Mannen utan ansikte

Betyg: 4 monument

En dystopisk berättelse om västerlandets kulturella förfall, illustrerad av hur tågstandarden sjunker (!). En rymdmänniska kraschar sin farkost på jorden i jakt på vatten åt sin uttorkade planet. För att kunna återvända måste han bygga en ny raket och behöver därför en förmögenhet. Den bygger han upp genom att introducera avancerad kommunikationsteknik från sin planet, på jorden. Alltså en teknikmiljardär som vill resa ut i rymden. Känns det igen? Intressant hur Science-Fiction blir verklighet femtio år senare.

Det är snyggt, på gränsen till vackert med långsamma bilder och svep över öde landskap eller uttrycksfulla ansikten samtidigt som bild och berättelse hoppar mellan nu, då och sedan. Vi vet inte riktigt var vi befinner oss, men känslan av ödesbestämd katastrof är med hela tiden. David Bowie är perfekt i rollen som rymdmannen Thomas Newton och det finns en ironisk kristuslikhet i originaltiteln, "The Man who Fell to Earth" som blir tydlig i slutscenerna när "Stilla natt spelas" ("Kristus till jorden är kommen..."). Bowie förvaltar kristuslikheten väl i sitt korrekta, återhållna spel. Annars är den bästa scenen när de i kyrkan sjunger Blakes hymn "Jerusalem", tonsatt av Hubert Perry och Mr Newton som uppger sig vara engelsman inte kan texten och dessutom sjunger väldigt illa!

Långdistanslöparen

Betyg: 4 monument

En klassisk brittisk arbetarklassskildring utifrån Alan Silitoes novell "Långdistanslöparens ensamhet". Mycket fint skådespeleri i ett drama om frihet, förtryck, klass och rätten att få göra sina egna val. En ung man placeras på en ungdomsvårdsskola där han blir uttagen till det lag som ska tävla mot den fina internatskolan i bland annat långdistanslöpning. Det vore fantastiskt för ungdomsvårdsskolan om de vann och för rektorn vore det en fjäder i hatten. Men är den kollektiva segern mer värd än den enskildes rätt att förlora? Vem har mest makt, den som tar för sig eller den som avstår?

Vackrast är när hela ungdomsvårdsskolan med grova pojkröster sjunger "Jerusalem" (som ibland kallas Englands nationalpsalm) som om det vore en revolutionär sång. Kanske är tanken att "The new Jerusalem" är den plats där arbetarna tar hand om överflödet.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Betyg: 3 monument

En brittisk version av X-Men filmerna med betydligt mindre action. Bakgrunden här är dock erfarenheten av Andra världskriget och nazisternas brott mot de som är annorlunda. De mest annorlunda, barn med osannolika gåvor, samlas i olika skolhem för att skyddas - men ondskan söker efter dem och de försöker överleva i olika tidsloopar. Utanför dessa kan de inte leva och om någon tar sig in kan det medföra katastrof eller räddning. Det är mycket välgjort och snyggt, men ganska svårt att förstå med dessa olika tidsförskjutningar och tidsupprepningar. 

Det börjar förhållandevis segt och först i andra halvan av filmen börjar det hända något. Men sammantaget blir det lite för svårt att förstå och för lite av de besynnerliga barnen och för mycket monster. Bäst är dinosaurierna under sängen (hög igenkänning!) och att huvudpersonens pappa är fågelskådare.

Gräsänklingar

Betyg: 3 monument

Kanske en av de sista filmerna som gjordes utifrån folkhemstanken: alla är välkomna och lika mycket värda; bilmekaniker, transvestiter, arkitekter... En film som fullkomligt osar av åttiotal, men har sjuttiotalets politik med sig då den är gjord 1982. Vi möter många bekanta: Gösta Ekman, Lena Nyman, Janne Carlsson, Lena Olin, Peter Harryson, Michael Segerström mfl, men det håller ändå inte hela vägen. Kul i början med de två olika männen (Janne Carlsson, Gösta Ekman) som möts som gräsänklingar på Arlanda och hur deras världar både krockar och går i varandra. Sedan blir det för mycket bröliga män och en ytterst töntig kärlekshistoria.

Bäst är alla gånger barnen! Men förutom dem när Janne Carlsson spelar trummor på allt han ser omkring sig (underbart!) och när Gösta Ekman råkar hamna i ett torgmöte för SKP.

Me, Myself & Kubrick

Betyg: 4 monument

Den mer eller mindre sanna historien om Alan Conway som under flera år på 1990-talet låtsades vara Stanley Kubrick och lurade en mängd människor, från taxichaufförer till finansiärer via dansare, designers och apotekare. En mycket märklig historia med en underbar John Malkovich som den överdrivet homosexuelle Alan Conway. Hur kunde han lyckas? Kanske genom att säga sig vilja hjälpa människor att förverkliga deras drömmar, men istället lurade han skjortan av dem. Grymt och ömsint på samma gång. 

Det refereras till Matteus 5:13 ("Ni är jorden salt") och 1 Mos 18:16-19:29 (Sodom och Gomorra), vi får vara med om en klassmässig hämnd, men roligast är de framtida filmtitlarna som Alan hittar på: "Designer Death", "All Night Perscriptions", "Darling" (med manlig huvudroll) och "3001 - A Space Odyssey".

Yessongs

Betyg: 4 monument

Om du, som jag, gillar långhåriga unga män med målade skor som spelar jätemycket gitarr och sångtexter som: "On a sailing ship to nowhere, leaving any place" eller "Lost in loosing circumstances, that's just where you are" - då är detta filmen för dig. Det är dunkelt filmat med mycket motljus mot strålkastarna (mest i grönt och rött), men kameran följer musiken väl och när den sveper över publiken blir det ännu bättre. Här slipper vi tröttsamt mellansnack, det är gitarrerna och keyboarden som talar sina egna språk. Bäst är Rick Wakeman i paljetterad mantel när han spelar Halleluja-kören ur Händels Messias på synth. 

Från en konsert på Rainbow Theatre i London 1975 - det både hörs och syns!

Knives Out

Betyg: 4 monument

En excentrisk bästsäljande kriminalföfattare hittas död i sin stora herrgård någonstans i New England. Det ser ut som ett självmord, men i och med att privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig med en eländig sydstatsdialekt) kopplats in finns det andra misstankar. Själv vet han inte vem hans uppdragsgivare är. Alla i den dödade författarens familj har skäl att vilja mörda honom, men när testamentet offentliggörs blir bilden en annan.

En klassisk brittisk deckarintrig med ett snyggt manus och flera vändor i vad vi som tittare tror. Vi får nämligen veta mer än poliserna och Benoit Blanc, men det hjälper inte - vi luras ändå. Bortom själva mordgåtan  handlar det om illegal invandring, rasism och liberal dubbelmoral (riktigt aktuellt idag!). Det roligaste är att den så "välvilliga" familjen inte kan lära sig vilket land sjuksköterskan Marta kommer från; Ecuador, Paraguay, Uruguay, Brasilien och att dom spelade Maffia förra sommaren - det har jag också spelat, med konfimander.

