Betyg: 4 monument
Allt känns igen: politikens tillkortakommande, bristen på tilltro till vetenskapen, människors rädsla för det främmande, militärens och polisens självklara vapenbruk och världens ledares blindhet för de globala problemen. Men filmen är från 1951 och handlar inte om klimatet utan om kärnvapenhotet. En rymdfarkost landar mitt i Washigton och den fredlige rymdmannnen som stiger ur blir genast skadeskjuten av en av de nervösa militärer som samlats runt farkosten. Han misstros, låses in och bevakas, men gör sig lätt fri och söker sina vägar för att komma till tals med mänskligheten. Till sin hjälp får han en pojke och hans mamma.
Det är spännande och inte helt självklart att Klaatu (rymdmannen) är enbart vänligt sinnad. Han kommer också med maktanspråk. Men i sluttalet framstår hans makt som nödvändig för att få jordens människor att förstå sitt eget bästa - kärnvapen hotar hela universums stabilitet. Klaatu representerar en mycket intelligent ras, människolik på alla vis förutom vad gäller våld, enfald och själviskhet. Det intressanta är att även de har en gudstro - den Allsmäktige Anden - som nämns i en bisats. Bäst är ändå Bernhard Herrmanns theremin i inlednings- och slutmusiken. Riktig rymdmusik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar