I fjol i Marienbad

Betyg: 3 monument

Elegant, svårbegripligt och ytterst långsamt, dessutom repititivt - samma repliker återkommer, samma scener och vi vet inte om något händer överhuvudtaget. Men snyggt är det med skuggorna i barockträdgården. Kanske är det ett sätt att skildra psykoanalysen, kanske ett sätt att berätta om mänskligt liv och minnenas obeständighet. Kanske handlar det om människans obotliga ensamhet.

En man rör sig i ett förnämt borgerligt sällskap på ett ålderdomligt slott. Han möter en kvinna och påstår att de träffats förut, i fjol i Marienbad. Kvinnan minns inte och avfärdar honom - han återkommer, scener från förra sommaren blandas med hans övertalning, samtidigt som den som troligtvis är kvinnans man bara spelar på olika sätt; kort, tändsticksspel, domino. Men vad är sant och vad är skapade minnen? Och någonstans finns också en hotfullhet. Långsamt går det mot ett sorts uppbrott. Roligast är att de vid ett tillfälle spelar plockepinn!