Härifrån till evigheten

Betyg: 4 monument

Det här är en av de snyggaste filmtitlar jag vet. Hur den ska förstås vet jag dock inte, men snygg är den. En militärförläggning på Hawaii, en ny soldat dyker upp (Montgomery Clift) och vägrar anpassa sig till de andras föreställningar om honom. En väl vald roll, en väl vald skådespelare. Liksom de flesta av de andra: Burt Lancaster, Deborah Kerr, Frank Sinatra, Donna Reed ... 

En film om individualitet, om val som är omöjliga, om äktenskapets begränsningar, om vad det är som utgör en familj och kanske allra mest en film om det svåra att vara människa. Det är mycket död, inte bara för att Japanerna bombar Pearl Harbor i slutscenerna, utan för att det mänskliga livet innebär så mycket död; ett barns död, en väns död, en fiendes död, din egen död. Vackert, välspelat efter ett mycket bra manus. Särskilt slutet är lysande, upprättelse även om det är en lögn. Bäst är den cyniska kommentaren om äktenskapet: "Så gifte de sig och levde olyckliga i alla sina dagar", i övrigt ett sätt att förstå Jesu ord om vem som är hans familj i Matteusevangeliets tolfte kapitel (Matt 12:50). Men vackarst av allt är när Montgomery Clift spelar sorgetrumpet och tårarna rinner. Det är något särskilt med tuffa män som gråter på film (egentligen är det Manny Klein som spelar trumpeten på riktigt, men det är Montgomery Clifts tårar).