Budbäraren

Betyg: 5 monument

Det börjar men en av filmhistoriens vackraste meningar: ”The past is a foreign country; they do things differently there.” Sedan får vi se vagnen med pojkarna, sommaren 1900, på väg till den enes lantgods. Den andre pojken kommer från fattigare förhållanden men ska spendera sommaren med sin kamrat. Väl framme blir han förälskad i kamratens vuxna storasyster och av kärlek till henne blir han budbäraren mellan henne och hennes älskare utan att förstå vad det är som sker. Så småningom blir vi varse att det är ett minne som berättas, ett minne från just en svunnen tid. 

Det är en fantastisk sommarskildring med krocket och cricket, utflykter och dagar då inget händer. Mycket välspelat och en stark berättelse med bra dialog (manus av Harold Pinter) om pubertet, sexuellt uppvaknande och klassklyftor. Till detta musik av Michel Legrand. Vi får se en snygg ankdamm, höra en läsning ur Efesierbrevets femte kapitel och inse att det är svårt att roa sig i katedralen.