens skull, om förtryck och frihetslängtan ... Tyvärr så skildras de politiska uppgörelserna mer som privata än ideologiska uppgörelser. Det gör att det politiska skeendet hamnar i bakgrunden. Synd. Några snabba korstecken, en bön, en nattvard i fängelset är den skildring av det katolska Iralnd vi får se. Bäst är ändå kraftuttrycket: "Sweet suffering Jesus"!
Betyg: 4 monument
Det är mycket spännande! Även om vi begriper att det ska lösa sig så vet vi inte hur. Och Harrison Ford är mycket bra både som livrädd och jagad.
Betyg: 4 monument
Kanske beskriver det en värld som lämnat Gud bakom sig (när den gamla tiden beskrivs sägs bland annat "i varje kyrka fanns Gud"), men där människorna ändå behöver tro, hopp och bön. Vackert, men mycket långsamt. Bäst är ljudbilden med fin avvägning mellan musik, tystnad och ljud.
Betyg: 2 monument
En hel del pansarvagnar, plumpa skämt, enfaldiga tyskar och ett ihållande regn (i alla fall inledningsvis). Regnet är mer irriterande än de egna granaterna som ständigt faller äver hjältarna. Det är en komedi som inte är särskilt rolig och ett äventyr som inte blir spännande. Som krigsskildring är den mest en drift med disciplin och ordergivning. Den enda i raden av stora skådespelarnamn som håller idag är Donald Sutherland som sergeant Oddball - en hippie med pansarvagn. Han är fullkomligt galen i sin totala tilltro till positivt tänkande: "Have a little faith" är hans kommentar när de står inför det omöjliga - och javisst ett telefonsamtal och det löser sig. Kyrkklockor, pansarvagnar och en guldskatt bakom fiendens linjer är en del av storyn.
Finast är när de håller en stilla stund för de döda kamraterna - då, men endast då, blir kriget verklighet. De flesta krigsfilmer har åldrats bättre än denna - kanske beror det på att det är en krigskomedi, en märklig genre.
Betyg: 4 monument
Det som kan tyckas märkligt är att det nästan helt saknas religiösa ritualer - det talas om tvillinggudarna Mawu och Lisa (skrivs ibland som ett namn; Mawu-lisa), men på ett alltför nittonhundratlasteologiskt sätt. Hur de tillbes eller vilken funktion de har i kulten framgår inte. Det hade kunnat ge ytterligare en dimension till filmen.
Betyg: 3 monument
Modernitet står mot det uråldriga, rationalitet mot magi, gudars förbannelse mot läkarvetenskapen, liv mot död. Och genom denna kamp rör sig Boris Karloff majestätiskt långsamt. Bäst är sången arbetarna sjunger när de gräver ur prinsessans grav.
Betyg: 3 monument
Det är fyrtiotal och vi befinner oss i Shanghai dagarna före Japans attack mot Pearl Harbour, vilket innebär att USA ännu håller sig utanför kriget och i det mångkulturella Shanghai försöker amerikanerna balansera mellan arroganta japaner, självgoda tyskar och undertryckta kineser. En amerikansk journalist med nazistsympatier (John Cusack) anländer för att tjänstgöra på den engelskspråkiga dagstidningen. Dock är han inte alls nazist, utan spion på uppdrag att söka efter en försvunnen kollega. Spåren leder till den kinesiska undre världen med både medlöperi och motstånd mot japanerna.
Snygga kostymer och miljöer, men lite för uppenbara kulisser ibland. Det är ett spännande spel mellan dag och natt. Dag då allting pågår som vanligt, natten då vad som helst kan hända. Nästan som i psykoanalysen - dock med den skillnaden att det nästan alltid regnar under nattens timmar. Det är spännande och blir det alltmer då slutet inte är som vi skulle kunna förvänta oss. Människan är större än ideologierna. Som i Grundtvigs ord: "människa först, kristen sen".
Betyg: 3 monument
Mycket vackert med långa kamerabilder över ökensanden, beduinstäder, dromedarer och ytterst få engelsmän. Men det handlar om brittisk kolonialhistoria, om gränsdragningar genom beduinernas öknar, om statsbildingar som inte funnits förut, om europeisk arrogans och arabisk stolthet. Gertrude Bell var en av de viktigaste personerna i den brittiska arabpolitiken med mycket nära kontakter med den blivande kungen av Irak. Hon var också en säregen och egensinnig person som reste i arabvärlden både som spion och arkeolog. Bland annat var hon kamrat med Lawrence av Arabien.
Det är en i stora stycken konventionell film, vilket förvånar då det är en film av Werner Herzog. Men det är bra skådespeleri, intressanta samtal om religion; kristendom, zoroastrism och islam samt en hyllning till beduinernas sätt att leva. Roligast är när Gertrude inte längre står ut därhemma i England och ber: "Herre, min Gud, sänd mig en jordbävning!".
Betyg: 2 monument
För sextiofem miljoner år sedan dog dinosaurierna ut då en meteor slog ner på Yacatán-halvön - därav filmens något udda titel. En rymdpilot kraschar med sitt transportskepp på jorden bara någon dag innan detta sker. Skepet blir skadat när det kör genom den metorsvärm som närmar sig jorden. Av passagerarna är det endast en 10-årig flicka som överlevt. Vi vet redan att piloten själv har en 10-årig flicka på sin hemplanet som är svårt sjuk, så vi förstår att det blir en film om att förlora och tröstas, om sorg och vänskap, om familj och liv. Men på väg genom filmen måste de slåss mot en hel del rovdinosaurier i olika storlekar.
Allt är förutsägbart och ganska mediokert spelat även om Adam Driver ständigt andas som om han hade astma. Det som hjälper upp är miljöerna, inte så trovärdiga för jorden för 65 miljoner år sedan, men vackra och spännande med geysrar, träsk, vattenfall och hisnande branter.
Betyg: 4 monument
Vackert, sorgligt, välspelat. Tilda Swinton spelar den cancersjuka Martha både stark och bräcklig men så försvinnande tunn att hon nästan upplöses i närbild. Det bör ge en oscarnominering, men Julianne Moore är trots allt den som bär filmen genom att hon lever och förändras. Kvinnornas vänskap är stark som döden och ärlig som bara den vänskap kan vara där inget finns att förlora. I förstone en film om sjukdom, död och assisterat självmord, men egentligen ett större tema än så. Kan vi som mänsklighet njuta trots klimathotet. Är det tillåtet att vara medveten om utplåningen och ändå vilja vända den ryggen. Liksom Martha som avbryter sin behandling för att njuta de sista veckorna i livet. Att hon sedan är den som själv bestämmer om tidpunkten för sin död ändrar inte på det. De som inte kan acceptera detta är männen: Damian med sin apokalyps (där han på grund av klimathotet vägrar acceptera sina barnbarn) och den bokstavstroende polisen som misstror vänskapens väsen.
Betyg: 4 monument
Jack Black spelar Bernie just så troskyldigt som vi kan tänka oss honom. Den assisterande begravningsentreprenören som ”fick alla att se vackra ut. Synd bara att de var döda.” En riktigt god människa enligt alla i den lilla staden i Texas nordöstra hörn, och han gick gärna i sandaler ”precis som Frälsaren” och han var fantastisk på att läsa högt ur Bibeln. Men är han så god? Är han kanske bara oerhört beräknande när han blir god vän med den mest avskydda änkan i trakten? Hon är rik och de lever lyxliv tillsammans tills hennes kontrollbehov och svartsjuka (och möjligen ren elakhet) får honom att ta livet av henne och gömma henne i frysboxen. Sedan följer rättegången med en lysande Matthew McConaughey som åklagare.
Fantastiska väckelsesånger, underbara texasdialekter i de dokumentära intervjuerna med ortsbor och faktiskt - allt bygger på en verklig historia!
Betyg: 5 monument
Det är enkelt, snyggt och drabbande. I korta sekvenser får vi vara med om rättegången mot Jeanne D'Arc, i stort sett med rättegångsprotokollet som manus. Allvarliga ansikten, händer, fötter, stentrappor, grova ekdörrar, präster i kåpor och kalotter och mitt i detta den nittonåriga Jeanne som svarar emot och hellre följer Gud än kyrkan. På så vis blir hon nästintill en alltför tidig protestant, vilket knappast är historiskt korrekt. Men vad ska hon säga när kyrkans män står på Englands sida och hon står fast vid sin vision att rädda Frankrike med Guds hjälp. Det enda brott hon erkänner är att hon går klädd i manskläder, ett brott mot 5 Mos 22:5, ett brott hon själv inte anser vara allvarligt.
Vi vet inte hur salen där de sitter ser ut, vi vet inte hur lång tid hela processen tar, men ett vet vi och det är att vi var med! De sista tio minuterna med det tomma korset, röken som virvlar, duvorna och den tomma, brända pålen är oerhört starka. Sällan blir teologin så spännande.
Betyg: 2 monument
.jpg)
Det bästa med denna film är namnen på huvudpersonerna: Napoleon Solo och Ilya Kuryakin. Som barn var dessa namn för mig hemlighetsfulla och laddade. TV-serien var jag för liten för, men min bror hade en affisch. Nu dyker de upp igen i ironisk 2000-tals tappning och det hemlighetsfulla och laddade är helt borta. Fånigt och ganska tröttande med dessa män som ska imponera på en kvinna som inte är särskilt imponerad. Tuppfäktning har aldrig roat mig. Visst, det finns en viss tanke med att CIA och KGB samarbetar under Kalla kriget - men det är ju i princip ett samarbete under galgen.
Hugh Grant gör en bra roll som fullkomligt outhärdligt positiv underrättelsechef för Storbrittanien, annars är den bästa scenen när de två agenterna ska mötas första gången för att börja samarbeta. Deras respektive chefer har fört dem samman till en fullbesatt uteservering i Västberlin. När den ene chefen säger: "Nu är det dags att ni får bekanta er själva med varandra", så reser sig samtliga gäster på servering upp och går därifrån - de var naturligtvis alla agenter de med. Kanske en omvänd kommentar till Hebreerbrevet 13:2.
Betyg: 3 monument
Något så märkligt som en sovjetrysk stumfilm om en revolution på Mars. Men samtidigt en kommentar till läget i landet bara några år efter revolutionen (filmen är inspelad 1924), med klasskonflikter, svartabörshandel, fattigdom, svält och en längtan hos de bemedlade tillbaka till tiden före revolutionen. Men inte så hos våra hjältar. En vetenskapsman uppfinner en rymdraket och tar med sig en revolutionär arbetare på resan mor Mars. Det har nämligen dykt upp märkliga radiosignaler från rymden och de tror att det är en sänding från Mars. Det kamraten inte vet är att uppfinnaren nyss har skjutit sin fästmö i ett svartsjukedrama - han har inget att förlora på resan medan hans kamrat ser fram emot att leda massorna på Mars. Väl på plats blir det förvecklingar, angiveri, förälskelse och uppror... Kanske är allt ändå en dröm?
Snygg dekor, bra inslag av realism i kontrasten mellan de rika och de fattiga, men en ganska svag berättelse - dock bygger den på en Tolstoj-novell. Snyggast är den symboliska skildringen av revolutionen med en smed som formar en skära och sedan lägger ner sin hammare bredvid. Men mest är den sevärd för det den är: den första ryska science-fiction-filmen. Bäst är slutscenen när vi förstår vad den märkliga radiosignalen från yttre rymden egentligen betyder.
Betyg: 3 monument
Det är inte alltid så spännande att se balett på film, men Hasse Ekman lyckas förvånansvärt bra. Här är det istället själva filmintrigen som inte håller, medan balettstyckena är magnifka. En världsberömd, självupptagen italiensk sångare får inför ett av sina framträdanden se en film med en svensk ballerina - han förälskar sig och accepterar erbjudandet att sjunga i Stockholm, även om det kräver långa yllekalsonger och att han riskerar att förkyla rösten. Och visst faller hon för honom (svårbegripligt - om man bortser från rösten) och han tar henne till sitt barndoms Sicilien. Väl där tror han att hon är hans, men hon har sitt arbetet som balettdansös och vill inte ge upp det. Det slutar med att de grälar och han slår henne så illa att hon faller och slår huvudet i den öppna spisen. Falet blir mer fatalt än vi begriper. Det kunde ha blivit en film om en kvinnas självständighet och rätten till en egen karriär, men tyvärr så är den gjord 1952 så det blir nästan tvärtom. Hon är fortsatt i männens våld, även de snälla männens våld.
Vi får höra två olika versioner av "Ack Värmeland du sköna", vara med om ett fruktansvärt otäckt sabotage, se avundsjukan falla på eget grepp, förstå att Gud straffar utan att vara orättvis, men framförallt får vi se fantastisk balett - särskilt "Eldfågeln" som avslutar filmen. Så snygg med Stravinskis musik och fantastiska kostymer - en njutning!
Betyg: 3 monument
En rysk missil landar av misstag i norra Finland. Den finska militären
och politikerna försöker avdramatisera det hela och mörka fakta.
Samtidigt som världen uppmärksammar detta och skickar journalister till
platsen. En av journalisterna är Niina, en ensamstående, nyskild mamma
som lever under hot från den våldsamme ex-maken och som dessutom har lika
lite journalistutbildning som självförtroende.
Könsord, svordomar och udda personligheter. Åttiotal så att det sprutar om det och allt placerat i norra Finland. Kan det bli dåligt? Nej, men stundtals osammanhängande och ofta både absurt och realistiskt på samma gång. Ska vi ta det på allvar, eller är allt ironi? Nej, jag tror att feminismen är på allvar, det Rebecca Solnit skriver om i sin bok "Hågkomster av min icke-existens". För Niina är just "icke-existerande" som journalist bland finska militärer. De lyssnar varken till henne eller någon annan kvinna - kvinnorna är bara kroppar, ingen hjärna för dem. Det är smärtsamt, men också en skildring av verkligheten. Och jag vill också tro att Niinas antikärnvapenengagemang är på riktigt. Att filmen är ett försök att ifrågasätta den nu åter igen rådande doktrinen att krig är fred.
En teologisk tanke som dyker upp är om det finns förlåtelse för känvapenkriget - är det möjligt att förlåta den som ligger bakom världens utplåning? Bäst är kanse den finska 80-tals schlagern.
Betyg: 4 monument
Många snygga scener, nakenbadande kyrkoherde t ex, men snyggast är när de engelska damerna äter päron i ett överblommat vallmofält. Det är lätta att följa med då scenväxlingarna också har kapitelrubriker med tecknade anfanger - det ger på ett enkelt sätt ett litterärt intryck. Roligast är uppmaningen: "inga småpengar i kollekten"!
Betyg: 2 monument
Det börjar snyggt för 65 miljoner år sedan, där dinosaurier i olika storlekar jagar och äter upp varandra. Men det är tyvärr fyrtiofem miljoner år fel. I slutet av inledningen blir rovdinosaurien i sin tur uppäten av en megalodon (filmens Meg). Dessa enorma hajfiskar levde för ungefär 20 miljoner år sedan och då var dinosaurierna utöda. Nåja, det är spännande sedan också i vår tid med rovkapitalister (igen) och mannen med det bibliskt passande namnet Jonas Taylor som en "grön James Bond" när han slåss med skurkar som dumpar miljöfarligt avfall i havet. Och som senare i filmen sysslar med olaglig gruvbrytning i megalodonernas skyddade djuphasvgrav. Naturligtvis går det illa och det blir strid på liv och död på havets botten bland en teknik som tycks bestå av lika delar femtiotalshydraulik och modern digitalisering. Många knappar att trycka på är det i alla fall!
Det är inte särskilt bra, inget övertygande skådespeleri, förutom megalodonerna som gör så gott de kan - och en banal historia där de elaka till slut faller på eget grepp och enfaldiga och dryga turister blir uppätna av uråldriga hajar. Men det gissade vi att det skulle hända redan från början.
Det största bekymret är att det kommer att komma en Meg 3. Den behöver du se lika lite som denna eller ettan: The Meg.
Betyg: 3 monument
Underhållande som pusseldeckare, snygga miljöer, men ganska ointressant som film. En miljardär (redan där blir det ointressant) bjuder ut sina gamla vänner till sin privata ö i Medelhavet. Där visar det sig att alla har anledning att hata honom och han har anledning att tysta samtliga. Det som var tänkt som en oskyldig lek blir en katt och råtta lek mellan den av mystiska omständigheter ditbjudna detektiven Benoit Blanc (världens, enligt Google, bästa detektiv) och Miles Bron den miljardär som står för inbjudan.
Bitvis snygg dialog, en bra överraskning, annars en klassisk "who-dunnit" där det gäller att hålla reda på alla detaljer och allt som tidigare har sagts. Ändå är kanske inte mysteriet själva poängen utan Benoit Blancs (rätt okänsligt spelad av Daniel Craig) odrägliga sätt att förklara lösningen på. Och så förstås en anledning till att elda upp Mona Lisa. Om det finns ett budskap är det att omoral straffar sig - nog så bra. Bäst är Hugh Grant i en kort biroll. Han öppnar dörren och är väldigt mycket Hugh Grant i en minut, sedan stängs dörren.
Betyg: 3 monument
Korea under sent femtonhundratal. Landet är feodalt styrt och en tänkare som förklarat att adelsmän och trälar är lika mycket människor har just blivit avrättad för hädiska och kätterska tankar. Strax efter det invaderar Japanerna landet och kungen flyr hals över huvud och lännar fegt sitt folk kvar utan skydd. Som straff bränner de ner det kungliga palatset. Folket får lida hårt under japansk ockupation med svält och umbäranden. När kungen efter sju år vågar sig tillbaka tvingar han den utblottade befolkningen att bygga ett nytt palats åt honom. I denna kamp mellan feodalmakt och folket pågår också en kamp mellan en adelsman och hans personliga träl som en gång var hans vän.
Mycket svärdstrider, mycket förakt för folket, mycket klasskamp, mycket förräderi och en skatt som byter händer ett antal gånger. Tidslinjerna bryts med tillbakablickar som är lite svåra att hänga med i och själva storyn är kanske en aning tunn. Märkligast är den revolutionära teatergruppen som i slutscenen avslutar sin pjäs med vad som i mina öron är en maoistisk maxim: "Så länge folket hålls i ofrihet kommer det alltid att göra uppror".
Betyg: 3 monument
Foxy Brown är en kvinna som tar hämnd på en knarkkartell efter att de dödat hennes pojkvän som var federal knarkspanare. Hennes hämnd är utsökt och grym - men den bygger på att hon själv utsätter sig för prostitution och riskerar att bli beroende av heroin. Märkligaste scenen är slagsmålet på en lesbisk bar.
Betyg: 3 monument
En långsamt berättad skildring av utanförskap och hårt arbete. En judisk familj emigrerar just efter Andra världskriget från Lodz i Polen till Bryssel i Belgien där det finns släktingar som ännu är i livet och där de efterhand startar ett skrädderi. Hela filmen är minnen berättade på jiddisch av regissörens mor men illustrerade med dokumentära bilder från åttiotalets Bryssel, en ganska nedgången stad. Då och då ackompanjeras bilderna, minnena av en sång och då och då av dramatiserade scener. Effekten blir att detta som är en familjs öde blir alla invandrares öde på något vis - det är inte just sent fyrtiotal som är intressant, utan staden som sådan under alla sorters tider, även idag. Hur den tar emot, respektive inte tar emot de främmande. Och vad som krävs för att passa in - om det ens är möjligt. Slutscenens tomma rum talar för sig själv i den frågan.
Poetiskt och lågmält - kanske lite för lågmält - men vackert med rösten som talar ett språk som jag aldrig hört men på något vis känner igen.
Betyg: 4 monument
Det börjar med en panorering genom en tydlig filmstudiodjungel, sedan följer ett kammardrama med en pluton britter någonstans i den Malaysiska djungeln ute på ett hemligt uppdrag de inte riktigt begriper. Stämningen är hård och spänd, de är rädda, men låtsas inte om det. Istället brister de ut i gruff och bråk om härkomst och kyrkotillhörighet (!) - de kommer från hela Storbrittanien; Wales, Skotttland, Nordirland och London. Över dem svävar den militära hierarkin som en kvarnsten (kan en sådan sväva?), den finns där hela tiden, men i stunden kan de överse med den. Det händer mycket lite tills de lyckas ta en japansk soldat som fånge. Då vänder hela filmen, den onde blir god, den gode blir ond. I fråga om mänsklighet hjälper varken utbildning eller hög rank.
Det är ett elegant manus (en pjäs från början), med sin tvära vändning och sitt bittra slut. Elegantast är rättegångsscenen och försvaret av den japanske fången. Här hänvisas också till Génèvekonventionen medans Jesu ord ur Bergspredikan om att älska dina fiender (Matt 5:44) förkastas: "Om du älskar din fiende slutar du med en bajonett i ryggen."
Betyg: 4 monument
Det är vardagligt, realistiskt och välspelat. Två bröder kämpar mot bankernas bolån och inteckningar. De förlorar gården i norra Texas om de inte kan betala de skyhöga räntorna. Deras svar blir att råna bankkontoren till just den bank som håller dem i ett skruvstäd. För att sedan betala banken med dess egna pengar. Ett genialt grepp som avslöjar kapitalismen utan ansikte. Men, det går inte så bra då den ene brorsan är alltför nervig och strax har de ett uppbåd bybor samt den lokala och den regionala polisen efter sig. Det är både spännande och tragiskt med ett osminkat fattig-USA som spelplats. Filmen är en sorts modern Western - där vi i en sorglig scen får möta de allra sista cowboyarna, och de vet om att de är de sista.
Jeff Bridges är lysande som delstatspolis Hamilton, en pensionsfärdig (om bara några dagar) cyniker, särskilt när han sågar den evangelikala predikanten i TV:n med orden "Jag är kristen, men inte dum i huvudet".
Betyg: 5 monument
En klassisk musikalfilm som dock innehåller en hel del snygga kontraster och inte bara sockersöta melodier: inledningens inflygning över Alperna där det är grått, hårt berg och moln tills vi kommer till dalen där Maria sjunger och solen bryter fram, det blir grönt och fågelsången hörs - sedan hennes sång. Så tydligt kontrasten mellan en hotfull omvärld (det är 1930-tal) och den, än så länge, trygga hembygden. Men här ställs också nationen mot natonalsocialismen, frihet mot tvång, lek mot disciplin och kreativitet mot förtvivlan. Sedd så blir det en politiskt film. Men vi kan också se den teologiskt som en berättelse om gudsförtröstan och kallelse - i synnerhet kallelsen ut i världen eller in i klostret, med en klok abedissa som vägleder oss och avslutar med att ge de som ska fly över bergen bibelordet från Psaltarens 121:a psalm: "Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord" (Ps 121:1-2). Eller så sjunger vi helt enkelt med i sångerna, hänger oss åt spänningen och ser en snyggt gjord sextiotalsfilm. Nog så bra!
Svårast är ändå idylliseringen av flyktingar som tar sig över gränsen/bergen (bilden).
4 monument
Lite för präktigt, annars en lysande film. Välspelad och spännande om de federala myndigheternas strid mot Al Capone i trettiotalets Chicago och hur han mutar alla: polis, stadsfullmäktige, domare, jury, pressen - men när "De omutbara" dyker upp i form av en utifrån kommande byråkrat med sina tre kamrater, en revisor, en polisrekryt och en överårig polisman blir tonen en annan.
Det är framförallt väldigt bra skådespeleri - Rorbert De Niro är lysande som en arrogant och nervig Al Capone och Kevin Costner är förvånansvärt bra som den tillknäppte Eliot Ness. Men berättelsen är lite som en saga, där de onda förlorar och de goda vinner. Men som i alla sagor finns här en sensmoral - de goda vinner för att de tar över de ondas sätt att verka. Nog så intressant. Vi får veta att Judas Taddaios är de hopplösas och polisernas särskilda helgon och vi får vara med vid en vardagliga aftonbön. Bäst är nog barnvagnsscenen mot slutet, lånad från "Pansarkryssaren Potemkin", men inte fullt så dramatisk.
Betyg: 4 monument
Det börjar fantastiskt redan i inledningstexterna med Ennio Morricones musik. Sedan blir det teatralt med stora vyer omväxlande med extrema närbilder på ansikten, ögon, munnar, fingrar, revolvrar och tystnad. Inget sägs under de första tio minuterna. Sedan börjar historien leva sitt eget liv. Under pågående inbördeskrig rör sig tre män tvärs över fiendelinjerna, ibland är de sydstatare, ibland nordstatare, ibland fångar, ibland soldater - men hela tiden på väg mot en hägrande skatt som är nedgrävd på en kyrkogård. En av dem vet vilken kyrkogård, den andra vet vilken grav, den tredje anar vad de andra vet.
Cigarrerna är viktiga, de dyker upp i utslocknade lägereldar och mungipor - ständigt nerbrunna och upptuggade. För den fule med sin mexikanska (och därmed katolska) bakgrund är korstecknet nödvändigt, liksom den bön han ber inför den korsfästa frälsaren innan han gör upp med sin bror, den snygge priorn på klostret i öknen. Deras uppgörelse slutar med att prästbrodern ber sin banditbror om förlåtelse - en elegant knorr! Annars nämns Judas död och den påstådda storm som blåste upp då. Snyggast är alla gånger den fules rosa parasoll och att nordstatarnas uniformer färgas grå av vägdammet.
Betyg: 3 monument
Det är snyggt gjort, i synerhet kostymerna, och skådespelarinsatserna är goda - särskilt Emma Thompson som Baronessan (bilden). Vi får följa ett fingerat modehus i London, dess uppgång och fall samtidigt som den föräldralösa flickan Estella förvandlas till Cruella. Lite väl lättköpt dock. Bäst är soundtracket.
Betyg: 4 monument
Tro och hopp är grundpelarna för räddningsaktionen. Kanske är det det som menas med att "ha en bön i fickan" som de sjunger om i en av scenerna. Bön kan ju just vara kombinationen av tro och hopp. Bäst är att flickan inte alls är särskilt ängslig av sig och så de grymma alligatorerna Brutus och Nero, särskilt när de spelar på den orgel där Bernard och BIanca gömmer sig; spänning, komik och animation i skön förening. Men roligast är trots allt att trollsländan som mest fungerar som utombordsmotor heter Evinrude.
