Da Vinci-koden

Betyg: 3 monument

Spännande, lite långsökt, men intressant som en skildring av den kyrkostrid som bland annat resulterade i reformationen. Dvs är gudsrelationen beroende av den enskilda människans avgörande upplevelser, eller är det traditionen, dogmer och ritualer som är religionens centrum. Tydligt representerar symbolforskaren Robert Langdon (Tom Hanks) den reformerade, liberala kyrkan där en personlig upplevelse av Guds närhet är avgörande och där tolkning tar plats före dogmer. Han kan också, till skillnad från de som slår vakt om traditionen, ganska problemfritt relatera till den kritiska vetenskapen (Ian McKellen som graalforskaren Sir Leigh Teabing) och den agnostiska moderna människan som saknar sina rötter (Audrey Tautou som kryptologen Sophie Neveu), men står ändå i förhållande till dem för något annat. Denna motsättning har inte med de reformerade eller katolska kyrkan att göra, utan går tvärs igenom kyrkofamiljerna, vilket inte riktigt framgår i filmen.

Själva idén med graalen och de teologiska striderna som det berättas om känns platt och blir mest till fria fantasier jämfört med den grundläggande tanken; den enskilda människans relation till Gud, hur gestaltar sig den.

Avatar

Betyg: 5 Monument
En fantastisk bio-film. Oerhört vacker; maffig och magnifik underhållning. Kommer nog att bli en klassiker, och jag har hört att det är en av de dyraste filmer som gjorts. För övrigt är det samma regissör som gjorde Titanic, och han har inte regisserat något annat sen dess.

Så, till handlingen då jag hört att mina recensioner handlar för lite om vad filmerna handlar om. Avatar utspelar sig i framtiden på en planet som heter Pandora. Människorna är där och utvinner en metall som är oerhört värdefull, samtidigt som de försöker komma överens med lokalbefolkningen, en humanoid ras kallad Na´vi. Huvudpersonen är en förlamad marinkårssoldat som blir delaktig i ett projekt som går ut på att genom diplomati komma överens med Na'vi. Detta görs genom att man har "klonat" fram Avatarer, en mix mellan människor och Na'vi, som styrs av människor som på något sätt mentalt tar över dessa kroppar.

Huvudpersonen lyckas bli accepterad hos en Na'vi-stamm och får i uppdrag att lära sig alla deras seder och traditioner. Allt för att försöka övertala dem att flytta då de bor precis över den största fyndigheten av den ovärderliga metallen, och som chefen för gruvbrytningen säger; "Det ser inte bra ut att döda och driva bort lokalbefolkningen, men aktieägarna tycker att det är värre med en dålig kvartalsrapport." Alltså; de ekonomiska intressena går före och de vill helst undvika att kriga med Na'vi, men ser det egetligen inte som ett problem.

Handlingen kan kopplas mycket till exploateringen av regnskogen, och hur de industrialiserade länderna utnyttjar de fattiga ländernas resurser. Det är ett intressant budskap. Vad som också är intressant är att huvudpersonen, genom sin avatarkropp, blir en Na'vi, och ställer sig på "deras" sida. I slutet får han frågan; "Hur känns det att förråda sin egen ras?" Detta är en mycket intressant fråga, och den korta repliken gjorde att filmen fick en helt annan innebörd för mig. Huvudpersonen är ju människa, men genom hela filmen tycker man att människorna är onda och Na'vi är goda. Och han vill ju vara en Na'vi, och leder dem i kriget mot människorna. Men han är ju bara en Na'vi "på låtsas", så han förråder ju människorna och på då även sig själv. Eller...?

Hur som helst är det bra jullovsunderhållning, 2 h och 40 min av fantastiska miljöer, varleser och hemsk exploatering av naturen. Enjoy!

Watchmen

Betyg: 4 monument

Det är mitten av 1980-talet och ändå inte. USA segrade i Vietnam och Richard Nixon blev omvald för en tredje presidentperiod. Det ger en sorts skum framtidskänsla, fast allt är 80-tal. Ett gäng äldre, ganska trötta och överspelade superhjältar tvingas tillbaka in på scenen av en serie mord - som riktar sig mot dem själva. De måste antingen slå sig ihop igen och damma av sina gamla kostymer, eller passivt låta sig mördas. Motvilligt försöker de slå tillbaka, det går inte så bra. Slutligen står de ansikte mot ansikte med mördaren - och det visar sig handla om det klassiska moraliska dilemmat om ändamålet får helga medlen eller inte, med hela vårt jordklots överlevnad i stöpsleven.

