Nattlek

Betyg: 2 monument

Dekadent, incestuöst och obehagligt, men väl filmat med snygga övergångar från barndom till nutid. Jan som fostrats i en rejält depraverad överklassmiljö på det slott han återkommer till som vuxen, kan inte slita sig från sitt incestuösa förhållande til sin mor och har på många sett förblivit ett barn i sin ansvarslöshet. Nu är han tillbaka på slottet med sin fästmö som trots sin brist på tydlighet blir den som får honom att en gång för alla göra upp med barndomen och sin egen historia. 

Mycket psykoanalys i botten, mycket sextiotal och avatgardism, mycket kameraexperiment - men inte så lyckat som film. Det blir för rapsodiskt, för absurt och för övertydligt i sin symbolism. I de inledande barndomsscenerna blir läsningen av Lukas 2: 1-20 (julevangeliet), det som framstår som mest realistiskt. Senare får Johannes 11:25 betydelse för utgången och upplösningen: "Jag är uppståndelsen och livet. den som tror på mig ska leva om han så dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Märkligast är orkestern som ständigt dyker upp och spelar mer eller mindre lämplig musik.