Once Upon a Time in Hollywood

Betyg: 3 monument

                                                                  Julia Butters

Jag vet inte om filmen ska uppfattas som kontrafaktisk eller inte, men den rör sig kring de så kallade Tate-La Bianca morden i augusti 1969.  Där Sharon  Tate, gift med Roman Polanski och höggravid, mördas tillsammans med flera personer. Men mördarna tar fel på hus och det går inte så särsklit bra för dem; hundar, eldkastare och en kamptränad stuntman (Brad Pitt) - de har inte en chans. Det är snyggt, rent av elegant och färgstarkt som i alla Tarantinos filmer - och onödigt blodigt.

Egentligen en hyllning till Hollywood och dess storhetstid. Leonardo Di Caprio och Brad Pitt spelar en avdankad westernskådis, (Rick Dalton) och hans stuntman (Cliff Booth). Spelet dem emellan vinner Brad Pitt med hästlängder. Medan Rick Dalton bara blir en udda figur är Cliff Booth en levande människa, våldsbenägen dock, men ändå en person. Filmdetaljerna är träffande från Mad-omslaget som skymtar förbi till att Sharon Tate köper Tess of the d'Urbervilles till Roman Polanski i födelsedagspresent, (10 år senare filmar han den). Bäst är Julia Butters som den åttaåriga Trudi Fraser när hon gör orden i Matt 21:16 levande. 

Hjärntvättad

Betyg: 5 monument

Den svenska titeln är tydlig, men inte lika spännande som originaltiteln: "The Manchurian Candidate". Det börjar i Korea där en grupp amerikanska soldater hamnar i ett bakhåll och tas till fånga. Sedan ett snabbt klipp till mottagningen av samma soldater där deras otrevliga befäl, Raymond Shaw, belönas med medalj och ära. Problemet är att det inte stämmer. Bland de hemvändadne soldaterna dyker samma märkliga mardröm upp och så småningom får vi en aning om hur det kan ha gått till. Samtidigt pågår ett presidentval med smutsiga anklagelser i Macharty-anda och de hemvändande soldaterna förväntas bli en språngbräda för en makthungrande senator och hans intrigerande fru, tillika styvfar och mamma till Raymond Shaw.

En mycket bra historia med full av vändningar och irrvägar, ett lysande manus och oerhört välspelat, Frank Sinatra i sitt livs roll och Angela Lansbury är fantastiskt obehaglig som Eleanor Shaw, den intrigerande makan och mamman. Scenen när Frank Sinatra tappar cigaretten i ölglaset är obetalbar, i grunden humoristsik men här bara sorglig. Dagens amerikanska politik känns igen med fake news, bittra anklagelser och främmande makt som en del i det hela. Bäst är kanske ändå Raymond Shaws kommentar: "I didn't always hate my mother, as a child I only disliked her." Uppgörelsen är makalös, helt otrolig, men naturlig efter berättelsens logik.

Blodröd djungel

Betyg: 2 monument

Det råkar vara så att den svenska titeln är mer adekvat än den amerikanska originaltiteln: "The Pink Jungle", då titeln syftar på en läppstiftskulör och när den används är den mer röd än rosa. Just läppstiften är nog det som gör filmen till en komedi samt diverse fåniga latinamerikaner. En fotomodell och en fotograf möts i en liten håla i ett icke uttalat sydamerikanskt land för en serie modefoton. Men några sådana tas aldrig, istället bir de först strandsatta och sedan motvilligt involverade i sökandet efter en diamantfyndighet. Det är stundtals lite spännande, men mest fånigt och förutsägbart - förutom slutet som helt kastar omkull allting och visar att filmen trots allt är gjord 1968.

Roligast är fotografens återkommande kommentar så fort något ska göras: "I'm an artist, I'm not supposed to be practical" och även fotomodellens svar när hon får höra att hon är argsint: "Models aren't edgy, they're just hungry". Bäst är dansen på den väldigt stillsamma nattklubben.

Amorosa

Betyg: 3 monument

Det börjar vackert, fantastiskt vackert, med Venedig i solnedgång. Men berättelsen som följer är svår att hänga med i, den hoppar och byter scener för plötsligt. Det vackra fotot följer med genom hela filmen tilsammans med fint skådespeleri. Dock frågar jag mig hur Agnes von Krusenstjerna hann skriva alla sina böcker (17 romaner, 5 novellsamlingar och en diktsamling) när hon mest bryter samman och dompteras av olika män. Det mest troliga måste ju ändå vara att hon var betydligt starkare och mer välfungerande än som hon beskrivs. Vilket ju i sig är sorgligt då Mai Zetterling säkert håller henne väldigt högt som författare. Men vi får nästan ingen inblick alls i författandet, som ju är det intressanta. Hennes psykiska hälsa är av mindre intresse - men troligtvis inte så på åttiotalet då filmen är gjord. I vilket fall reduceras Agnes von Krusenstjerna

Roligast är att flera av kvinnorna har 80-tals frisyrer på 1920-talet - annars är det inte någon särskilt rolig film. Kanske är det Agnes säger mot slutet en uttryck för just det: "Tänk om Gud hade skapat en värld helt utan människor, då hade världen varit perfekt."

Dune Part Two

Betyg: 3 monument

Det är lika svindlande vackert som i Del 1, men ändå saknas något. Vad vet jag inte. Kanske är det trovärdigheten i den religiösa övertygelsen. För filmen handlar om tro, trons styrka och hur tro kan manipuleras. Det intressanta är att tron mest påminner om islam och att de goda ser ut som IS-krigare, medan de onda är en sorts fascistiska finländare som är så fyrkantiga och livsfientliga att till och med deras fyrverkerier är svart-vita och trista. Medan de goda följer profetens ord "som det är skrivet" och förbereder sig för Jihad - det heliga kriget (även om filmen undviker det arabiska ordet) och den frälsare de söker ges namnet Usul, vilket betyder pelare - ett centralt begrepp inom islam.

Rebecca Ferguson är mycket bra som Lady Jessica, en kvinna med stora maktanspråk och fullkomligt lojal med sig själv och ingen annan. Annars är ju marx-citatet också intressant: "fremenernas (läs aretarklassens) befrielse måste var deras (dess) eget verk." (ur Kommunistiska manifestet).

Chicago-Expressen

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Gene Wilder, han tycks snäll och lite tafatt på något vis. Även om han, som här, viftar med pistol och skjuter gangsters med harpungevär. Det våld han utför går inte riktigt att ta på allvar. Och det är ju den typen roller han får. Här en förlagsredaktör med trädgårdsböcker som specialitet som på vägen till sin systers bröllop i Chicago stöter på både kärleken och en hänsynslös konstsamlare. Han väljer att ta tåget från Los Angeles för två dygns lugn och ro, men så blir det inte. Han blir avkastad tre gånger, lär sig mjölka kor, blir efterlyst för fyra mord (bla på Rembrandt!) bryter sig in i en bilfirma, skrämmer får med flygplan och räddar till slut sin dam och delar av Chicagos befolkning då tåget rusar blint utan förare in mot centralstationen.

Tillsammans med sin sidekick utför han en ganska oförarglig "blackface"-imitation, annars är de färgade antingen streetsmarta tjuvar eller enfaldiga servitörer. Känns gammeldags för en film från 1976. Roligast är att vi får förklaringen på vad "a demolition derby" är för något och att Richard Kiel är med i samma typ av roll (Jaws) som i James Bond-filmen "Moonraker".

Brakfesten

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är svårare att bedömma än andra. Som denna: fyra män samlas i ett äldre hus i en mindre ort i Frankrike för att helt enkelt äta ihjäl sig. Varför är ointressant, då filmen i sig är en allegori över konsumtionssamhället, där allt förbrukas, äts upp och kommer ut som skit. Medan människorna bara är till för tillfredsställelse och begär. Omsakligt, vulgärt, välspelat, elegant, groteskt, absurt och på samma gång på något sätt ömsint. Värst är nog meningslösheten, tydligast skildrat i bilen som kör fram på trädgårdsgången och backar tillbaka, kör fram, backar tillbaka ... en resa helt utan mening. De utsökta rätterna har ingen mening, de unga kvinnorna har ingen mening, relationerna har ingen mening. Allt är tomhet, just som Predikaren säger - och som också citeras av Michel (Pred 1:2).

Kanske är det kamerans förlåtande ömhet, eller skådespelarnas känslighet som gör filmen sevärd, trots det groteska. De är fångade i tomheten, lika mycket som alla vi andra. Intressant är att de fyra huvudpersonerna har sina verkliga namn i filmen: Marcello, Michel, Ugo och Philippe.

Älskande par

Betyg: 3 monument

Tre kvinnor på en förlossningsavdelning året 1914, tre berättelser om män och svek, tre livshistorier som är invävda i varandra. Klasskillnader, manliga hierarkier och konvenansen hindrar dem från att lära känna varandra. De är en del av samma liv, men går bredvid varandra utan att mötas, inte ens i förlossningsavdelningens kvinovärld möts de. Djupt tragiskt. Ändå är kvinnorna var och en levande, medan männen är mer eller mindre döda torrbollar- med undantaget för den könsöverskridande kusin Stellan (fint spelad av Jan Malmsjö). Problemet är att kvinnorna inte interagerar med varandra - till skillnad från Flickorna är detta ingen film om kvinnosolidaritet, tvärtom.