Conflict of Wings

Betyg: 2 monument 

I en bortglömd del av Northfolk vill RAF använda en ö fylld av vass och tom på mäniskor som målområde för skarpskjutning med missiler. Ön må vara tom på människor, men fylld av fågelliv och de lokala byborna samlar sig till motstånd. Samtidigt som en av kvinnorna som organiserar motståndet har en älskare bland flygarna.

Ganska långsamt och tråkigt. Mer flygplan än fåglar, men intressant som skildring av folkligt uppror. Filmen i sig är en problematiserng av bibelordet i Titusbrevet 3:1.

Willy Wonka och chokladfabriken (1971)

Betyg: 3 monument

Jämfört med Tim Burtons filmatisering av samma Roald Dahl-bok är detta en lugnare och mer eftertänksam version - förstås. Den börjar mycket realistiskt och det märkliga, magiska och absurda introduceras först när Willy Wonka träder fram och bjuder in de fem lyckliga vinnarna till en dag i chokladfabriken. Willy Wonka i Gene Wilders gestalt är stillsammare, mindre galen, mer litterär och vi får inte veta något om hans historia eller barndom. Han är motsägelsefull, men mer begriplig, snällare och tydligare i sin önskan om att överlämna fabriken till någon han kan lita på. Dock är filmen på det hela taget lite för långsam, sångnumren för tråkiga (förutom Oompaloompa-sången) och effekterna känns, efter att ha sett Tim Burtons version, ganska menlösa.

Intressant är att industrispionage har en större plats i intrigen och att Willy Wonka refererar til Exodus-berättelsen i förbifarten: "Across the desert lies the promised land". Roligast är Kalles lärare, just sådan som du som barn kan uppfatta vissa vuxna - helt obegripliga och oförutsägbara (lite som Johnny Depps Willy Wonka).

Wonka

Betyg: 4 monument

Det är snyggt, välgjort och välspelat - till och med sång- och dansnumren fungerar bra. Historien är i sig inte någon höjdare, men moralen är bra. Till en början är det så att "The greedy beat the needy", men när "the needy" går samman förlorar de onda girigbukarna. Gemenskap ger styrka. Ungefär som i de första Paddington-filmerna; Ren socialdemokrati! Särskilt när det hela gäller produktionsmedlen, i det här fallet chokladtillverkning. Kyrkan får också sitt med chocoholiska munkar och pralinberoende prelater, ganska roligt. Bäst är ändå, som vanligt, Hugh Grant - denna gång som Oompa-loompier; orangefärgad, grönhårig och två tvärhänder hög. 

Vi får en tillbakablick på Willy Wonkas barndom och hur han kom in i chokladbranschen. Han är både framåt och lite tafflig, både godtrogen och smart - men framförallt väldigt charmig. För honom är världen magisk och drömmarna är det som bär honom framåt. Fint på många sätt! Att sedan denna prequel inte stämmer med barndomsberättelsen i Kalle och chokladfabriken får vi skriva på den fria berättelsens konto.

Kalle och chokladfabriken

Betyg: 3 monument

Det är, som alltid med Tim Burton, välgjort och välskruvat. Men det är något med berättelsens moral som är svår att ta in. Willy Wonka, som bjuder in fem barn genom ett lotteri till sin godisfabrik, är en mycket märklig figur (ytterst välspelad av Johnny Depp); ömsint och helt okänslig, intresserad och helt självuptagen, vänlig och fylld av förakt, artig och oförskämd, elegant och grotesk, nära till tårar och full av skadeglädje - helt enkelt en vuxen som inte gjort upp med sin barndom (enligt den enkla psykologin). Kanske är han en psykopat, eller så är han det som i rollspelsvärlden kallas "chaotic good". Hans sköra, eller är det järnhårda, psyke gör att filmen både kan ses som en feel-bad och en feel-good film. Själv njöt jag av hur de elaka barnen straffades, sedan skämdes jag över just den njutningen. Kanske är det meningen?

Bäst är oompaloompiernas sång- och dansnummer, elaka så det förslår, men mycket roliga och välkoreograferade - särskilt roligt är det att de ser exakt likadana ut allihop (alla spelas av Deep Roy). Också fint att få se en lite tafatt, men ömsint Christopher Lee.

 

Gullivers resor (1939)

Betyg: 3 monument

Den andra tecknade långfilmen i USA efter Disney's "Snövit". Intressant att den är gjord utanför Disney studios, men så många gester, idéer och tecknartekniker känns igen från senare disneyfilmer. Välgjord och ganska rolig, men sångnumren har inte överlevt. De är alldeles för sega och det förälskade paret är rätt trist tecknade. Tydligen är det enklare att teckna figurer och gubbar än riktiga människor. Det berättar om en värld där människorna är antingen godmodiga, småklantiga dumbommar eller urtråkiga. Kanske är det så? 

Gulliver lider skeppsbrott och tar sig uttröttad i land på en strand i landet Lilliput. Där fängslas han först, men blir sedan deras hemliga vapen i kriget mot ärkefienden Blefuscu. Samtidigt är prinsen av Blefuscu förälskad i prinsessan av Lilliput och Gulliver blir den som hjälper dem att kunna stå emot krigets enfald och försona de två länderna. Ett budskap i krigets skugga - filmen kom 1939. Bäst är ändå just de enfaldiga kungarna; kung Lilliput den tredje och kung Bombo. Makten avklädd!

Knights of the Zodiac

Betyg: 2 monument

Truliga ungdomar och kampsport är en relativt vanlig kombination i filmvärlden. Det gör den inte bättre, särskilt inte när ungdomarna inte kan agera. Vilket i sin tur gör filmen genuint tråkig. Då och då ett slagsmål, men o så tråkigt däremellan. Och svårbegripligt om inkarnerade antika gudar, självupptagna föräldrar och en sorts kosmisk urkraft, eller materia, som kallas just "cosmo" - som en mycket dålig kopia på Guldkompassen, helt utan den berättelsen.

Kvasifilosofi, kvasipsykologi och dålig teologi där gudarna är människornas fiender. Det enda som hjälper upp den lite är dekoren som är ok. Tyvärr slutar den med en uppenbar fortsättning och inte bara en utan flera uppföljare skulle kunna följa. Vi måste inte se dem.

Ariel

Betyg: 4 monument

Det är dystert, stillsamt - för att inte säga långsamt - och stundtals vansinnigt roligt, just för att det är så dystert och långsamt. Taisto förlorar jobbet när gruvan läggs ner och samtidigt tar hans far livet av sig på det lokala caféets toalett, medan Taisto dricker kaffe utanför. I arv av fadern får han hans bilnycklar som visar sig gå till en gammal amerikanare, en cabriolet där Taisto inte kan fälla upp taket. Genom ett iskallt snöigt Finland kör han söderut på jakt efter arbete och ett liv, i en öppen bil.

