Betyg: 4 monument
Från var sitt håll påverkades deras liv radikalt av den Iranska revolutionen 1979. Drottningen, världskänd modeikon, tvingades i landsflykt tillsammans med sin man Shahen av Iran och Nahid, som gjort filmen, deltog entusiastiskt som kommunistisk revolutionär. Ganska snart tvingades också hon i landsflykt av islamisterna. Trettio år senare söker Nahid upp den forna drottningen i Paris för att göra en film om henne, det är inte så enkelt och det tar tid innan förtroende etableras. Ett förtroende som sedan raseras vid ett flertal tillfällen under filmandets gång.
Det handlar om Iran, om revolutionen vad som kunde gjorts annorlunda, om demokrati, om diktatur, om tortyr och avrättningar, om exiliraniers drömmar... men mest handlar filmen om två kvinnor som, trots allt som skiljer dem åt, visar sig mer och mer dela samma livserfarenheter.
Nahid brottas med sitt samvete, hur ska hon kunna ställa de kritiska frågorna om förtryck och tortyr under Shahens regim utan att äventyra filmen. Vi får följa hennes tankar samtidigt som hon ler mot alla rojalisiska exiliranier som vill något helt annat än hon själv med framtiden. När hon till slut vågar tala om förtrycket och diktaturen så är det inte så farligt, förtroendet bär och det som skulle ha kunnat bli en sammandrabbning blir en sorts försoning mellan två kvinnor som från vitt skilda håll förenas i längtan till sitt hemland. Vackert, enkelt, vardagligt på något sätt, men sant. Innerst inne är vi människor först och främst och vi delar mänskliga erfarenheter. Jag tror inte att det var detta Nahid från början hade tänkt att filmen skulle mynna ut i, men den gör det och det känns rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar