Miraklet i Lourdes

Betyg: 3 monument

Det har nog inte hänt förut att någon på Juno film skrivit om en film innan den gått upp på biograferna, men Miraklet i Lourdes har premiär på Folkets Bio imorgon. Och jag såg den igår på en förhandsvisning i Hedvig Eleonora kyrka. Kanske var det de hårda kyrkbänkarna som gjorde filmens långsamma tempo näst intill outhärdligt. Mjuka biofåtöljer vore definitivt att föredra under den här filmen. Men troligtvis beror det outhärdliga inte enbart på tempot utan också på det hårdsmälta innehållet. Miraklet i Lourdes är en film om människors smärta och lidande. Det är lätt att förstå att man valt att visa den i kyrkan under stilla veckan, som förebådar Jesu lidande och död på korset.

I filmens centrum finns Christine, en ung kvinna som är hårt drabbad av MS. Det gör ont när man ser hennes krampaktigt slutna kropp i rullstolen. Hon deltar i en gruppresa till vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Jag tror inte hon deltar för att hon tror eller hoppas på ett mirakel, utan snarare är hon där för att det är enda sättet för henne att kunna resa till nya platser och träffa nya människor. Men en morgon när hon vaknar kan hon gå och använda sin kropp, och hon blir miraklet i Lourdes. Det mirakulösa tillfrisknandet väcker förhoppningar om ett helt annat liv än rullstolslivet. Men är det verkligen ett mirakel som skett? Här staplar sig frågorna ovanpå varandra, utan att vi får några svar. Människorna i filmen har olika tankar inför det som hänt, tankar som speglar olika förhållningssätt till livet. Bestämmer gud vem som ska bli frisk? Vem är värd ett mirakel? Det finns ett djup i den här filmen som gör den till en film som blir bättre ju mer man tänker på den.