Detta är den andra delen av den trilogi som bygger på Matteusevangeliets ord "Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet", där Flickan från tändsticksfabriken är den avslutande filmen. Just solidariteten med de som annars aldrig är med på film, arbetarklass, trasproletärer och tystlåtna barn är ju Kaurismäkis signum. Här skapas en snygg ikonostas på kyrkans härbärge och Internationalen spelas på speldosa. Bäst är Susanna Haavisto som Irmeli och alla de jobb hon sköter under ett dygn. Ständigt får vi se henne i olika arbetsutstyrslar: städerska, parkeringsvakt, slaktare, nattvakt ... Roligast är ändå Taistos fängelsekompis, Mikkonen, som helt enkelt räknar fel på sin egen ålder.

Aquaman and the Lost Kingdom

Betyg: 3 monument

Manlig kärlek står i centrum; faderns kärlek till sitt nyfödda barn, sonens kärlek till den åldrade pappan och bröders kärlek efter år av konflikter. Visst finns här både mödrar och hustrur, men de är mest bifigurer. Samtidigt är det nästintill bibliskt med brödrahatet - som här går att överbrygga, och barnet som det viktigaste. Men egentligen handlar det om klimatet och hur vi som mänsklighet så länge har förstört både vattnet och jorden vi lever på. Det är intressant att de kanske tydligaste signalerna om klimatkris kommer från underhållningsindustrin - här sägs rakt ut: Global enighet krävs för att möta en global kris. I den enigheten ingår havsfolken, över vilka Aquaman är motvillig kung.

Det är mycket action och snyggare monster, miljöer och kostymer än berättelse. Men så är det väl ofta med superhjältefilmerna. Det är ytan som avgör, inte djupet. Ändå är klimatfrågan snyggt behandlad, särskilt när valarna kommer och sjunger som ett effektivt motvapen mot skurkens sonarkanon. Bäst är ändå bläckfiskubåtarna, supercoola!

Belägringen av Jadotville

Betyg: 4 monument

Vi befinner oss mitt i Kongokrisen, i en liten FN-postering i utbrytarstaten Katanga. De irländska soldaterna är nyrekryterade och ingen har krigsefarenhet, men när katangamilisen förstärkt med franska och belgiska legosoldater plötsligt överfaller mitt under mässan försvarar de sig tappert. Utan att förlora en enda man håller de stånd mot en mer än tiodubbelt överlägsen fiende. Till slut måste de ge sig, efter sex dagars strider, då de inte får någon som helst stöd från FN-kommandot i Kongo, de har nämligen blivit brickor i det politiska spelet. När de släpps från militärfängelset en månad senare och kommer hem till Irland betraktas de som dåliga soldater och närapå landsförrädare. Först 2004 får de upprättelse, då är många av dem döda sedan länge.

En spännande skildring av ett komplicerat politiskt och militärt spel där hela världens fred stod och vägde. Filmen är en äreräddning av både de irländska soldaterna och FN-tanken (så viktig just nu!). Intressant är att Mikael Persbrandt här gör sin första roll som Dag Hammarskjöld, men bästa rolltolkningen gör Danny Sapani som Moise Tshombe. En annan intressant notering är att när soldaterna talar om flickor och längtar hem, handlar det om hur flickorna ser ut när de tar emot nattvarden i mässan. De är ju katoliker och mässan är det absolut centralaste för dem!

Ingen utväg

Betyg: 4 monument

Den Amerikanske utrikesministern råkar av misstag döda sin älskarinna och man uppfinner en rysk mullvad i Pentagon för att hålla ministern utanför skandalen. Politik, intrigmakeri, lögner, mord, makt och allt det vi just nu förknippar med Donald Trump förutses här redan 1987.

Kevin Costner spelar just så tråkigt som bara han kan, men när intrigen tätnar tätnar också hans spel. Det är bra gjort. 3 Mos 20:13 nämns i en bisats av CIA-chefen, I övrigt är Gene Hackman naturligtvis bra som försvarsminister med nerverna på utsidan, men bäst är ändå Will Patton som Scott Pritchard, hjärnan bakom det hela. Det börjar ganska tråkigt, långsamt och ointressant, men sedan drar det ihop sig och spänningen stiger till slutet som i sig är helt underbart.

Sommarboken

 

Betyg: 4 monument 

Tove Janssons Sommarboken utkom 1972 och är läst och älskad av många sedan dess. Även av mig. I filmen Sommarboken är det mesta sig likt, men ändå annorlunda på något vis. Det är en lyckad filmatisering som tillför något nytt, mycket tack vare ett vackert filmfoto och finstämd musik. Men mest kanske ändå tack vare den unga skådespelaren (Emily Matthews) som gestaltar Sophia. 

Samspelet mellan henne och farmor (Glenn Close) är filmens nav och drivkraft. Deras relation är, precis som i boken, både ömsint och grym. Men också full av berättelser och skaparkraft. Sommardagarna går, utan någon egentlig början eller slut. Men vid havets rand tornar molnen upp sig och det blåser upp till storm. 

Och en dag tar barndomen - och livet - slut. Därför är det fint att få stanna upp en stund i ett stillsamt och vackert filmberättande om det lilla - och stora - livet.

Den svenska torpeden

Betyg: 3 monument

En film om en kvinna som har allt emot sig, sin familj, sin relation till sin son, ekonomin, sitt kön och till råga på allt får hon kriget emot sig. Ändå lyckas hon. Det är i grunden filmens ärende, en kvinnas kamp för det hon vill, för sin frihet. Synd bara att det inte riktigt gick till så i Sally Bauers verkliga liv. I de journalfilmer vi får se i filmens slutminuter ler hon och ser gladare ut än Josefin Neldén gör någon gång i hela filmen om henne. Det är lite synd att eländet blir så understruket och glädjen så liten. De ord som förekommer mest i filmens manus är "Okej" och "Förlåt", kanske hade det passat med några "Fantastiskt" och "Bra" istället. För hon är magnifik när hon simmar; ensam mot vågorna och hela stora havet.

Sally Bauer, den första skandinaven att simma över Engelska kanalen, simmade också över Kattegatt, Öresund och Ålands hav. Men vi får aldrig någon riktig förståelse för varför hon simmar. Vad driver henne (förutom pengabrist)? Den drivkraften hade kanske blivit en mer spännande film ...

Flickan är ett fynd

Betyg: 3 monument

En av de få filmer som regisserades av en kvinna, Ida Lupino, under amerikanskt femtiotal. Det börjar med att en mor berättar om sin dotter, Florence, sedan får vi möta dottern den blivande tennisstjärnan och vi förstår ganska snart att hennes framgång är moderns livsluft. Hon kräver att följa med sin dotter på alla turnéer och vid alla tävlingar och tillsammans med dotterns tränare planerar hon en ny framtid för sig själv. Tills Florence genomskådar henne och väljer att lägga av och tränaren söker efter en ny stjärna att träna upp.

