En starkt konservativ, kristen poliskomissarie skickas till en isolerad ö någonstans i Skottland för att undersöka omständigheterna kring en försvunnen flicka. Ön är ett brittiskt paradis i miniatyr, med vinrankor, äppelodlingar, vackra berglandskap, mysiga fiskargubbar, musik på puben och vackra unga kvinnor (bl a Anita Ekland). Det udda, förutom allt det paradisiska, är att ön är helt "befriad" från kristen kultur - alla tillber de gudar som fanns före kristendomen. "We are a deeply religious people" är en central replik när poliskomissarien exploderar över de hedniska riterna. Idén är intressant, men också ganska fånig, på gränsen till parodisk med fallosdanser, fruktbarhetsriter och levande grodor istället för medicin. Det hettar till när det visar sig att skörden slagit fel och det enda som kan rädda människorna på ön är att blidka solguden med ett offer - ett människoffer! Poliskomissarien anar att det hänger samman med flickans försvinnande och det visar sig att han har både rätt och fel ...
Det är framförallt musiken som driver filmen framåt, musiken som synkron eller diegetisk, dvs både vi och de agerande i filmen ser och hör musikerna som ständigt dyker upp. Snyggt gjort när deras sång illusterar det som sker. Mycket nakendans, men det hör nog mer sjuttiotalet till (filmen är gjord 1973) än just paganismen. Annars fullmatad med teologi: martyriets logik, uppståndelsen vs reinkarnation, Kristus som världens frälsare, Psaltarens 23:e psalm, Guds straff mm. Frågan som väcks är om det är en i grunden djupt kristen film, eller tvärtom.
Intressant att se hur de använder dansen som skildras i den fantastiska dokumentären Oss, Oss Wee Oss (1953). Klart sevärd bara den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar