Granatäpplets färg

Betyg: 5 monument

Ren filmpoesi. En linneduk, några granatäpplen, ett par fiskar, ett bröd, en häst som återkommer, uråldriga böcker, en brunn, flera hästar, en furste, en knyppeldyna, en höna, en munk, flera munkar, en älskad, ett barn, en död, en ängel ...

Inget egentligt sammanhang, men en bild av den armeniske poeten Sayat Nova (Harutiun Sajatian) som levde under 1700-talet och räknas som den armeniska poesins och musikens fader. Porträttet av honom är komplext, drömskt och vackert. Han är både furste och munk, både älskare och eremit, både upprorisk och traditionell. Men mest är det magiskt och vackert. Märkligt att denna film gjordes i Sovjetunionen 1969. En udda produkt av denna så produktiva tid! Så mycket uråldrig kristendom, så mycket armenisk kulturhistoria. 

Bäst är ändå fåren som omger den döde biskopen.