Snygg skildring av relationen snäll flicka - krävande mamma och en intressant diskussion kring amatörism och professionalitet där risken är stor att hon hamnar i samma fälla som Gunder Hägg. Men också en berättelse om kvinnlig frigörelse. Finast är pappan som ganska klumpigt, men genuint visar Florence sin kärlek. Annars, mycket tennis!

 

KIn-Dza-Dza

Betyg: 4 monument

En sovjetisk byggnadsingenjör och en georgisk student råkar av misstag teleporteras från ett grått, socialrealistiskt Sovjet till planeten Pluk i solsystemet Kin-Dza-Dza. En sorts postapokalyptisk ökenplanet där allt vatten gått åt för att tillverka bränsle. De mäniskolika varelserna lever i ett strikt klass- eller kastsystem där den som har gulast byxor får högst ära. De har avancerade vapen, men inget ordentligt språk - de använder egentligen bara två ord som är likalydande där det ena, KOO betyder allt som är bra och det andra, KYOO, allt som är dåligt. Men de kan läsa tankar, så de behöver inte tala så mycket. När de möter någon med högre rang, måste de buga på ett högst löjligt sätt - samt säga koo. 

Det är melankoliskt, märkligt och smått bisarrt - som Mad Max-filmerna, men utan våld och spelade i ultrarapid. Mycket lite händer, de köpslår och luras och måste hela tiden förstå vem som är högst i status. Den högsta valutan på Pluk är tändstickor, vilket jordborna har gått om. En mycket udda upplevelse av filosofisk, sovjetisk cyberpunk som på ett stillsamt och effektivt sätt kritiserar både kapitalismens köpslående och sovjethierarkin. Liknar inget annat jag sett förut!

Blinkande lyktor

Betyg: 2 monument

Kanske var det roligt vid millenieskiftet, då filmen är gjord, men jag vet inte. Just komedivåld är inte särskilt kul, inte fånig dansk manlighet heller. Fyra smågangstrar och barndomskamrater flyr med en väska full av pengar till Barcelona. Men de kommer inte längre än till en förfallen krog i södra Danmark som de långsamt renoverar till en gemytlig dansk kro. Under tiden slåss de, skjuter på allt och alla, gråter, ser på samtliga avsnit av Matador och försöker hålla sig undan den något större gangstern som vill ha väskan med pengarna.

Fånigt, våldsamt och smått absurdt. Märkligast är deras barndomshistorier som skildras i förklarat sommarljus - alla koncentrerade kring ett eller flera runda fönster!? Och bäst är scenen när de i samma sommarljus möts för första gången på järnvägsstationen i den lilla gemytliga danska småstad där de alla växt upp. Manlighet, danskhet, våldskultur ... det är nog vad filmen vill driva med, men det blir inte så roligt. Det enda genuint roliga är när de förväxlar Tove Ditlevsen med Ove Ditlevsen (den store danske poeten!).

Merry Christmas, Mr Lawrence

Betyg: 4 monument

Ett japanskt fångläger på Java under Andra världskriget. Kampen förs mellan de brittiska och japanska officerarna, en ojämn kamp som jämnas ut i och med krigsslutet. Det handlar om makt, vänskap, ära, stolthet, manlighet, förtroenden, hierarkier ... allt som har med militarism och manlighet att göra. Till det en stor mängd våld, övervåld och sadistiskt våld. Bakom det hela, politik och anspråk på att ha rätten på sin sida. Något som i filmens slutscen kompliceras - då rollerna är de ombytta. 

Det är en grym, men ytterst välspelad och välberättad historia med mycket snyggt filmfoto. Nästan koreografiskt rör sig de japanska soldaterna bland de mer odisciplinerade brittiska fångarna. Det är också britterna som vänder sig mot gudarna i ett missriktat uppror, men samtidigt sjunger de psalmer, t ex SvPs 230 "Klippa du som brast för mig". I grunden är det en film om försoning - om en kultur där försoning inte räknas, men ändå är nödvändig.

Maximum Risk

Betyg: 3 monument

Det börjar med en vansinnesjakt som avslutas med en begravning, men inte den beravning vi tror. Mycket action, mycket rörelse, mycket jagande i och utan bil; på tak, genom nattklubbar och ryska bastuar, över smågator i Nice, hängande i balkonger, i trapphus och slutligen i ett slakteri. En fransk polis inser att han har en tvillingbror när denne dör, en tvillingbror som varit aktiv i den ryska maffian. För att förstå vem brodern var reser han med livet som insats till Lilla Odessa i New York där han tas för sin bror - en avfälling. 

Våld, mycket våld, men också Dostojevskij, en tatuering med hammaren och skäran och en broderlig välsignelse i all välmening. Spännande, men lite irriterande att alla talar dålig engelska, med rysk eller fransk brytning.

Slavskeppet

Betyg: 3 monument

En intressant moralhistoria - skriven av William Faulkner - om slavskepparen som ångrar sig och vill lägga av, men hans besättning gör myteri för de vill fortsätta med den förbjudna, men så lönsamma människohandeln. När de väl ställs inför rätta får vi inte höra kaptenens dom, men att han befinner sig väl och nöjd på en plantage på Jamaica strax efteråt förutsätter ett frikännande. Men har han gjort någon botgörelse? Har han rätt att bara lägga sin historia bakom sig? Kan han komma undan skulden för slavhandeln? Filmen ställer inte de frågorna, men vi som ser filmen nu 88 år senare ställer dem. Slavarna blir bara statister i en moralhistoria som inte berör dem. Det är förövaren som lägger sin historia bakom sig, inte offren. Dagen efter såg jag Brutalisten som handlar just om det - att offren inte kan lägga historien bakom sig, den förföljer ständigt - och enligt kristen moral bör förövaren ställas till svars och genomgå någon form av botgöring för att försoning ska bli möjlig. Det sker inte här.

Arbetet på segelskeppet är syggt filmat, annars en ganska rakt berättad historia med medelmåttiga skådespelarinsatser. Vi förstår också från början att skeppet är förbannat, trots den ganska lama bön som följde dess sjösättning. Filmhistoriens sämsta bandagering ingår dessutom.

Brutalisten

Betyg: 5 monument

En fantastiskt välgjord film, bra manus, fint skådespeleri, snygg ljudbild och en historia som egentligen först blir helt begriplig i slutminuterna. Det är oerhört elegant gjort om flyktingens erfarenhet, om hur orätten aldrig går ut kroppen, hur livet präglas av de plågor du upplevt - i detta fall Andra Världskrigets koncentrationsläger. I den nya sköna värld som byggs i USA efter kriget dyker en krigsplågad judisk arkitekt upp och får ett uppdrag han inte kan motstå, men inte heller kan dela med någon annan. Långt senare förstår vi varför. Det är grymt och stundtals obehagligt men också kraftfullt och elegant.

Bara en film om en arkitekt skapar ju snygga vinklar och bilder i sig - om det dessutom är en modernist och Bauhaus-utbildad sådan blir det än bättre. Stundtals är fotografiet en ren njutning, men bäst är nog ändå scenerna i marmorbrottet i Carrara (bilden). Så magnifikt, mystiskt, vackert och brutalt på samma gång.

EO

Betyg: 2 monument

En cirkusåsna blir hemlös när militanta, polska djuaktivister tvingar cirkusen att göra sig av med djuren. För åsnan var cirkusen dess hem, en plats med både hårt arbete och omtanke, både slag och kärlek. Men nu hamnar åsnan på en bondgård där den inte trivs så en natt sparkar den sönder sitt staket och ger sig ut i friheten. Det är inte så lätt visar det sig, att vara åsna i vår nya hårda värld. Människorna är mest hot och de som visar sig vänliga har alla sin egen agenda; kort sagt, människorna kan man inte lita på och knappast de fisförnäma hästarna heller, eller korna som bara bryr sig om sitt. Åsnan blir en mycket ensam varelse. Om sedan slutet i Italien innebär himmel eller helvete - det begriper jag inte. Nog en dystopi i vilket fall.

För mycket bildpoesi med märkliga kameravinklar och infrarött ljus. Kanske är tanken att vi då ska se världen med åsnans ögon, men det känns föga övertygande. En del fina naturbilder, särskilt om natten vilket hjälper upp lite grann. Ett nattvardsfirande blir aldrig genomfört och ett ridhus invigs med pompa och ståt; tal av lokalpolitiker, liten blåsorkester och välsignande präst (det är förstås i Polen).

Resa till Italien

Betyg: 2 monument

Ett engelskt par reser i bil till Italien för att hantera ett gammalt hus som en onkel lämnat dem i arv. Mycket Italien, lite handling. Men på något vis rör det sig kring liv och död, det talas om graviditet och längtan efter barn medan de besöker ossuariet i Neapel på Fontanelle kyrkogården (bilden). Parets relation är dålig från början och det vettiga vore att de skiljs åt, men filmen slutar tvärtom och det är smått obegripligt. Ingrid Bergman är inte så bra som hon brukar, men ändå den som håller ihop denna skiss av en film. 

Det mest intressanta är de pågående utgrävningarna av Pompeji. Vi får se en del statyer som saknar blygsamhet, vilket är lite roligt, annars inget överhuvudtaget att skratta åt. Avundsjuka på naturlig bön förekommer, liksom bön för de döda - vi är ju i Italien!

Giftsmugglare/Cairo Road

Betyg: 2 monument

En propagandafilm mot  narkotika och natkotikasmuggling placerad i Egypten tidigt femtiotal. Filmen utger sig för att vara en hyllning till den Egyptiska narkotikapolisen, men är samtidigt rejält nedvärderande av det  Egyptiska folket. En ung, naiv poliskommissarie tror sig vara en smugglarliga på spåret, men hålls tillbaka av sin arrogante chef. Så småningom får vi delar av hans arrogans förklarad medan den unge mannen blir lurad av skurkarna och måste göra ett ingripande med fara för sitt liv för att ställa allt till rätta. Slutet gott, men då ringer telefonen och en ny smuggling misstänks. Det tar aldrig slut. 

Rätt oengagerat skådespeleri, men några halvspännande vändningar i storyn. Det mest intressanta är att polisen har rätt att tillgripa alla medel i kampen mot narkotikan, det är som att bekämpa en smittsam sjukdom. Några måste offras i kampen. Bäst är kamelkåren som rycker ut och att det äts mat i all hast vid ett par tillfällen. 

Svart Gud, vit djävul

Betyg: 4 monument

Ett grekiskt ödesdrama iscensatt på den Brasilianska landsbygden där lokala upprorsmän tar på sig helgonens roll och leder de fattiga i revolt mot landägare och kyrka. Sankt Sebastian och Sankt Göran är två motsatser där den ene predikar om det kommande gudsriket där land blir hav och hav blir land och "de sista ska bli först" (Matt 20:16) och den andre mördar jordägare i en desperat terroraktion. Båda strategierna misslyckas då herrarnas bödel är efter dem bägge, en bödel med stort hjärta för de förtryckta, men som trots det är en del av repressionen. Ändå är helgonen nödvändiga, utan deras drömmar om en bättre jord återstår bara hårt arbete och smärta för de fattiga. Allt ackompanjerat av sång som för handlingen framåt, sjungen av den blinde vägvisaren.

Sällan har religionen, läs katolsk kristendom, varit så invävd i en politisk film om folkligt uppror och den orättvisa värld vi lever i. Mest otrolig är prästens vansiniga feltolkning av Joh 2:13-16 (när Jesus driver ut månglarna ur templet, här använt som motiv för att driva bort de fattiga från kyrkans mark).

Mothering Sunday

Betyg: 3 monument

Det är precis den stämning av nostalgi, vemod och förgången tid som jag väntat mig efter att ha läst Graham Swifts roman med samma namn. Engelsmännen är världsbäst på dessa miljöer där de döda sönerna (krigets offer) står för evigt på parad i sina fotografiramar och ingen har fått sörja ordentligt. Sorgen går som en stilla bris genom hela filmen, döden kommer vi inte ifrån, den tar även de älskande från varandra. Och kanske skapar den då litteratur? Jag vet inte om det är filmens svar på dödens utmaning, men det tycks så då filmens ärende är att skildra hur ett författarskap blir till.

Det är snyggt med minnena från olika tider, men lite för många scener med nakna kvinnor i bibliotek. Ett lite udda och ganska fånigt sätt att understryka litteraturens vikt. Men tyvärr är det just skrivandet och litteraturen som fångas sämst i filmen. Men de äldre skådespelarna gör ändå ett gott jobb: Colin Firth, Olivia Colman och Glenda Jackson. Utan dem hade det varit en betydligt sämre film.

Nosferatu (2024)

Betyg: 2 monument

Kanske behöver varje tid sin klassiska vampyrfilm - i så fall är detta inte min tid. Jag ser hellre om Murnaus Nosferatu från 1922, Nosferatu nattens vampyr från 1979 eller till och med Bram Stoker's Dracula från 1992. Jag tycker inte att nyinspelingen tillför något väsentligt. Mest är det billiga effekter som närbilder på blödande ögon och högt ljud. Jag är nog för gammal för det här.

Bakom historien om vampyren som köper in sig i den tyska småborgerliga staden och låter större delen av invånarna drabbas av pesten, ligger en diskussion om realism contra esoterism. Består världen bara av det vi ser, eller kan där också rymmas något annat, såsom ondska, demoner och förbannelser? Naturligtvis finns allt det där och den som inte tror på det går under likt skeppsredaren Friedrich Harding. Och inte bara han utan också hans gravida hustru och hans två små barn. Det kostar på att vara rationell. Här kan vi lite långsökt hitta en ansats till en feministisk tolkning av myten, med Ellen Hutter som den enda som egentligen kan stå upp mot ondskan, samtidigt som den förgör henne - och hon förgör den. Medan männen är fast i det rationella eller diskussionen därom.

A Real Pain

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är väldigt filmiska, andra är mer filmade rakt upp och ner utan tanke på vinklar, perspektiv eller bakgrund, det är dialogen som är det viktiga. Detta är en sådan film. Två amerikanska kusiner reser till Polen för att söka sina judiska rötter. Egentligen hade de kunnat resa någon annanstans, för det är inte det judiska arvet som är poängen, utan relationen mellan kusinerna. Mellan den lyckade men blyge David och den utlevande loosern Benji. Under filmens gång pendlar jag mellan mina sympatier, men lyckas landa i en sorts sympati för dem bägge. Slutscenen hjälper till- och då får plötsligt titeln sin dubbla betydelse. 

Fint ändå om en grupp männisor med lite olika relation till judendomen som reser i grupp till Auschwitz. Mycket prat hela tiden, men på lägret är de tysta. Märkligt nog är de ensamma - där brukar alltid vara fullt av besökare - men desto starkare blir allvaret i tystnaden. Bäst är när de tjuvåker på tåget, första klass! Finast när det lägger stenar till minne på trappan till farmors hus, stenar som de sedan måste ta bort så att den gamla damen som nu bor där inte snubblar. En sorts lek med idén om snubbelstenar.

The Missing

Betyg: 4 monument

Vem är rättfärdig? Kvinnan vars dotter blir kidnappad och som vägrar att ändra åsikt om någonting? Mannen som lämnat sin familj, men nu försöker gottgöra det? Apacherna som varit soldater i Amerikanska armén, men som deserterat efter att blivit trakasserade? Soldaten som inte kan förhindra plundringen av civila byggnader? Apachekrigaren som inte låter sina fångar bli illa behandlade? Flickan som drömmer om flärd men får sig en grym läxa och blir mindre fåfäng? Eller barnet som med öppen blick möter all grymhet och på något vis går oskadd genom hela filmen? Frågan är central. Till detta en animerad diskussion om kristna värden gentemot ursprungsamerikanska - tydligast i förhållande till talismaner och skydd mot onda andar.  

Spännande existentiell medicin: ät inte kanin, be din böner, ta hand om din familj så blir du frisk! Likaså scenen när kampen står mellan häxkonst och läkekonst då bön, handpåläggning, brinnande örter, sång och bibelläsning ur Matteus 1 - Jesu släkthistoira - tillsammans står emot ondskan voodookonster. Bäst är ändå fisken stekt i ister och kryddad med salvia samt att huvudpersonen ägnar sig åt pennteckning.

 

Oblivion

Betyg: 3 monument

Det handlar om minnen, om minnen som plockats bort, om en världsbild som är förvanskad och en teknologisk gud. Jorden är förstörd och mänskligheten har flytt till Titan, en av Jupiters månar. För att kunna försörja människorna där används den förstörda jordens vatten som grund för väteenergi och lämnar haven tomma och floderna uttorkade. Men vad är det egentligen som hänt? Och varför är en så stor del av jorden förbjudet område? Och vilka är "the scavangers" som lever i spridda flockar på den förödda planeten jorden?

Det är stundtals spännande, stundtals obegripligt - men så ska ju god science-fiction vara. Problemet är dock skådespelarna: Tom Cruise som spelar utan ansiktsutryck och Olga Kurylenko som inte spelar något alls. Värst är ändå det alltför sockersöta slutet. Bäst är "Ramble on" med Led Zeppelin, ett udda inslag i soundtracket. Och så tavlan "Christina's World", som med sin utsatthet och längtan speglar filmens känsla (är det tänkt).

Damsel

Betyg: 3 monument

Som legenden om Sankt Göran och draken, men där jungfrun är både jungfru och riddare. Och hon visar barmhärtighet, vilket helgonet Sankt Göran inte gör. En ung kvinna offras utan att hon egentligen förstår det till en drake för att gottgöra en uråldrig överenskommelse. En överekommelse som grundar sig på en lögn.

Millie Bobby Brown stönar, gnyr och gnäller mest hela tiden, samtidigt som hon är stridsduglig och full av kraft. Det blir lite motsägelsefullt, men då de mest använda orden i filmen är "underskatta inte" så ska vi väl inte göra det. Annars relativt spännande, snygga grottor och en helt ok drake.

Medea

Betyg: 4 monument

Det är mer antroplogi än äventyr, mer symbolism än handling, mer psykologi än gestaltning. Den eviga frågan som Euripides ställer i sitt drama är: Hur kan Medea komma på något så förfärligt som att mörda de egna barnen för att hämnas på Jason, sin otrogne make? Pasolinis svar är vidunderligt vackert och grymt som bara Pasolini kan vara med avhuggna kroppsdelar och nakna barn. Det är både barbariskt och oerhört sakralt. Kulten i Kolchis där Medea är prästinna bygger på människooffer. Offer som handlar om fruktbarhet och återuppståndelse - det är en del av svaret. En annan del handlar om hur hon drabbas av att världen förlorar sin mystik. Jason och grekerna står för det modernt rationella, Medea och hennes folk för det uråldriga, mytiska och rituella. När det tas ifrån henne blir hon vilsen i världen. Det är inte Jasons svek som är det centrala utan just avmystifieringen, det vi i vår tid brukar kalla sekulariseringen.

Maria Callas, här i sin enda filmroll, är magnifik. Det är stillsamt och långsamt, knappt någon handling men ett så fascinerade landskap att det inte gör något. Landskapet och dräkterna är en del av mystiken, de skapar känslan av ödesdrama och uråldrighet. Bäst är barnen som äter vattenmelon, en sorts antistruktur i den strukturerade, rationella grekiska ordningen.

Tillbaka till framtiden del III

Betyg: 3 monument

En sämre historia, men med samma eleganta kommentarer till Del I och Del II. Nu är det Doc Brown som ställer till det där han har hamnat i Vilda Västern 1855. Marty måste åka dit för att rädda honom och sedan ta sig hem igen. Problemet är att de behöver bränsle och bensinen är ännu inte uppfunnen. Filmens tema kan sägas vara: Följ ditt hjärta, för din framtid är ännu inte skriven. Vilket är ett ganska lustigt tema i en film där de hela tiden far fram och tillbaka och skriver om framtiden.

Rätt fånigt, men ibland blixtrar en replik till. Det känns ändå mest som en uppföljare som gjorts lite med andra handen. Bäst är att Jules Vernes böcker finns med, på så vis en läsfrämjande film. Roligast är att Marty kallar sig Clint Eastwood och alla tycker det är ett konstigt namn i en Western-miljö.

Tillbaka tillframtiden del II

Betyg: 4 monument

Marty hinner knappt mer än hem innan det är dags att ge sig av igen. Denna gång till framtiden, till år 2015 (som ser ut som en uppförstorad parodi på 80-talet). Men det som inte får hända händer, Marty råkar göra så att en del av historien skrivs om och när de ska hindra det hamnar Marty och Doc Brown i ett alternativt 1985 och för att ställa allt till rätta måste Marty tillbaka till 1955 igen. Nu med risken att bli upptäckt av sig själv!

Referenserna till den första filmen är mycket bra, vi känner igen de allra flesta scenerna. Men det är mörkare, mer allvar och därför bättre. Det alternativa 1985 är en dystopi med en mycket Trump-lik mobbare som nu leder den korrumperade och förfallna staden. Märkligt hur det kan vara så på pricken när filmen är gjord 1989. Kanske kan man säga att temat denna gång är att framgång inte handlar om pengar, utan om relationer. Nog så riktigt.

Tillbaka till framtiden

Betyg: 3 monument

Marty hamnar av misstag i sin vän Doc Brown's tidsmaskin och färdas trettio år bakåt i tiden till 1955, dagarna innan hans föräldrar träffas och blir ett par. Naturligtvis ställer han till det så att han äventyrar sin egen framtida existens. Det är rappt berättat, lite fånigt, men snällt och handlar i grunden om att som Paulus skriver i Romarberevet 16:1 stå upp för det du tror på. Rart och nostalgiskt, men med ett mycket bra manus som räddar upp det hela. Vissa repliker är helt underbara när åttiotalet krockar med femtiotalet i en liten Amerikansk småstad.

De libyska terroristerna är en intresant tidsmarkör, annars är nog gitarrsolot på skoldansen bäst - och det efterföljande telefonsamtalet till Chuck Berry.

Storm över Ryssland

Betyg: 4 monument

Oerhört snyggt foto; tomma landskap, några människor längts ner i bildrutan, en enorm himmel, horisonter, soldaterna på isen ... Sergei Eisenstein vet vad han gör när han skildrar det ryska folkets seger över Tyska ordens riddare år 1242. Det ryska fosterlandet är trängt mellan mongolerna i öster och de härjande tyskarna i väster. Alexander Nevskij, en rysk furste, här mest skildrad som en enkel fiskare med kunglig pondus, samlar en här av bönder och hantverkare kring sig och möter tyskarna på den isbelagda sjön Peipus och besegrar dem i stort sett till sista man - de som inte slås ihjäl går genom isen och drunknar. Allt detta till musik av Sergej Prokofjev.

Extrem nationalism i en tid av oro för det krigsrustande nazistiska Tyskland. Filmen är gjord 1938, dvs före Molotov-Ribbentrop pakten och tyskarna är den tydliga fienden; kalla, högfärdiga, slätrakade och understödda av den borgerliga kyrkan. Ryssarna är folkliga, skäggiga och fulla av känslor. Märkligast är den portabla kyrkorgeln tyskarna har med sig. Det intressantaste är dock att hela filmen slutar med något som faktiskt är ett Jesus-citat: "Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" (Matt 26:52). Här i en rysk kontext dock.

Paddington i Peru

Betyg: 3 monument

Det är inte ditt ursprung som avgör var du hör hemma, det är där du är och där det finns någon/några du kan kalla familj. Detta är livsviktigt att förstå i en tid då det talas om att skicka "hem" människor som skapat sig liv på nya platser. På så vis är denna den tredje filmen om björnen Paddington dagspolitisk. 

Paddingtons tant Lucy har försvunnit från ett katolskt hem för äldre björnar i Peru och Paddington reser dit för att leta efter henne. Familjen Brown följer med honom, var och en av lite olika skäl nu när familjen är på väg att lösas upp då barnen flyttar hemifrån. Hos nunnorna på äldrehemmet får de upp ett spår - ett spår som leder till Eldorado. Men de är inte de enda som följer det spåret ...

Det är snällt och vänligt mitt i kampen om guldet - men historien håller inte helt ut och skådespeleriet är sämre än i de tidigare filmerna: Paddington och Paddington 2. Ändå fullt sevärd, och liksom de andra en viktig film i dagens hårda samhällsdebatt. Roligast är Bibel-bingon på äldrehemmet och att det skruttiga flygplanet inte är försäkrat, men välsignat av påven. Nog  så bra!

En alldeles särskild dag

Betyg: 4 monument

Det är den 6 maj 1938 och Hitler är i Italien. På ett av Roms stora torg samlas alla patriotiska romare för att hylla Il Dulce och de tyska allierade. Inte alla, för Antionetta (Sophia Loren) hade gärna varit med, men kan inte för någon måste ta hand om disken, städningen och maten för alla de andra i familjen som iklädda fascistuniformer ger sig av till torget. Hemma i det tysta hyreshuset möter hon Gabriele (Marcello Mastroianni), en homosexuell man som också är hemma då han inte är välkommen på torget. Medan radion refererar allt som händer på det stora torget inklusive de fascistiska sångerna, så kommer de långsamt närmare varandra och i mötet förändras de. Det är vackert, sorgligt och hoppingivande på samma gång. På något vis handlar det om människans värdighet, om vad det kan innebära att vara människa och om fascismens mänskliga tillkortakommanden.

Roligast är inledningsscenen dår Antionetta väcker sin stora familj och vi inser att det sover barn överallt.

The Artist

Betyg: 3 monument

Det är snyggt gjort, men ack så patetiskt och lättköpt. Det är naturligtvis meningen då filmen som vann Oscar för bästa film 2012 är gjord som en stumfilm från början till (nästan) slut. Övertydlig, svart-vit, studioinspelad, elegant och mycket nostalgisk beskriver den stumfilmstjärnornas sorg då talfilmen tar över. Kanske handlar den om stolthet, eller snarare stolthetens pris. Orden från Filipperbrevet om att vara "fria från självhävdelse och fåfänga" (Fil 2:3) passar väl som en motpol.

Bäst är hunden som finns med i nästan varje scen och roligast är frun som målar mustascher på den fåfänge makens alla idolporträtt.

Spelaren

Betyg: 4 monument

Filmaffischerna på filmbolagskontoret ger ledtrådar, de korta samtalen om film ger sitt samtidigt som vi ständigt matas med Hollywoodstjärnor som passerar förbi som sig själva. Allt rör sig om film. Film som konstform och film som kommersiell produkt. Det senare är filmens ärende, medan det förra är filmens form. Mycket snyggt med ett elegant manus, både vad gäller dialog och handling. En filmbolagschef möter manusförfattare på löpande band och avfärdar de allra flesta med cyniska kommentarer. Så börjar han få hotbrev och beslutar sig för att ta tag i det själv. Det slutar inte bra och polisen blir inblandad. Men är man bara kall och cynisk nog så kan även mordanklagelser övervinnas. Slutet är lysande då vi inser att det manus han får berättat för sig är filmen vi ser.

Den inledande långa tagningen - åtta minuter untan klipp - är underbar. Sedan blir det mycket 90-tal, ganska smutsigt mitt i den eleganta filmvärlden. Vi får se teckenspråk och höra nästan hela Herrens bön.  Bäst är Whoopi Goldberg och Lyle Lovet som lokala poliser. Roligast är att Tim Robbins som Griffin Mill dricker Ramlösa.

En berättelse om två städer

Betyg: 3 monument

Det är en bra historia om adelsmannen som i avsmak inför adelns översitteri avsäger sig sitt adelskap för att leva som en fri medborgare, men hamnar i revolutionsdomstolen på grund av sitt namn och döms till giljotinen. Under tiden har han funnit vänner i England som gör allt för att rädda honom ur fängelset, samtidigt som folkets hämnd gentemot adelssläktet med hans namn kräver sitt. Vi får både en förståelse för revolutionen och en kritik av densamma. Inte så spännade dock, det handlar mer om filosofiska resonemang  kring rätten att revoltera och om möjligheten att ställa ett förslösat liv till rätta. Men snygga kostymer och gott skådespeleri - intressant är att de två manliga huvudrollerna (Sydney Carlton/Charles Darnay-St Evrémonde) spelas av samma person, poängen är att de ska vara lika varandra, vilket de ju då naturligtvis är.

Där Den Gode Guden inte kan hjälpa kan kanske Djävulen stå till tjänst, sägs det. Men Djävulen gör aldrig något för någon annan. Det är mer kristuslikt det som sker. Roligast är ropet på vinäger när den unga damen svimmat och märkligast är att de tycks ha fått ett bra pris på sallad inför inspelningen. Det är salladshuvuden i alla torgscener, men nog borde de äta även andra grönsaker.

Better Man

Betyg: 4 monument

Ibland kan filmer förvåna. Jag väntade mig inget särskilt av denna film och Robbie Williams har jag aldrig lyssnat på. Men den här filmen grep mig redan från början. Jag tror det är det märkliga och geniala greppet att låta huvudpersonen vara en chimpans hela filmen igenom. En chimpans med en människas kroppskonstitution. Ingen i filmen kommenterar detta och det gör inte vi som publik heller efter ett tag. Men utanförskapet blir tydliggjort. Filmen är i sin helhet en predikan utifrån Jesu ord i Mateusevangeliet om "vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" (Matt 16:26). Robbie slår igenom som femtonåring i pojkbandet Take That och är en narkotikaberoende alkoholist innan han fyllt tjugo - dessutom lider han av psykisk ohälsa och dålig sjävkänsla. Men han är världskänd!

Det är en otäck resa vi får följa med på, snyggt filmad när allt bara snurrar och han spelar för ständigt större publik medan ångesten dryper och pillerna, spriten och kokainet knappt hjälper. Till slut brakar han ihop, är beredd att ta sitt liv, men räddas och hamnar på avgiftning i ett AA-sammanhang. Vägen därifrån är kantad av hårt försoningsarbete för att möta alla de han sårat, läka de relationer han förstört. Det är fint skildrat, lite tårdrypande på slutet, men det är ok. Jag köper det, men jag är fortfarande inte intresserad av hans musik. Bäst är när han kollar på TV med sin döda farmor.

Amarcord

3 monument

Ett barnsdomsminne, eller snarare flera minnen löst sammansatta under ett års tid i den lilla staden vid havet. Här lever några skolpojkar ett i grunden bekymmerslöst liv, där det stora problemet är hur de ska kunna träffa några flickor. Flickorna blir bara fantasier i de barnsliga pojkarnas gruppterapeutiska lekar. Dock är skådespelarna alldeles för gamla för att spela så barnsligt så de är knappast trovärdiga. Annars är det en fin skildring av en skoltid med excentriska lärare, obegripliga föräldrar, gryende fascism och en sorts lägtan efter något annat.

Intressantast är fadern Aurelio, en kolerisk hustyrann som filmen igenom är den ende som faktiskt inte bara följer med strömmen. Han vägrar gå på fascistmötet (och får därför stryk) utan att vara vare sig kommunist eler anarkist och han gör inte korstecknet när det förväntas att alla ska göra det. Han blir en sorts humanist i ett auktoritärt sammanhang mitt i de egna löjligt auktoritära försöken att styra sin familj.

Akira

4 monument 

Det är våldsamt, dystopiskt och väldigt, väldigt välgjort. Tokyo förstördes i det tredje världskriget 1988 och nu i framtidens 2019 (!) är Neo-Tokyo uppbyggt igen. Men den kraft som förstörde staden då finns dold i djupa schakt långt under jorden. Dit har bara några få vetenskapsmän och en fascistisk överste tillgång. Men av en slump blir ett tonårigt motorcykelgäng indraget i kraften. En kraft som inte kan stoppas och som bryter ner och förstör mer och mer av staden. Allt exploderar, alt står i lågor, allt rasar samman.

Det handlar om människan, tekniken och Gud. Vem har ansvar? Vem kan kontrollera själva livskraften, som då och då bryter igenom allt annat. Kraften är lika mycket destruktiv som produktiv - det vet vi. Det spännande här är att tanken på Gud som en destruktiv kraft blir politiskt intressant, utifrån hur det evangelikala Amerika tar ställning för destruktiva krafter.

Tampopo

Betyg: 4 monument

Maten står i centrum. Mat, matlagning, ätande och njutning. Två lastbilschaufförer stannar till vid en ramen-restaurang. Regnet öser ner och maten är så där... Men de blir kvar och bestämmer sig för att hjälpa kvinnan som har stället att bli en bättre ramenkock. Det kräver hård träning och en hel del utmaningar, vilket i sin tur kräver specialister. Dessa plockas från olika delar av samhället, det är deras kunskap i hur en perfekt ramen ska vara som kvalificerar dem. Samtidigt får vi följa en rad personer som på olika sätt njuter av mat; en gangster, en underhuggare till en businessman, en döende kvinna, en åldrad man, flera hemlösa. Dessa scener avlöser varandra och går in i huvudhandlingen på ett mycket elegant sätt.

Filmen presenteras som en "ramen-Western", med samma upplägg som en Westernfilm, men där de istället för dueller i gryningen, äter ramen på varandras krogar. Det är snyggt och stundtals väldigt roligt: Bäst är när vi får lära oss att äta ramen på rätt sätt, genom att bli vän och visa uppskattning gentemot maten (inte kocken!) och när de unga japanska damerna ska lära sig äta på europesikt vis, spagetti vongole, utan att sörpla. Det kan de inte! Bibelordet får bli: "Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda - det är en gåva från Gud." (Pred 3:13).