Det är snyggt, oerhört snyggt, ofta nästan grafiskt filmat - så är också manuset en serieroman. Det moraliska dilemmat är intressant och på väg dit så avhandlas en del tankar av teologiskt värde, kan kärleken övervinna vår existentiella ensamhet, kan en människa ha gudomlig makt och om det är så vilket ansvar har man för andra...

Bäst är karaktären Rorschach med ett ansikte där bläckfläckarna ständigt skiftar. Sämst är kärlekshistorien som kräver superhjältedräkter för att det ska bli något.

Damernas detektivbyrå

Betyg: 1 monumnet

Mma Ramotswe är alltigenom god och klär sin traditionellt byggda kropp med vackert mönstrade klänningar. Hennes tillkommande make, Rra Matekoni, är tafatt och snäll. Resorna genom Botswana med den gamla vita pick-upen är som safari med giraffer och elefanter bakom varje krök. Landskapet är lika färgglatt vackert som människornas kläder. Barnen i skolan skanderar talkörer om människovärde och demokrati. Läraren är både rättrådig och kärleksfull. Gaborone myllrar av liv och dammiga gator. De onda är så onda och de goda så goda. Och det är en så tråkig film. Tyvärr.

Vänner för livet

Betyg: 2 monument

Utan de vackra New York-bilderna vore denna film inget. Men tack vare dem kan jag ändå lite grand uppskatta denna två timmar långa film. Charlie och Alan, rumskamrater från college, har sedan många år tappat kontakten med varandra när Alan (rekorderlig tandläkare) plötsligt får syn på Charlie i ett gathörn. Charlies fru och barn förolyckades den 11 september 2001 och efter det har han "tappat fotfästet". Alan försöker hjälpa Charlie, bl a genom en kvnnlig terapeut som Alan konsulterar på ett något annorlunda sätt. När filmen pågått en stund står det klart att det inte bara är Alan som hjälper Charlie utan lika mycket Charlie som hjälper Alan. Alltså, ytterligare en film om manlig vänskap.

PS. Donald Sutherland som domare Raines är bäst!

In the Loop

Betyg: 5 monument

En ny 5:a! Anledningen denna gång är inte bara att det är en mycket bra film utan också att den passade så bra just när jag såg den. Var på spontanbio med en kompis igår och valde att se denna film som handlar om en brittisk politiker som råkar uttala sig i frågan om ett ev. krig i mellanöstern. På grund av detta uttalande blir han skickad till Washington för att "medla", och blir en nyckelperson för både förespråkarna och motståndaran till kriget.

Vi får följa med bakom kulisserna i det politiska systemet i både England och USA, vilka skiljer sig märkbart. Det är mycket underhållande, intressant och spännande att se hur det slutar. Det finns också en intressant aspekt som gäller alla unga människor som jobbar inom politiken. Framförallt i USA är många mycket unga, vilket engelsmännen inte direkt gillar. Men jag gillar det. Filmen är visserligen inte baserat på någon verklig händelse, men att se en massa unga människor som är mer än bara medhjälpare och sekreterare gör mig peppad på att det faktiskt går att påverka även om man är ung. Kanske en karriär inom något politiskt departement (helst miljöfrågor) skulle vara möjligt även för mig. Jag vet inte riktigt om jag vill det, men att möjligheten finns känns mycket bra.

PS: det finns en TV-serie som heter The Thick of it med samma skådisar som ska vara minst lika bra!

Don't Come knocking

Betyg: 4 monument

En man rider ensam bort, förbi märkliga klippformationer i ett annars öde westernlandskap. Senare byter han bort hästen mot en hyrbil och reser hem till sin mamma som han inte sett på 30 år. Färden fortsätter till den familj han förnekat att han haft och de nu vuxna barn han aldrig sett. I hans spår följer en märklig försäkringsagent med en mycket pessimistisk världsbild.

En film där mammor är centrala och så småningom även pappor. Småstäder är viktiga och förmågan att vänta. Mycket vackert filmat med öde landskap, tomma himlar, och övergivna småstadsgator i gryningsljus - till detta stilla musik som långsamt blir en del av bilden (det är ju Wim Wenders som regisserat, så annat är väl inte att vänta!). Vackraste scenen är när Howard väntar i nästan ett helt dygn i en trasig, utslängd soffa mitt på gatan i Butte, Montana medan kameran mycket långsamt cirklar runt honom och ljuset skiftar med solens ned och uppgång. Storartad filmkonst!

"Nasty old people"

Betyg: 3 monument

Se vidare här.

Wall-E

Betyg. 4 monument

Sällan har man väl skådat en robot med så mycket mänskliga känslor och uttryck. Med så mycket kreativitet och konstnärlighet. Början av den datoranimerade filmen är klart bäst. Jorden efter undergången är full av skräp och reminiscenser av mänskligt liv. Wall-E plockar upp en rostig navkapsel som kan användas som tamburin i hans dans. Han (för jag tror att det är en "han") bygger en skulptur av sin nya vän Eva där det enda egentligt utmärkande i hennes väsen, hennes blå lysande ögon, är tydligt markerade. Wall-E är full av lekfullhet och allvar och med hans hjälp börjar den utarmade Jorden att blomstra på nytt. Vägen dit är tekniskt fulländad, både vacker och sorglig, och fylld av robotar med tusen gånger mer personliga egenskaper än människorna. Att filmen trots den lysande starten ändå "bara" får fyra monument beror nog främst på att fortsättningen inte lever upp till upptaktens genialitet. Men när eftertexten rullar och konsthistorien skildras med några få animerade bilder, då är det lysande igen.

The Yakuza

Betyg: 3 monument

Det är 70-tal, Japan och Robert Mitchum. Det kan bara bli bra! En spännande historia om svek, ära, manlighet och förment japansk livsfilosofi. Mycket vassa knivar och svärd ingår också samt en del pistoler och mindre gevär som lätt blåser genom tunna rispappersväggar. Väldesignat och snyggt, inte minst Robert Mitchums kamelhårsulster (jag tror att det är en sådan). Men filmen ger en fadd smak i munnen. I slutändan är det hämnaren, den som inte kan lämna den feodala manlighetsmyten, han som inte kan acceptera historiens gång som får sista ordet. Det handlar om en romantisering av det gamla "feodala" Japan, som känns typisk för filmens värld men väldigt otidsenlig i tankens värld, eller i den sociala värld vi lever i. Dessutom är jag mycket tveksam till att vänskap bygger på hedersoffer. Snacka om hederskultur!!

The Boat that Rocked

Betyg: 1 monument

En piratradiostation någonstans ute i Östersjön som sänder popmusik dygnet runt. Subversivt, säger den brittiska regeringen och lejer lömska agenter att utsläcka sändningarna. Det hade de gärna fått gjort för min del, om det inte vore för musiken, uslare film får man leta efter, men soundtracket är värt alla monument man kan ge. Som "Across the Universe" (filmen som byggde på beatleslåtar) fast ganska mycket sämre - och redan den var dålig!

Bästa scen är när de simmar i den vattenfyllda båten och LP-skivorna flyter runt i ett virrvarr av sextiotalspsykadelikaomslag. Ganska vackert, en slags undervattensbalett. Vilsamt att se på men i berättelsen en katastrof.

Brüno

Betyg: 3 monument

Det är pinsamt, vulgärt och fult och stundtals skäms jag för att jag sitter och tittar på detta. Men bakom fasaden är det en oerhört effektiv satir. Med pinsamheten som en skalpell skär han upp och visar sådant om oss människor som vi inte vill se, åtminstone inte om vi betraktar oss som upplysta, radikala européer. Fördomsfulla vill vi ju inte vara.

Det är så vulgärt och förfärligt och hela tiden utsätter han sig för den ena förnedringen efter den andra. Vore han inte så vulgär skulle jag skriva att det handlar om en kristusrepresentation, att genom förnedring och utsatthet segra till sist, och att det faktiskt är kärleken som segrar. Men kanske är han ändå en bild av Jesus. Han söker ständigt upp situationer som är hotfulla och där han kommer att förnedras. Frivilligt utsätter han sig för spott och spe och genom detta så segrar han på ett märkligt sätt - han besegrar dem som skriker efter honom, de som vrålar ut sitt hat mot honom, de som kastar saker på honom. Han är genompinsam, men får ändå i slutscenen sjunga med världseliten bland popmusiker, Elton John, Bono och Sting. Sången är alltigenom pinsam och handlar naturligtvis om honom själv. Den är pinsam, vulgär, dålig och stundtals skäms jag när jag lyssnar, men egentligen är det nog en självklar och lysande slutscen.