Allt flyter

Betyg: 3 monument

Jag hade inga större förväntningar, men blev glatt överraskad. Det är en fin film där manligheten står i centrum, manligheten och misslyckandet. I vår kultur kanske det är så att de hör ihop, den gängse bilden av mannen och misslyckandet? Tål att fundera på...

Innebandylaget förlorar sin träningstid och börjar istället träna konstsim, villket tar dem till VM i Berlin ett halvår senare. Det är naturligtvis ingen enkel väg dit, många tabun måste raseras, som att uppträda helt naturligt i baddräkt eller att inse pedikyrens nödvändighet. Det är förlorarnas historia som berättas, de ensamma männen, de som inte riktigt räknas med och som naturligtvis får en upprättelse på slutet - på så sätt är filmen mycket konventionell. Kvinnorna finns någon annanstans, på en annan planet, vilket gör männen ännu mer ensamma och vilsna. Kanske är det detta som filmen egentligen handlar om, mansrollen som gått förlorad och famlandet efter något annat.

Bästa repliken kommer när den som är sämst i laget vill hoppa av och huvudpersonen säger: "Vi är alla sämst. Det är därför vi tränar" Också ett förhålningssätt till tillvaron. Vi tränar i första hand för att vi är dåliga, inte för att bli bättre. För mig är de orden befriande...

Eastern Promises

Betyg: 4 monumnet

Denna oerhört brutala film utspelar sig i London och kretsar kring den ryska (och östeuropeiska) maffian. Filmen börjar med en "Sweeney Todd"-inspirerad scen, där en man blir mördad av sin barberare...ett smakprov på att detta inte är en film för barn. Vilket det inte är.

Filmen handlar om en kvinnlig sjuksköterska, Anna, som försöker leta reda på familjen till ett nyfött barn vars mamma dött på sjukhuset under förlossningen. Mamman går inte att identifiera, och det enda som hon har en är dagbok på ryska.

Anna försöker spåra mammans historia utifrån dagboken, och hamnar i kontakt med den ryska maffian, och en av dess högt uppsatta "bossar". Först blir hon mycket trevligt bemött, men när hon börjar inse vad dessa gansters har gjort dras hon in i en soppa av hotelser, våld och kidnappning. Hon inleder ett minst sagt komplicerat förhållande med en av maffiabossens hantlangare, Nikolai, som även är en av filmens huvudpersoner. Han spelas för övrigt av Viggo Moternsen, som är mycket bra i denna film.

Den här filmens värde ligger i gestaltningen av den ryska maffian, och relationen mellan maffian och Anna (och hennes familj). Alla ryska accenter är också ett plustecken. En varning dock; det är en mycket obehaglig film. En hel del våld och hemska scener vilka antagligen ska gestalta den ryska maffians brutalhet, och visst är det effektfullt. Man blir verkligen rädd, och arg på Nikolai och hans kumpaner vars kvinnosyn är fruktansvärd. Men samtidigt tycker man igenom hela filmen om just Nikolai, utan att egentligen förstå varför. Mer kan jag inte säga, då det avslöjar för mycket.

I skuggan av Paris

Betyg: 3 monument

I skuggan av Paris är inte en oförglömlig film. Det är egentligen inte en speciellt bra film ö h t. Ändå inns det ett par saker som gör att den är värd tre monument:

För det första är det berättarens (lillebror Jonathans) repliker direkt till betraktaren. Jo, säger han i början när han tittar rakt in i kameran, det är en apostrofering till dig som ser på den här filmen. Och jag är den allseende berättaren. Mycket av det vi sen får uppleva tycks lite skruvat och överdrivet. En del kanske bara sker i den allvetande berättarens fantasi? Bl a förför han unga kvinnor på löpande band och beskriver sig som en fantastisk älskare. De scener vi får se från dessa ”erövringar” stämmer inte heltt överens med hans beskrivning, vilket är ännu en av filmens berättarpoänger. Men det finns en anledning till Jonathans erotiska eskapader denna dag. Han vill genom att berätta om dessa göra sin bror något mindre deprimerad.

Och därmed kommer jag in på den andra anledningen till filmens betyg vilket är skildringen av Pauls depression. Vi får veta något om bakgrunden till den (även om det mesta förblir osagt), hur den ter sig och vad som verkar vara början till ett ljus i mörkret. Jag tycker om skildringen av den mycket depressiva Paul, som håglöst ligger i sängen eller rör sig långsamt i lägenheten. Ingenting av det Jonathan eller deras far gör för att muntra upp honom når liksom fram. Han är innesluten i sin egen bubbla. Men när det i filmen uppenbarar sig ett tillfälle för Paul att få berätta om sin syster och hennes liv, så anas en hoppfullhet. Berättelsen om systerns återkommande sorgsenhet tar bara några minuter, men är en oerhört fin beskrivning av något som skulle kunna kallas ”existentiell sorg”. Det är också en trovärdig skildring av berättandets kraft och av hur en uppmärksam lyssnerska (eller lyssnare) kan ge hjälp ur det svartaste mörker. Kanske en glimt av vad ett terapeutiskt samtal kan innehålla när det är som bäst?

Far from heaven

Betyg: 4 monument

I Todd Haynes "Far from Heaven" (2002) får vi dyka in bakom gardinerna hos familjen Whitaker; Frank som är toppsäljare på framtidsföretaget Megatech och Cathy som är den perfekta hemmafrun och den perfekta värdinnan på sociala tillställningar samt deras två barn. På ytan är familjen Whitaker, både bildligt och bokstavligt, den ultimata affischbilden för den övre medelklassens helylleamerika. (citat från russin.nu)

Men det är bara på ytan. Under ytan finns något helt annat. Förutom att vara en film om yta och dolda djup är "Far from heaven" också en orgie i 50-talsestetik. Inredning, möbler, färger, bilar, klänningar... allt matchar på något sätt och ibland kan det vara svårt att följa med i själva handlingen för kontorsinredning och vardagsrum är så perfekt designat. Det är lite synd, för under ytan finns ett djupt allvar och en sorglig historia där människor inte får möta varandra som människor. Jag såg filmen från vardagsrumssoffan för flera månader sedan, men jag hade hellre sett den på bio.

Aida - Liveopera från the Met

Betyg: 3 monument

Att se på opera på bio låter inte så kul, men att gå på The Met, fast på kvartersbion, är faktiskt en fantastisk upplevelse. Väldigt bra ljud och bild, och så kommer man mycket närmare sångarna än vad som är möjligt på en föreställning "in real life".

Aida är en mycket tragisk historia om kärleken till en annan människa och kärleken till sitt eget land. I centrum står Aida, en etiopisk prinsessa som lever som slavinna hos faraos dotter i Egypten. Hon blir en bricka i ett spel i kriget mellan Etiopien och Egypten, och går under sviken av dem som säger sig älska henne - men utan att hon ser det. Hon behåller en sorts naiv tilltro till de män som utnyttjar hennes kärlek; Radames, den egyptiska härföraren och hennes pappa, Kungen av Etiopien. Det är den stora tragiken, att sedan i princip alla dör gör inte saken bättre. Berättelsen fastnar dock i minnet som en sorts evig historia om kärlek, krig, nationalism, könsroller, avundsjuka, maktbegär...

Det operaaktiga kan jag inte riktigt bedöma. Lite tråkigt ibland med för långa arior, men det är ändå ett uttrycksfullt sätt att berätta en historia - känslorna blir tydliga och stundtals är det vackert och märkligt. Och så kan man fläska på med fantastiska masscener, som vid den välkända triumfmarschen, då soldaterna kommer tillbaka från det etiopiska fälttåget med krigsbyte, fångar och spjut som glänser i strålkastarljuset!

Det är värt en eftermiddag (fyra timmar med pauser), man går därifrån lite mer insatt i det som är vårt kulturarv. Känns bra.

Män som hatar kvinnor

Betyg: 3 monument (när jag precis hade sett den)

2 monument (när jag skriver om den ett par veckor senare)

När jag läste Stieg Larssons Millenium-triologi var jag mycket fascinerad av den. Jag slukade böckerna och levde med Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Att nu se den första boken i filmad version är faktiskt lite av en besvikelse. Men det är inte bara av den ofta uttalade "sanningen" att man aldrig ska läsa boken innan man ser filmen, utan också för att en mycket spännande bok blivit en ganska medioker film. Ibland får jag en känsla av att man velat göra en turistreklamfilm för Sverige. Götgatans folkvimmel i motljus, Riddarfjärden och Stadshuset i kvällsljus, x2000 som plöjer genom den svenska landsbygden, först norrut och sedan söderut. Dessa "naturskildringar" kunde utgå och huvudpersonerna hade kunnat få bli något mer komplexa. En hel del intressant information om deras liv får vi aldrig reda på.

Det som fångar mig i filmen är den ofattbara grymhet som några av männen utsätter kvinnor för. Våldsscenerna är riktigt otäcka. Peter Andersson och Peter Haber, som spelar dessa "män som hatar kvinnor", är den största behållningen med filmen. Vid sidan av dem ter sig både Mikael Nyqvists Blomqvist och Noomi Rapaces Salander som tämligen intetsägande.

Recipes for disaster

Betyg: 3 monument

Den här korta dokumentärfilmen handlar om en finsk/engelsk familj i Finland som under ett års tid bantar sina koldioxidutsläpp, för att leva mera klimatsmart. Det är pappan i familjen som kommer med idén och hans fru är allt annat än nöjd. Men som hon säger; "Jag går med på det för att jag älskar dig". Ganska fint.

(Jag utgår ifrån att alla som läser ser kopplingen mellan att minska sina CO2 (koldioxid)-utsläpp och att vara klimatsmart, så jag förklara inte hur det hänger ihop. Igentligen är det ju inte så enkelt...)

De har två söner (9 och 5 år kanske) som tycker det är rätt konstigt, men klarar det bra och tjatar till och med på deras pappa när han gör fel.

Efter ett år har de lyckats att skära ner sina koldioxidutsläpp med 52 %, något som de uppnått genom att;
Sluta köpa saker som är gjorda av plast, eller inbundna i plast
Sluta använda bilen, och åka buss istället
Byta elbolag till ett som använder förnyelsebar el
Göra egen tandkräm, hårgelé mm.
Åka tåg till Italien på semester, istället för att flyga.
mm

Det är tufft, det är jobbigt men också rätt kul (för familjen alltså). Och mamman kommer i slutet fram till att det inte varit så farligt. Dessutom har de, bl.a. genom att åka buss hela tiden istället för att ta bilen, fått mycket mera tid med sina söner.

Filmen är väldigt fin och en riktig Feel-Good-känsla finns, vilket är ovanligt då det är en dokumentär som handlar om klimatförändringar och global uppvärming. Det är ett spännande budskap, att det faktiskt går att minska sina koldioxidutsläpp med 50 %, och ändå leva ett bra liv.