Det är mycket fint filmat, ett intressant manus, men ingen av huvudpersonerna lyckas fullt ut i sin roll. De blir för mycket stereotyper: den lättsinnigt glada (Harriet Andersson), den bittra (Gunnel Lindbom), den drömmande, oskuldsfulla (Gio Petré). Vid en middag sjunger Agda (Harriet Andersson) "Jesus min brudgum kär", ett märkligt val av sång vid det tillfället, men hon är egentligen den enda som i filmen uttrycker tro. Parodin på vigselakten i kyrkan är intressant på många sätt och mynnar, liksom hela filmen ut i en svidande kritik av äktenskapet.

Nattlek

Betyg: 2 monument

Dekadent, incestuöst och obehagligt, men väl filmat med snygga övergångar från barndom till nutid. Jan som fostrats i en rejält depraverad överklassmiljö på det slott han återkommer till som vuxen, kan inte slita sig från sitt incestuösa förhållande til sin mor och har på många sett förblivit ett barn i sin ansvarslöshet. Nu är han tillbaka på slottet med sin fästmö som trots sin brist på tydlighet blir den som får honom att en gång för alla göra upp med barndomen och sin egen historia. 

Mycket psykoanalys i botten, mycket sextiotal och avatgardism, mycket kameraexperiment - men inte så lyckat som film. Det blir för rapsodiskt, för absurt och för övertydligt i sin symbolism. I de inledande barndomsscenerna blir läsningen av Lukas 2: 1-20 (julevangeliet), det som framstår som mest realistiskt. Senare får Johannes 11:25 betydelse för utgången och upplösningen: "Jag är uppståndelsen och livet. den som tror på mig ska leva om han så dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Märkligast är orkestern som ständigt dyker upp och spelar mer eller mindre lämplig musik.

En man och en kvinna

Betyg: 3 monument

Det är mycket vackert inedningsvis, en fiskebåt - delvis skymd av ett räcke - passerar långsamt medan kameran följer. Inget sägs, inget annat händer. Och kanske ska hela filmen förstås utifrån denna inledande bild. Det som sker sker stillsamt och delvis skymt av den historia de bägge älskande bär med sig. En man och en kvinna, bägge i sorg efter en död partner, bägge med barn på samma internatskola. Under långa bilresor kommer de närmare varandra, men den kärlek de en gång känt står i vägen för dem nu. Som att orden i Höga Visan blir en förbannelse: "Stark som döden är kärleken /.../ mäktiga vatten kan inte släckan kärleken, floder kan inte svepa bort den." 

Det bästa är att vi under stora delar av filmen inte hör vad de säger utan bara får se deras gester och minspel, samtidigt som någon schlagersång spelas. Men, det blir på tok för mycket bilkörning. Mannen är nämligen racerförare och kör först Monte-Carlo rallyt och sedan hem till Paris direkt efter tävlingens slut. Ganska trist. Roligast är Leninreferensen och att det finns en tekniker med toppluva på racerbanan, det finns det alltid i alla racerfilmer. Bäst är barnen och det klassiska ledmotivet.

Påtaglig fara

Betyg: 3 monument

Den amerikanske presidenten startar - uppbackad av sin rådgivare - ett hemligt krig mot drogkartellerna i Colombia. Senaten hålls utanför och allt sker under strängaste sekretess. Men en oförvitlig och lite tråkig CIA-tjänsteman (Harrison Ford) är dem på spåren. Det artar sig till att bli en film (från 1994) som talar om att lojaliteten till det amerikanska folket är viktigare än lojaliteten till presidenten eller dennes rådgivare. Känns det igen?

Slutstriden står i en kaffefabrik, en spännande miljö med märkliga gamla maskiner och mängder av udda förrådsrum - men just den hjälteinsatsen från Harrison Fords sida drar ner det som skulle kunna bli bättre som politisk thriller än actionrulle. Vi får var med om en begravning med salut och en modern stola buren av bataljonspastorn till uniform. Bäst är ändå godisburken på presidentens skrivbord.

The Old Guard

Betyg: 4 monument

Mer vardag, mer nutid, mer allvar än vanliga superhjältefilmer. Det är filmens styrka. Sedan är inte storyn så speciell eller skådespeleriet, förutom samspelet mellan Marwan Kenzari som Joe och Luca Marinelli som Nicky, vilket är filmens höjdpunkter.

En mycket liten grupp odödliga superhjältar försöker hålla ihop för att bekämpa världens ondska, som världen ser ut idag är det lätt att ge upp. Men i kampen mot ett läkemedelsföretag som vill använda deras odödlighets-DNA för att rädda mänskligheten (och tjäna miljoner) inser de till slut att deras arbete ger resultat. Ändå kommer tvivlet alltid att finnas kvar som en del av det mänskliga i deras liv. Guds existens diskuteras, liksom en möjlig kärleksaffär med Auguste Rodin.

Konklaven

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt, alla dessa allavarliga äldre herrar i sina röda mössor och långa klänningar. Till det ytterst välspelat. Ralph Fiennes är lysande som Thomas Lawrence, men jag blev mest tagen av Sergio Castellitto som Goffredo Tedesco. Just den typen av extremt konservativ, snackig och bullrig lebeman har jag mött inom kyrkan. Skrämmande, men lysande porträtterad. Insmickrande när det går bra, livsfarlig när han är hotad.

Det är fascinerande hur en film som mest går ut på att dessa herrar i sina märkliga dräkter lägger röster i en urna och därtill talar latin kan vara spännande, men det är den! Majoriteterna skiftar och när så den vita röken bolmar ut skorstenen var det en helt annan kandidat än favoriterna som vann, fast rent dramaturgiskt har vi tidigt förstått vad som är på gång att ske. Det förtar på inget sätt spänningen. Dock har jag svårt för slutet. Temat har varit ödmjukhet som dygd, kallelsens kraft och begränsning samt Andens ledning. I slutet blir temat ett helt annat, det förtar den teologiska kraften i filmen, som jag ser det.

Fruktan är mitt vapen

Betyg: 4 monument

Både biljakter och djuphavsdykning, men i ett på något vis stillsamt och lite meditativt tempo. Kanske för att så mycket av kameravinklarna är lite, lite underifrån. Det ger en sorts distans i både tid och rum. Barry Newman är mycket bra som John Talbot, djuphavsdykaren som bara är ute efter hämnd. Men det förstår vi inte förrän i slutscenerna. Mycket elegant manus - efter en roman av Alistair MacLean - i en berättelse som ständigt byter spår och förvillar oss. Är John Talbot ond eller god, det får vi aldrig riktigt veta, men han säger själv "att han står på änglarnas sida", vilket borde betyda god. Hämndänglarnas sida, får vi i så fall tillägga.

Dante - Akta're för hajen

Betyg: 1 monument

Det enda möjligen förlåtande med denna filmatisering av 70-talsfenomenet "Dante-böckerna" (33 titlar) är Stockholmsskildringen och musiken av Lasse Berghagen. Resten är direkt uselt. Historien är knappt begriplig, stockholmsslangen direkt pinsam och skådespeleriet ska vi inte nämna, särskilt inte de två unga huvudpersonerna; Dante och Tvärsan. Som tur är blev det bara en film. Roligast är ändå Lasse Berghagen och Ricky Buch i urusla rolltolkningar.

Pappa Bom

Beyg: 2 monument

Det är mycket Chaplin, inte bara i Nils Poppes rörelsemönster, utan även i solidariteten med de utanförstående och kritiken mot en bigott medelklass. Här är utgångspunkten oäkta barn och den inbitne ungkarlen Fabian Bom får av en tillfällighet hand om en två-årig pojke. Han lämnar pojken till barnhemmet, men Fabian ångrar sig och går en husmorskurs för att få lov att adoptera. Det är en fin skildring av en queer identitet, han är lika mycket far som mor - kanske mest mor faktiskt. 

En äreräddning av de snälla, vänliga, kvinnliga männen och en känga åt de vältränade och överlägsna. Det är vänligt och fint på alla vis, med omsorgen om barnet i centrum, men inte särskilt bra som film. Delar av intrigen är hämtad från 2 Mos 2:7 (hur Moses mor blir hans amma). Roligast är när Fabian Bom mimar på polska och förstås Julia Ceasar som säger: "Världen går åt helvete!" - med eftertryck. 

Härifrån till evigheten

Betyg: 4 monument

Det här är en av de snyggaste filmtitlar jag vet. Hur den ska förstås vet jag dock inte, men snygg är den. En militärförläggning på Hawaii, en ny soldat dyker upp (Montgomery Clift) och vägrar anpassa sig till de andras föreställningar om honom. En väl vald roll, en väl vald skådespelare. Liksom de flesta av de andra: Burt Lancaster, Deborah Kerr, Frank Sinatra, Donna Reed ... 

En film om individualitet, om val som är omöjliga, om äktenskapets begränsningar, om vad det är som utgör en familj och kanske allra mest en film om det svåra att vara människa. Det är mycket död, inte bara för att Japanerna bombar Pearl Harbor i slutscenerna, utan för att det mänskliga livet innebär så mycket död; ett barns död, en väns död, en fiendes död, din egen död. Vackert, välspelat efter ett mycket bra manus. Särskilt slutet är lysande, upprättelse även om det är en lögn. Bäst är den cyniska kommentaren om äktenskapet: "Så gifte de sig och levde olyckliga i alla sina dagar", i övrigt ett sätt att förstå Jesu ord om vem som är hans familj i Matteusevangeliets tolfte kapitel (Matt 12:50). Men vackarst av allt är när Montgomery Clift spelar sorgetrumpet och tårarna rinner. Det är något särskilt med tuffa män som gråter på film (egentligen är det Manny Klein som spelar trumpeten på riktigt, men det är Montgomery Clifts tårar).

The Northman

Betyg: 3 monument

Det börjar i religionen och tron på asagudarna och på Hel - den plats där de döda som inte kommer till Valhall (krigarnas dödsrike) samlas. Detta blir redan här problematiskt, då det handlar om krigare som dör i strid och då bör de inte ha med Hel att göra och dessutom skildras de asatroendes Hel i slutscenerna som ett allmänkristet helvete, med inslag av skärseld - dvs som ett brinnande inferno. Men Hel i norrön tradition var trist, grått och regnigt snarare än fyllt av flammande lågor. Men vikingar är de och slåss gör de och ödet tror de på och långhåriga är de, förutom trälarna - som därför ser mer civiliserade ut (och kanske var det också).

Historien är en sorts ytterst förenklad Hamlet-historia; huvudpersonen, vars far dödas och vars farbror tar över både makten och drottningen, heter Amlet för att vi inte ska missa kopplingen. Men mer koppling än så är det inte. Vi får se många vackra isländska landskap, höra ukrainska och något som ska vara gammal norska och det är både spännande och snyggt gjort. Men lite för symboltyngt emellanåt.

Rörelser

Betyg: 3 monument

Älven flyter lugnt, träden står fast på bägge sidor gränsen, men med människorna är det värre. Laestadianismen är hård i sitt krav på underkastelse och renlevnad, men än hårdare är slitet för brödet och hårdast är herrarna och värst svenskarna som vill styra över fattigbönderna i Tornedalen. Korpelarörelsen är ett sorts svar på detta. Tyvärr så blir det inte så tydligt. Men det är en fin film, vackert gjord om profetism, utlevnad, apokalyps och förtvivlan. Och om massuggestion, kollektivt självbedrägeri och en både bokstavlig och samtidigt ytterst apart bibeltolkning. 

Intressant är att det börjar med en kritik av bibelöversättning - tänk bara, att det får vara utgångspunkten i en film! Men än mer intressant är att det som driver filmen framåt rent berättartekniskt är Rakels innerliga böner. Där får hennes tvivel plats och hennes oro. I övrigt är det synd om barnen, i de flesta mänskliga sammanhang är det barnen som offras - så också här. Förfärligt! Ett plus är att det är den första filmen på meänkieli - bara det gör den sevärd. 

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.

The Doors

Betyg: 3 monument

Någonstans strax förbi mitten av filmen, när bandet gått med på att sälja "Light my Fire" kommersiellt säger Jim Morrison (som inte var med när detta beslutades) till de andra medlemmarna: "Vad har hänt nu? The Doors är ju en för alla och alla för en." Vilket för tittarna framstår som fullkomligt obegripligt. Allt, precis allt kretsar kring Jim Morrison. De andra är enbart staffagefigurer. Det må ha varit så, men det blir filmens svaghet. Återigen hyllas det manliga, själförbrännande geniet utan att vi får någon som helst inblick i arbetet bakom framgången. Inga repetitioner, inga skrivande stunder, ingen läsning - plötsligt är bara låtarna där färdiga att framföras.

Men det är snyggt filmat och Val Kilmer gör en bra rolltolkning av Jim Morrison. Jag har däremot svårt att ta till mig idén med att låta barndomens trauma (bilolyckan han blir vittne till) följa med som skuggfigurer genom filmen. De åldriga navahoansiktena hänger i luften utan sammanhang. För Jim Morrison handlar det om helighet, för oss andra om hårt alkohol- och narkotikamissbruk. Intressant med telefonen han får av Andy Warhol, en telefon man kan tala med Gud i - och det att han nästan genast ger bort den.