Betyg: 3 monument
Någonstans strax förbi mitten av filmen, när bandet gått med på att sälja "Light my Fire" kommersiellt säger Jim Morrison (som inte var med när detta beslutades) till de andra medlemmarna: "Vad har hänt nu? The Doors är ju en för alla och alla för en." Vilket för tittarna framstår som fullkomligt obegripligt. Allt, precis allt kretsar kring Jim Morrison. De andra är enbart staffagefigurer. Det må ha varit så, men det blir filmens svaghet. Återigen hyllas det manliga, själförbrännande geniet utan att vi får någon som helst inblick i arbetet bakom framgången. Inga repetitioner, inga skrivande stunder, ingen läsning - plötsligt är bara låtarna där färdiga att framföras.
Men det är snyggt filmat och Val Kilmer gör en bra rolltolkning av Jim Morrison. Jag har däremot svårt att ta till mig idén med att låta barndomens trauma (bilolyckan han blir vittne till) följa med som skuggfigurer genom filmen. De åldriga navahoansiktena hänger i luften utan sammanhang. För Jim Morrison handlar det om helighet, för oss andra om hårt alkohol- och narkotikamissbruk. Intressant med telefonen han får av Andy Warhol, en telefon man kan tala med Gud i - och det att han nästan genast ger bort den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar