Alice i underlandet

Betyg: 4 monument

Jag brukar tjata om att de allra flesta filmer egentligen bara handlar om manlig vänskap. Löjligt ofta speglas den manliga huvudpersonen och hans relation till sin bästa vän alternativt pappa. Kvinnor på film gestaltas som vackra och veka eller vackra och farliga. Porträtt som lämnar mycket kvar att önska. Jag tror att filmindustrin skulle må bra av fler kvinnliga hjältar och lite mindre manlig vänskap. Alice i Underlandet är enligt mig ett steg i rätt riktning. Hur mycket jag än vrider och vänder på det kan jag inte någonstans i filmen hitta den där välkända skildringen av kärleken mellan män. Det är befriande. Jag tycker också att Alice skildras på ett väldigt fint sätt, hon är inte någon superkvinna och inte genomgod. Snarare en rätt tjurig och självupptagen ung dam. De båda drottningsystrarna är även de okonventionella. Helena Bonham Carters röda drottning är arg och ond, ful och korkad. Den goda vita drottningen (Anne Hathaway) är förvisso mycket vän, men mest känns hon som en träffsäker parodi på den klassiska filmprinsessan.

Tim Burtons filmatisering är en fortsättning på boken om den sjuåriga Alice. Här är hon nästan vuxen och ramhandlingen kretsar kring hennes ofrivilliga förlovningsdag. Efter besöket i underlandet får hon mod att gå sin egen väg och nobba den tråkige friaren. Filmen har fått kritik för att väva in moral som inte fanns där i boken. Jag kan hålla med om att det är lite fånigt. En av poängerna med Alice i underlandet är just att det inte finns så mycket poäng, inga moraliska pekpinnar. Filmen hade mått bra av att skippa slutscenerna som på ett rätt sliskigt sätt vill föra in en mening med Alices tid i Underlandet.

Filmen är förövrigt en fröjd för ögat. Mycket välgjord i sann Tim Burton-anda.