Av de filmer jag sett under det gångna året är det dessa som jag tyckt mest om.
1. Granatäpplets färg (1969)
2. Nibelungen (1924)
3. Till sista andetaget (1960)
4. Patton - pansargeneralen (1970)
5. Z - Han lever (1969)
6. Den siste kejsaren (1987)
7. Budbäraren (1971)
8. Metropolis (1927)
9. Rom, öppen stad (1945)
10. Journey to the Beginning of Time (1955)
Betyg: 4 monument
Mössen i Mousetropolis hotas av agressiva katter - ledda av klassiska gangsterkatter i kritstrecksrandiga kostymer. Allt hopp står till vår hjälte, specialagent Nick Gabrowsky som dragit sig tillbaka och vänt världen ryggen. Men när plikten kallar står han till tjänst. Uppdraget är att ta sig till Pokyo och ta med sig de hemliga ritningarna till ett specialvapen som kan besegra gangsterkatterna. Sagt och gjort, jagad över land och hav klarar han sig ur alla knipor med musens list och snabbhet. Väl hemma igen besegras katterna med hjälp av solidariska vampyrfladdermöss med mexikansk brytning och det hemliga vapnet konstrueras och skrämmer bort de sista katterna. Det är som en variant av Davids kamp mot Goliat.
En parodi på det mesta inom äventyrs- och gangsterfilm, gjord i Ungern men med amerikanska röster för att nå en större publik. Charmigt, ganska roligt och välgjort. Alla, även hjälten, är lite fåniga vilket ger en känsla av att allt är en lek även om de avfyras missiler, skjuts med kulsprutor och kastas granater åt höger och vänster. Roligast är att filmen utspelar sig år 80 AMM (After Mickey Mouse) och så fladdermusorkestern, förstås!
Betyg: 2 monument
Det handlar också om att ge Richard III uprättelse och en hedersbegravning som den sista av ätten Plantagenet. Så historietolkning har betydelse. Han var troligtvis varken puckelryggig eller så grym som Shakespeare porträtterar honom i sin pjäs med samma namn.
Betyg: 2 monument
Visst är det snyggt, men kanske lite för snyggt. Jag tröttnar snart på alla välmående, unga människor och vill se någon som ser ut som folk gör mest. Och visst är startscenen spektakulärt elegant i sina färger och sin dans i den stillastående bilkön, men likdant där - alla är för unga, för snygga. Det blir mest yta och eftersom filmen i stort sett saknar berättelse blir det b a r a yta. Det händer ingenting, här finns ingen smärta, ingen svärta, även om de försöker få till några uppgörelser och något misslyckande - men det håller inte för de männisor vi ska engagera oss i har inget innehåll också de är enbart yta och då kan vi inte engagera oss - i alla fall inte jag. Dessutom bygger allt på nostalgi, både filmskådespeleriet och jazzmusiken. Tyvärr så var den tidens stjärnor och filmer så mycket bättre, framförallt vad gäller berättelserna.
På något vis skildras Predikarens ord om tomheten, utan att det egentligen är meningen: "tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" (Pred 1:2).
Hälsingar magsur pesionär!
Betyg: 3 monument
De franska styrkorna i Algeriet hemförlovas när kriget är slut och medan soldaterna långsamt lämnar transportskeppen i Marseilles hamn får vi följa en kvinna som ivrigt söker någon. Denna någon hon söker visar sig vara död och två andra träder in i hans ställe. Egentligen bara en (Dino = Alain Delon), men han har en efterhängsen kompis med sig (Franz = Charles Bronson) så de blir två ändå. Uppdraget de får är att ta sig in i ett kassaskåp i källaren på ett stort företag under juldagarna då kontorsskrapan är tömd på folk. Det går inte riktigt efter plan, bla blir de instängda i ett trångt utrymme utan syretillförsel, men de lyckas till slut - och då visar sig kassaskåpet vara tomt! Två kvinnor som de inte har trott så mycket om visar sig ha utfört kuppen och lurat dem till att bli syndabockar.
Bäst är den sura vänskapen, eller kanske är det en god ovänskap mellan Dino och Franz. Ur den formas ett bra manus med snygga repliker där samma meningar ofta återkommer, bla drömmen om den franska julmaten: ostron, gåslever och kalkon. Annars håller jag på kvinnorna som elegant lurar skjortorna (bokstavligt talat) av de tuffa militärerna. Roligast är pannlamporna med batteriet helt synligt i nacken.
Betyg: 2 monument
Det börjar fint med en tydlig moralisk historia om straffången som blir omvänd - om den onde som blir god och sedan håller sig på den rätta vägen. För Jean Valjean är en verkligt god man, men ganska tråkig. Och det är hela filmens problem, det kretsar för mycket kring Jean Valjean och Javert, hans onda genius, och ger en alldeles för begränsad bild av den stora fresk som berättelsen är. Men Bille August är ingen kollektivberättare. Vi får se julirevolutionen 1830, men begriper den inte då ingen av revolutionärerna får kött och blod. Dessutom sker ingen egentlig utveckling. Polischefen Javert är exakt likadan filmen igenom, liksom Jean när han väl blivit god. Slutscenen blir därför obegriplig.
I grunden en berättelse om gott och ont hos människan. Problemet är att varken den goda eller den onda människan tycks kunna älska fullt ut - de är en sorts känslomässiga krymplingar.
Betyg: 4 monument
Med fast kamera på avstånd och med långa tagningar skapar Yasujiro Ozu en vardaglighet och ett lugn som är unikt. Det blir magiskt, trots att det är en enkel berättelse om en familj i efterkrigsjapan och deras relationer till varandra, historien och moderniteten. De åldrade föräldrarna reser till Tokyo för att hälsa på barn och barnbarn, men märker ganska snart att de mest är i vägen. På hemvägen blir modern sjuk och dör sedan de kommir hem. Barnen reser nu till föräldrarna. I stilla samtal och enkla scener skildras motsättningen mellan en äldre traditon där föräldrar hedras och ett modernt tänkesätt där det nya och framtiden är viktigare. Sällan har väl budet om att visa aktning för föräldrarna så tydligt stått i centrum för en film.
Det roligaste är scenen när de sitter i turistbussen genom Tokyo och alla skumpar med i lite olika takt, annars deras märkliga sätt att städa med dammvippor som de slår mot väggarna samt de ytterligt små resväskorna.
Betyg: 3 monument
Det är en ganska svag historia, inte särskilt välspelad - men hjältarna gör den trots detta sevärd: en udda samling soldater med olika form av PTSD-symptom på väg till en militär rättspsykiatrisk klinik. Till sin hjälp har de en av kamraternas 11-12 årige son med asperger. De kommer dock aldrig fram till rättspsyk utan världsrymden kommer i fatt dem. Det de måsta göra är att rädda staden, landet och världen från en attack från yttre rymden och deras fiender är de borna jägarna: predators. Spännande ibland, självklart ibland, men just hjätarnas mentala status gör dem opredestinerade vilket ökar spänningen. Självklart hjälper det upp en annars dålig film att sända budskapet om att psykiskt sjuka människor är hel kapabla att hantera mycket svåra situationer. En upprättelse!
En viktig scen är som kopierad från Jagad - när de tar över fångtransportbussen. Märkligt att det går att använda en annan film på det viset. Roligast är när de anländer till det prestigefyllda Project Stargazer och det första vi får höra är en röst ur högtalarna som säger: "GRC-mötet flyttas till sektion 3, rum A". Så kunde det låta på Kyrkans hus också, byråkratin är sig lik överallt
Betyg: 3 monument
Det finns en subgenre filmer, mestadels brittiska, som handlar om kampen mellan hedendom och kristendom i modern tid. Jag tänker i första hand på Penda's Fen och The Wicker Man. Med denna film sällar sig Ken Russel till dessa filmmakare. Skillnaden är att det kristna motståndet består av outtalad slentriankristendom; ett krucifix på väggen, en ring med Frälsarens bild - men ingen som aktivt utgår från kristen tro i sitt motstånd. Istället handlar det om att den hedniska kulten av ormen från Paradiset, som gav äpplet åt Eva, är för elitistisk och kräver människooffer. Människorna i den lilla byn i norra England står för en mer kollektiv och jämlik livsföring som inte kräver några offer.
Teologiskt intressant och rätt kul med en ung Hugh Grant som godsägare, annars mest snygg 80-tals stämning. Att den bygger på en roman av Bram Stoker borde garanterat en bättre berättelse. Bäst är att både en mungo, en säckpipa och en handgranat används som vapen i kampen mot kulten. Och så slutet förstås, inget har förändrats i grunden trots att kampen vunnits.
Betyg: 4 monument
Poängen med filmen är att alla djuren beter sig enligt sitt släkte, de bär inte mänskliga drag och beter sig inte som oss. De gnyr, morrar, jamar och skäller när de vill något - förutom musiken är det de enda ljud vi hör. Ändå kan vi förstå hur de hittar vägar till varandra och blir det som vi människor kallar "vänner". Så tydligt i slutscenen när katten speglar sig i dammen och de nya vännerna är med - de som överlevt vill säga - för döden är lika närvarande som katastrofen. Jag väljer att se den som en ekologisk tolkning av Noaberättelsen i 1 Mosebok, en tolkning där jorden är befriad från oss männsikor.
Betyg: 3 monument
En riktig matinéfilm fylld av stiliga hjältar med smal mustasch, vackra kvinnor i tunna slöjor, grymma skurkar utan hår, ädla rövare med ölmage och mycket kulisser. Mongolerna erövrar Bagdad och kalifen blir förrådd av en av sina rådgivare. Detta skede på 1200-talet, men mycket i kulisser och rekvisita tycks mer 1800-tal. Kalifens minderåriga son lyckas dock undkomma och fostras av de fyrtio rövarna i öknen bakom Sesams förtrollade portar. Han blir naturligtvis rövarnas ledare under den tid då de förvandlas från att vara tjuvar och banditer till att bli motståndsmän och folkhjältar som leder kampen mot den mongoliske tyrannen. Kampen kompliceras av en kärlekshistoria, förstås! Dock segrar revolutionen, de unga tu får varandra och den islamiska statens gröna fana hissas under triumf i slutscenen.
Filmen är från 1944 och då var kampen mot tyranner en del av dagordningen - dock är det intressant med de islamiska inslagen. Gud = Allah, nämns i var och varannan mening. En likartad film i kristen miljö skule aldrig nämna Gud på det viset i vardagstal. Som att det exotiska och orientaliska ligger i gudsförhållandet, förutom i löst sittande kläder och böjda svärd.
Betyg: 4 monument
Den första långfilmen som spelades in i Italien och därmed en av världens första riktiga långfilmer. Filmen är 1 timme och 13 minuter lång, gjord 1911 och följer ganska troget den första delen i Dantes Den gudomliga komedin; skildringen av helvetet och dess nio kretsar. För varje krets blir straffen hårdare och syndarna mer orubbliga i sin synd. Dante, iklädd sin klassiska tomteluva med öronlappar, har med sig Vergilius som vägledare och de två poeterna möter syndare från den grekiska mytologin, världens då kända historia, Bibeln och Dantes hemstad Florens. Det är en brutal skildring av syndastraffen som bygger på Gustav Dorées illustrationer till Dantes verk, vilka för dåtidens åskådare var välkända. På sitt sätt kan det vara världens första skräckfilm med djävlar, demoner, trehövdade hundar, harpyror, ormar, kokande svavelsjöar, nedfrysna människodelar, hetsande hundar och annat otäckt. Allt för att hålla människorna borta från synden.
Det är förvånansvärt bra gjort och mycket fascinerande. Tänk att just helvetet kan sätta gång så mycket fantasier. Någon fortsättning finns inte för både Skärselden och Paradiset skulle bli betydligt tråkigare film. Till det egentligen självklara, men märkliga ändå, hör att alla utom Dante och Vergilius (och några ytterligare uppburna poeter) är nakna. De kokande sjöarna kryllar helt enkelt av nakna statister.
Betyg: 4 monument
Allt känns igen: politikens tillkortakommande, bristen på tilltro till vetenskapen, människors rädsla för det främmande, militärens och polisens självklara vapenbruk och världens ledares blindhet för de globala problemen. Men filmen är från 1951 och handlar inte om klimatet utan om kärnvapenhotet. En rymdfarkost landar mitt i Washigton och den fredlige rymdmannnen som stiger ur blir genast skadeskjuten av en av de nervösa militärer som samlats runt farkosten. Han misstros, låses in och bevakas, men gör sig lätt fri och söker sina vägar för att komma till tals med mänskligheten. Till sin hjälp får han en pojke och hans mamma.
Det är spännande och inte helt självklart att Klaatu (rymdmannen) är enbart vänligt sinnad. Han kommer också med maktanspråk. Men i sluttalet framstår hans makt som nödvändig för att få jordens människor att förstå sitt eget bästa - kärnvapen hotar hela universums stabilitet. Klaatu representerar en mycket intelligent ras, människolik på alla vis förutom vad gäller våld, enfald och själviskhet. Det intressanta är att även de har en gudstro - den Allsmäktige Anden - som nämns i en bisats. Bäst är ändå Bernhard Herrmanns theremin i inlednings- och slutmusiken. Riktig rymdmusik!
Betyg: 5 monument
Det är kvinnornas historia, även om hjältarna är män. Det är Brünhildes och Grimhildes vilja, motstånd och hämndbegär som driver handlingen framåt. Männen vill sluta fred, ta hand om barnen, läka de sårade relationerna - men kvinnorna vill hämnd. Blodshämnd! Inte ens om du skulle gömma dig under altaret undgår du hämnden - och hämnden bygger på eder svurna inte på korset (det är för svagt) utan på svärdseggen. Allt i en sagovärld av primitivism och fin-de-sciècle. Första delen är Siegfrieds saga, hans upgång och fall för förrädarens spjut - sedan följer hans hustru Grimhildes hämnd på alla inblandade i mordet på Siegfried. Till hjälp tar hon hunnerkonungen Etzel - som mitt i denna våldsamma saga är den mest mänskliga av dem alla.
Fritz Lang snålar inte på något. Det är fyra och en halv timme ren njutning med underbara kostymer, draperier, väggmålningar och standar. Fina rollprestationer där allvaret lyser ur de hårt sminkade ögonen och spännande stridsscener med mängder av statister. Från skogarnas sagolika lugn, via en drake, och en krigardrottning till hunnernas hall på den stora slätten. Katedralens klockor ringer när något av betydelse ska ske, hostian höjs och korgossarna svänger med korklockorna, men prästens ord följs inte och svärdet är mäktigare än korset. Bäst är kung Etzel med sitt nyfödda barn, en grym härskare som blir själv som ett litet barn när han får hålla den nyfödde.
Betyg: 3 monument
En sk ”Pre-Code” Hollywoodfilm, dvs inspelad före den censur som infördes 1934. Och nog är den frispråkig. En skandalös man återvänder till den lilla brittiska kolonin i Sydostasien där allt går ut på att vara ett herre-folk gentemot invånarna och annars fördriva tiden på klubben. Mannen som återvänder har tidigare förfört en nygift kvinna och nu är det på väg att hända igen.
Frispråkiga kvinnor, sexuella anspelningar, snabba repliker, exotism och en teatral historia som inte riktigt är det vi tror. Mycket sprit, många cigaretter, en utläggning om den lokala kärleksgudinnans relation till människorna och en riktigt elak drift med kolonialmakten.
Betyg: 4 monument
Grégoire leder ett litet filmbolag och har många järn i elden, ständigt ringer hans telefon och han och hans medarbetare får lösa allt från strejkande personal till hotellövernattningar för koreanska filmskapare. Trots detta har han ändå tid att leka med döttrarna en stund när han kommer hem till det vackra hemmet. Men det går inte så bra, filmerna drar över budget och han har redan lånat mer än vad som är tillbörligt. Konkursen står för dörren. Han ger sig av ensam med de obetalda räkningarna och en pistol...
Det är något med det vardagliga, med Grégoires familj, hans fru och deras tre döttrar som lyfter denna ganska rakt berättade vardagshistoria. Inte självmordet som sådant, det är bara tragiskt, men den fina skildringen av barnen, deras lek och sorg. Det ger filmen en stark känsla av hopp mitt i sorgen och katastrofen. Till det fin musik som förstärker just den känslan.
Betyg: 2 monument
Snygga kostymer och miljöer; klänningar och scener som alla påminner om prerafaeliternas målningar. Sedan är det inte så mycket mer. Ett långsamt berättande utan drama med bildsköna skådespelare utan karisma (undantaget Emma Thompson i en biroll). Euphemia ”Effie” Grey gifter sig ung med den äldre konstkritikern John Ruskin, men äktenskapet blir olyckligt och hon lämnar honom för att istället leva med konstnären John Everett Millais - en av prerafaeliterna.
En film om äktenskapets grund och skilsmässans rimlighet, dvs sexualiteten. Men mycket kysk. Bäst är den innerliga bordsbönen och att Effie styr gondoler i Venedig.
Betyg: 3 monument
Vi får möta, Bass Reeves, den förste svarte sherifen väster om Mississippi i hans kamp att bli erkänd och respekterad. För att bli det krävs att han fångar en polismördare som ingen annan vågar följa in i laglöst land: "Indianterritoriet". Som följeslagare har han en gammal försupen boskapstjuv (Ron Perlman). De lyckas naturligtvis och det just i rätt tid. Förutsägbart, javisst - det är ju en western-film - men i grunden en film som vill diskutera rasism och människans värdighet.
Ron Perlman är bra som sanningssägande kompanjon (en smart Sancho Panza), men berättelsen i sig har många luckor, som om det fattas en del mitt i. I vilket fall får vi här en mycket fin uttydning av ordet troende samt några rader ur Psaltarens 23:e psalm lästa för oss av skurken.
Betyg: 3 monument
Pretentiöst, obegripligt, men också fascinerande. En sorts filmcollage som blandar stumfilm med talfilm, men också en filosofisk och teologisk diskussion. Samtidigt en drift med allt detta. Filmen är uppbyggd kring en rad små berättelser som associativt hänger samman - den ena mer märklig än den andra. Vi får vara med om mustaschernas dröm, möta en tågpsykiater, en handgriplig hjärnkirurg, skelettkvinnor, vargmän som nynnar stillsamt, en inrikesminister samt fyra män instängda i en ubåt där syret är på väg att ta slut. Det sista är (nog) huvudhandlingen, men varför de är i ubåten vet vi inte och inte varför de har nitroglycerin i lasten.
Experimentellt, fånigt och ironiskt, men som sagt, intressant på ett märkligt sätt. Joh 6:12 (om att samla ihop bitarna av det som blivit över) och Jakob 1:8 (om de tvehågsna) är någon sorts utgångspunkt, annars psykoanalys och antroplogi. Bäst är nog de geografiska markeringarna som regionen Holstein-Schleswig och järnvägen som leder mellan Berlin och Bogotá.
Bland det underligaste jag sett på film.
Betyg: 3 monument
En åklagare som känner att han kan förlora sitt mål ser till att det blir ett avbrott över julhelgen och att juryn på så vis får annat att tänka på än försvarets känslosämma plädering. Nu råkar brottslingen vara en vacker kvinna utan bostad och hon hamnar hemma hos åklagaren som är på väg till sin mamma i Indiana över julhelgen. Hon får helt enkelt följa med, då hon också är från Indiana. På vägen kör de vilse, besöker hennes mor som inte vill veta av henne och väl hemma hos åklagarens varma, vänliga familj uppstår tycke.
På ett vis en skildrig av två familjetyper; en allvarlig, hård och sträng kristen familj och en vänlig, öppen och liberal folklig dito. Bägge präglade av fattigdom och hårt arbete. Det komplicerar det 4:e budet om att hedra din fader och din moder. Den ena familjen talar om det, en andra lever det. I övrigt en lättsam romantisk komedi där det bästa är kon som tittar in i bilen och den enorma skålen med popcorn.
Betyg 3 monument
 |
| Ollonvivel |
Ett par nötskrikor är huvudpersoner, eller är det kanske ekorren? Eller möjligen ollonvivlarna? Kanske familjen skogsmus? I vilket fall får vi följa en ek och dess invånare under ett år - till invånarna räknas också hjortar, rådjur, hägrar, vildsvin och andra djur som lever och rör sig i ekens närhet. Det är oerhört elegant gjort och spännande med snygga kameravinklar och åkningar upp i kronan och ner i jorden. Hur mycket som är datormanipulerat framgår inte, men det är nog en hel del.
Problemet är att det känns så tillrättalagt. Tornugglan går till anfall, men skogsmusen hinner undan. Ormen slingrar sig upp för stammen mot fågelboet, men grenen bryts och den faller ner i ån. Fåglarna ser ollonvivlarna men bryr sig inte om dem. Så fungerar inte naturen, där tas inga hänsyn. Mat och reproduktion är grunden och de är beroende av varandra. Ollonvivlarna dör, förvisso, men det gör de allihop på en och samma gång när de lagt sina ägg. På något sätt känns den svenska psalmen "En vänlig grönskas rika dräkt" (SvPs 201) mer realistisk än denna alltför vänliga skildring av naturen.
Betyg: 3 monument
En man rör sig i ett förnämt borgerligt sällskap på ett ålderdomligt slott. Han möter en kvinna och påstår att de träffats förut, i fjol i Marienbad. Kvinnan minns inte och avfärdar honom - han återkommer, scener från förra sommaren blandas med hans övertalning, samtidigt som den som troligtvis är kvinnans man bara spelar på olika sätt; kort, tändsticksspel, domino. Men vad är sant och vad är skapade minnen? Och någonstans finns också en hotfullhet. Långsamt går det mot ett sorts uppbrott. Roligast är att de vid ett tillfälle spelar plockepinn!
