Betyg: 3 monument
Tre kvinnor på en förlossningsavdelning året 1914, tre berättelser om män och svek, tre livshistorier som är invävda i varandra. Klasskillnader, manliga hierarkier och konvenansen hindrar dem från att lära känna varandra. De är en del av samma liv, men går bredvid varandra utan att mötas, inte ens i förlossningsavdelningens kvinovärld möts de. Djupt tragiskt. Ändå är kvinnorna var och en levande, medan männen är mer eller mindre döda torrbollar- med undantaget för den könsöverskridande kusin Stellan (fint spelad av Jan Malmsjö). Problemet är att kvinnorna inte interagerar med varandra - till skillnad från
Flickorna är detta ingen film om kvinnosolidaritet, tvärtom.
Det är mycket fint filmat, ett intressant manus, men ingen av huvudpersonerna lyckas fullt ut i sin roll. De blir för mycket stereotyper: den lättsinnigt glada (Harriet Andersson), den bittra (Gunnel Lindbom), den drömmande, oskuldsfulla (Gio Petré). Vid en middag sjunger Agda (Harriet Andersson) "Jesus min brudgum kär", ett märkligt val av sång vid det tillfället, men hon är egentligen den enda som i filmen uttrycker tro. Parodin på vigselakten i kyrkan är intressant på många sätt och mynnar, liksom hela filmen ut i en svidande kritik av äktenskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar