San Demetrio, London

Betyg: 4 monument

Jag är svag för brittiska krigsfilmer gjorda under eller strax efter kriget där hjältarna aldrig är befäl eller överhetspersoner utan vanligt folk med breda dialekter. Så också här. Lastfartyget San Demetrio, hemmahörande i London, lastar tankarna fulla med bensin i Texas, men bli attackerat av en tysk jagare och det brinnande skeppet överges av besättningen utanför New Foundland. En av livbåtarna kommer på avvägar i det hårda vädret och när de genomvåta, hungriga och nedfrusna siktar ett fartyg tänds hoppet. Men det är deras eget skepp de kommit tillbak till. De tar sig ombord och lyckas föra det sargade och nästan helt sjöodugliga skeppet i hamn. Ett hjältedåd utfört av frysande, hungriga sjömän som mest längtar hem.

Välgjort, kanske inte så spännande men ärligt och en fin skildring av hårt arbete och arbetsgemenskap - det vi skulle kunna kalla solidaritet. Berättelsen om molnstoden i Andra Mosebok refereras och i brist på ”The Book of Prayers” så får Bibeln och Psaltarens 23:e psalm duga vid begravningen till sjöss.

Frihetens fantom

Betyg: 4 monument

Med start hos Goya och de franska arkebuseringsplutonerna under spanska självständighetskriget undersöker Buñuel den borgerliga frihetstanken - rätten att göra det du vill och ängsligheten att göra som alla andra. Men på sitt eget absurda sätt med lösa associationer och mycket humor. Vi får möta gravskändare, en Emu, en seriemördare, två polischefer, en man som i smyg ger småflickor vykort på franska sevärdheter som vore de pornografiska, en cancerpatient, en hänsyftning på Lukas 17:2, en pansarvagn som jagar räv, fyra munkar som först ber en innerlig bön till Josef samt Herrens bön, för att sedan dricka whisky och spela kort ... Elegant flyttar sig kameran från den ena till den andra situationen genom glidningar och fokusskiftningar.

Lite svårbegripligt, men underhållande. Bäst är den högborgerliga pappan som utbrister, "Jag är så trött på symmetri" och sedan flyttar de förgyllda ljusstakarna en liten bit på spiselkransen. Roligast är nog brevbäraren som kommer klockan tre på morgonen, eller ännu hellre undervisningen på polishögkvarteret - en ren fars där poliser ständigt passerar ut och in och föreläsaren aldrig kommer till saken!

The Pale Blue Eye

Betyg: 3 monument

Det är mörkt, grått och på gränsen till svart-vitt - de enda färger vi ser är kadetternas fula blå uniformer och en och annan lykta eller några levande ljus. Ett mord har begåtts på militärakademin West Point och en tystlåten man med skarpt intellekt kallas in för att lösa mordet. Till sin hjälp tar han en av kadetterna: Edgar Allan Poe, en man som tar poesin på stort allvar, liksom det mesta här i livet. Det är också han som i slutänden löser fallet hela vägen - den lösning som uppdagas först visar sig inte vara den rätta lösningen.

Det är välgjort, lite långsamt och stundtals kvasifilosofiskt, men berättelsen är bra och komplex. Den handlar om en faders förtvivlan, om hämnd, om att verka bortom läkekonstens gräns, om desperation och djävulsdyrkan, om vad militären gör med unga pojkar och om att varje kristen människa som begår ett brott smutsar ner Kristi kropp. Roligast är de unga soldaternas överdimensionerade hattar.

Ingen fara på taket

Betyg: 3 monument

Jag såg den här filmen som barn och älskade den, men jag förstod nog inte vad den handlade om, men bara det att det var ett helt dinosaurieskelett med i filmen gjorde den sevärd. Nåja, så bra tycker jag nog inte att den är idag. För det första kan inte Cary Grant matcha Katharine Hepburn, hon är snabbare, kvickare och betydligt mer karismatisk. Han ska i och för sig vara lite tråkig och disträ, men även i den rollen kan han inte mäta sig. Det gör att filmen haltar. För det andra är hela storyn ytterst fånig, vilket väl är ett kännetecken för tidens screw-ball komedier, men inte tillräckligt fånig så att det blir absurt - som hos Bröderna Marx. Lite trevligt fånig och snäll. Vilket gör den i längden ointressant.

Det roligaste är när Cary Grant tar emot den rika änkan i dammorgonrock och plötsligt utbrister "Just now I feel so gay!". Då är vi utanför det trevliga och snälla och det blir spännande. Det är också intresant att alla hamnar i fängelse och att sheriffen knappast blir omvald, också det lite skärpa i trevligheten. Leoparderna i all ära, men de lever inte riktigt upp till bibelordet i Hosea 13:7. De är trots allt för snälla de också.

Godzilla x Kong The New Empire

Betyg: 3 monument

Ett riktigt äventyr med nya världar, okända kulturer och livsfarliga monster. Men det börjar med Kong som deppar i sin ensamhet som härskare i underjorden, dessutom har han tandvärk. I sin längtan efter sällskap råkar han på en farlig motståndare och behöver Godzillas hjälp för att klara sig och med det världen som vi känner den. 

Det är på det hela taget snyggt gjort med storartade slagsmål mellan monster; i Norra ishavet, vid pyramiderna i  Giza, i underjorden och så till sist slutstriden i Rio. Mellan dessa strider söker en grupp människor förstå vad som händer och delvis hjälpa till. I vanlig ordning är det en hjälte/hjältinna och några fåniga sidekicks. En intressant kommentar är att för att rädda världen kan de inte lita på politikerna eller big business. Det är forskarna som har lösningen - tänk Greta Thunberg! Till det kan vi lägga en referens till Mose när han ställer sig på slavarnas sida mot den makt han själv är en del av (2 Mos 2:11-12). En del av dialogen är på teckenspråk, eller sker med telepati - vilket är lite udda. Liksom att Godzilla sover i Colosseum i Rom.

Dr Mabuse

Betyg: 4 monument

Illegala spelklubbar, storslagna residens, spiritistiska seanser och oro på börsen. Allt lika elegant skildrat i starkt expressionistiska scener i denna moraliska berättelse om Dr Mabuses uppgång och fall, skildrad i tolv akter - sammanlagt fyra och en halv timme. "Det finns ingen kärlek, bara begär" - Dr Mabuses replik sent i filmen berättar mycket om vem han är: en cyniker. Och till det en cyniker med makt och inflytande (inte olik någon av dagens amerikanska tech-miljardärer fast filmen är från 1922 och handlar om andra cyniker som börjar få inflytande i efterkrigstyskland). Med ständigt nya förklädnader får han makt över människorna med hjälp av hypnos, suggestion och psykoanalys - allt för att de ska gå under. Hans mål är att överglänsa alla och han skyr inga medel. 

Det är mycket spännande och välspelat - grymma gangsters, galna genier, vackra damer, ädla hjältar och degenererade adelsmän. Roligast är ansiktstvätten, snyggast är konsten: glasfönstren hos Hull och statyerna hos greve Told.

Midsommar

Betyg: 3 monument

Introduktionshistorien är bra med det amerikanska grabbgänget som ska följa med den svenska kompisen hem till Hälsingland och den jobbiga, psykiskt sköra flickvännen som kommer med trots att de andra inte vill det. Sedan, vid det tvetydiga slutet, skulle vi kunna se det som att det är precis tvärtom. Men innan dess smalnar vägarna och de blir till grässtigar i trakten kring Hårga i Hälsignland där ett sorts fascistiskt antroposofiskt, kvasireligiöst, hippiekollektiv ska fira "traditionell" midsommar. Traditionell betyder både ättestupa på riktigt, maratondans kring midsomarstång, hittepå-tai-chi, människooffer samt öl och nubbe. Det är både absurt, komiskt och obehagligt. Kanske mest komiskt, ändå, vilket nog inte är helt meningen.

Snyggt, mycket välkorreograferat med alla hippiebybor i någon sorts baltiska dräkter (åtminstone tänker jag på Baltikum, eller Ukraina), som rör sig unisont, medan de ditresta grabbgänget rör sig helt planlöst. Panikångesten känns äkta, men allt annat tycks falskt och konstruerat. Roligast är när de diskuterar fästingar. Otäckast är alla leenden mitt i ondskan och brutaliteten.

Riverdance

Betyg: 3 monument 

Alla dansar, precis alla dansar riverdance: människor i alla åldrar och från olika delar av världen, grodor, får, fåglar och Megaloceros gigantei - de sistnämnda är utdöda jättehjortar, även kallad irländska älgar. Det är jättehjortarna som lärt människorna att dansa och så länge dansen dansas fylls floderna av liv. Eller snarare så att dansen är en fortsättning på flodernas strömmande liv. Om hjortarna faller offer för ”Jägaren”, ondskan förklädd, så upphör floderna, dansen och livet. Men den som ger sitt liv för andra kan motverka Jägarens exploaterande egoism. 

Lite stolpigt tecknade människor, ser mest ut som trädockor, men hjortarna är fina. Mycket irländsk mytologi och irländsk kultur, t ex hurling, i en allmänmänsklig saga om sorg och att våga vara den du är. Bäst är när grodynglen får ben.

The Old Guard 2

Betyg: 4 monument

Stora frågor, mycket action. Den lilla gruppen av odödliga som vi mött i  The Old Guard visar sig inte vara så ensamma som de tror och de är inte heller på samma sida i kampen mellan godhet och ondska. Mer komplex än den första filmen och betydligt mörkare, inte bara vad gäller ljussätning utan också tematiskt.

Sviken vänskap, svikna löften står i centrum, liksom ett visst berättigat hat mot mänskligheten. Meningen med döden diskuteras och minnen från den som var med vid Jesu korsfästelse blir tydliga inför krucifixet. Bäst är att de rör sig över en så stor del av världen, från Kroatien til Indonesien och Korea. Och så är det intresant att se att Uma Thurman fortfarade kan slåss med svärd.

American Pop

Betyg: 4 monument

USA:s nittonhundratalshistoria skildrad genom populärmusik och berättad som en släkthistoria med start hos ryska, judiska immigranter. På något vis löper bönen genom hela denna profana historia - från pappan som måste avsluta bönen och därför blir ett offer för tsarens kosacker till sonsonsonen som springer förbi en synagoga i slutscenen där bönen fortsätter. Det är mycket vackert så.

Snyggt tecknat med fantastiskt soundtrack: Elvis Presley, Bob Dylan, Jimi Hendrix, Janis Joplin, The Doors, Grace Slick, Lou Reed, Sex Pistols (?) - för att inte tala om all tidig jazz och blues som jag inte kan eller känner igen. Musiken, den musik som kan förändra människor och samhällen skapas genom smärta och förluster. Kanske är det sant, kanske en romantisk idé, men den bär filmen igenom. 

Glasnyckeln

Betyg: 3 monument

I min barndom sa vi ofta "spela inte Allan", när någon gjorde sig till. Det visar sig att det handlade om den amerikanske skådespelaren Alan Ladd, som har huvudrollen här. En skådespelare med minimal mimik - han går genom filmen lika utrryckslöst ointresserad. Oavsett om det handlar om brott, politik eller kärlek ändrar han inte en min. Han ler aldrig. Som handgången man åt en tvivelaktig politiker som vill bli rumsren är han bra. Han är tunn, liten och stenhård. En man som vet när en välriktad sprak på smalbenen är på plats. I en härva av korruption, politik och gangstervälde försöker han vara renhårig. Det kompliceras av två syskonpar som bryter gränserna mellan det civila samhället och de kriminella. En intressant idé. Allt efter en roman av Dashiell Hammet. Upplösningen är sedan både väntad och oväntad. Bäst är nog ändå Donald Macbride som åklagare Farr.

Den sista dalen

Betyg: 4 monument

Inledningen är skräckfylld; svält, plundring, våld, övergrepp, pest, död och desperat flykt. Det är sextonhundratal, 30-åriga kriget rasar och rövarband med legoknektar härjar bland den hårt prövade befolkningen i södra Tyskland. En man utan religionstillhörighet försöker undkomma knektarna och finner en by i en bortglömd alpdal som skonats från krigets fasor. Men soldaterna är honom i hälarna och även de hittar dalen. Dalen blir bibellöftenas förlovade land där även soldaterna för en stund får vara lite mer mänskliga. Men det har ett pris.

En berättelse om religionskrig och möten över religionsgränserna. Grymt och löftesrikt på samma gång. Det ska gå att leva tillsammans, men det är svårt. Kanske är det så att det som står ivägen är just religionen, dogmerna, ritualerna, försanthållandena. Först när vi förstår att Gud dog i Magdeburg, då staden brandskattades, kan kontrahenterna mötas. Att slutreplikerna blir så smärtsamma och så mänskliga beror nog på just det - att rättfärdigheten inte längre har med Gud utan med människor att göra. Fint skådespeleri av Omar Sharif och Michael Caine, men bäst (och största överraskningen) är ändå Per Oscarsson som den lokale byprästen.

Ett rep och en colt

Beyg: 4 monument

Trots den ointressanta titeln - som skulle passat vilken Western som helst  - är det en sevärd film, denna den första franska Western jag sett. Det franska märks, förutom språket, i att kameran är mer sysselsatt med ansikten och blickar än i amerikansk westerntradition, det handlar mer om relationer än revolvrar o c h när det ska bjudas på frukost så ställs det naturligtvis fram en rund vit skål till kaffet och frasigt vitt bröd till det, inget kaffe i plåtmugg här inte! Annars en berättelse om hämnd, en hämnd som går för långt och drabbar alla inblandade. På så vis en påminnelse om Jesu ord om förlåtelse istället för hämnd, men de bibelord vi får till livs är från Predikaren 12: 6-8 om alltings meningslöshet.

Det är snyggt filmat, knappt någon dialog, mycket ansikten, mycket blickar och vi får veta vad cowboys (eller liknande) gör på kvällarna när de är lediga; en sorts vardagsliv. Bäst är middagsscenen där allas blickar söker den nyanställde förmannen Manuel och alla utom vi och han vet vad som ska hända. Det är elegant upplagt och vi blir lika förvånade som Manuel. Slutet är också det överraskande i sin våldsamhet, men följdriktigt.

Den yttersta domen - Livsdramat Andrej Rubljov

Betyg: 5 monument

När vi i filmens sista minuter får se detaljer från åldrade ikoner förstår vi att vi ska betrakta hela filmen som en ikon. Kanske inte som en kristusikon, utan som en ikon med människan i centrum men öppen mot himlen. Liv, död, konst och gudstro följer Andrej Rubljov under hans vandring genom Ryssland under fjortonhundratalets första kvartal. Andrej är i sin livstid en berömd ikonmålare och får i updrag att måla katedralens väggar. Men uppdraget blir svårt.

Det är en mäktigt vacker fresk över ett feodalt Ryssland där våldet är lika nära som naturen, elden och regnet. Allt fångat med ett fantastiskt foto. Kameran stannar upp vid en hästs huvud, ett ansikte i skugga, ett barn som äter ett ägg, en trädstam grov och hård, ett vattendrag flyktigt och flyende ... Men vackrast är nog skildringen av vad det är att vara människa som går igenom filmens alla nio berättelser. Tydligast gestaltat i slutscenen när den stumme Andrej talar igen för att trösta den unge klockgjutaren Boris - han som givit glädje åt människorna.

Cromwell

Betyg: 4 monument

En brittisk storfilm med storslagna landskap, bataljer och mängder av statister - men i grunden ett kammardrama om kampen om makten mellan Kungen, Charles I (Alec Guinness) och parlamentet genom Oliver Cromwell (Richard Harris). Det handlar om demokrati, om att kämpa mot tyranniet och som en av hstoriens stora ironier, bli den du bekämpade. Snyggt gjort. Snyggt manus, snyggt skådespeleri, snygga kostymer och snygg musik - dock var det bara kostymerna som vann en Oscar. 

Det är spännande att se en film som har sin utgångspunkt i liturgin och som sedan följs av att de kristna uttalandena staplas på varandra - från bägge sidor. Tidigt i filmen säger Cromwell: "Alla parter i ett krig säger sig ha Gud på sin sida, men frågan Gud har att ställa sig är vem som står på Guds sida." Cromwell framstår trots allt som den gode revolutionären och folkhjälten, långt från den bild som ges i "Jagad av rebellerna" som gjordes 13 år tidigare. Men nu har sextiotalet passerat med all sin politik och upprorsmannen blir hjälte. Det mest fascinerande är fårskocken mitt på slagfältet vid Edgehill och hur prästerna på bägge sidor med ungeför samma bibelord och bön ber om seger för sin sida. Bäst är Alec Guiness bekymmersrynkor, det är inte lätt att vara kung! Trots den påkostade produktionen är filmen inte helt historiskt korrekt. Men som film är den helt korrekt.

 

Rödskägg

Betyg: 4 monument

En nyutexaminerad läkare i tidigt japanskt artonhundratal förväntar sig en fin tjänst hos shogunen med både bra lön och anseende, men hamnar på ett fattigsjukhus bland de mest utarmade och förtvivlade. Han kämpar emot placeringen och menar att det rör sig om en konspiration. Hur det är med det vet vi inte, men vi ser hur han efterhand mjuknar och hur patienterna och chefen för sjukhuset, den radikale och karismatiske äldre läkaren "Rödskägg", får honom att öppna ögonen för världen; dess orättvisor, dess lycka och dess olycka.

Det är elegant berättat, vackert filmat med flera långsamma, tysta scener där ansiktena talar mer än ord. På sitt vis är filmen en skildring av det som kallas patientcentrerad vård, vilket är den grundläggande vårdideologin i Sverige idag. Spännande att det sades och skildrades redan 1965. Jag tiltalas också av Rödskäggs syn på medicin när den unge läkaren hävdar att en viss medicin är hans, på så vis att vem som helst inte kan distribuera den; "Medicinen är ingens. Den tillhör alla". Tänk om det vore förhärskande inom läkemedelsindustrin! Kurosawa har alltid varit inspirerad av Europa och kanske har Rödskägg en sorts kristusliknande roll både gentemot de fattiga och sjuka och mot sin unga kollega.

Boyz 'n the Hood

Betyg: 3 monument

Det är i grunden en mycket amerikansk berättelse och som sådan då också en moralisk berättelse som börjar med ett tydligt stopp-tecken och sedan fortsätter med en skildring av våldet i de svarta stadsdelarna i Los Angeles. Budskapet är övertydligt och skrivs också ut i slutet före sluttexterna: De flesta svarta amerikaner som dödas blir dödade av andra svarta. Tyvärr så går pedagogiken före dramatiken, det blir rätt långsamt, tillrättalagt och lite tråkigt trots att det handlar om våld, kriminalitet och socialpolitik. Mycket prat, ganska lite handling.

Tre pojkar möts i lägre skolåldern, blir vänner, utforskar omgivningarna och möter våldet som är ständigt närvarande. Sedan hoppar filmen framåt och vi möter dem som unga vuxna, nu tydligt profilerade: den sportige, loosern som dras åt det kriminella och den ordentlige. Bakom sig har de föräldrar som mer eller mindre lyckat försöker få dem att hantera sina liv där våld och rasförtryck är en del av systemet. Gudstron diskuteras, men den har förvånansvärt liten plats i ungdomarnas liv. Bäst är barnskådespelarna i filmens inledande del.

Nude on the Moon

Betyg: 2 monument

Det finns en mycket märklig subgenre inom amerikansk B-film: nudistfilmer. Dåligt gjorda filmer som hålls samman av att en stor del av ensemblen är nakna, eller delvis nakna - det är ju ändå femtio och sextiotal då filmerna gjordes och de visades på biografer. I denna film tar sig två rymdforskare till månen med en privat rymdraket. Månen visar sig vara en paradisisk trädgård befolkad av vackra människor som enbart går omkring i en sorts små halvgenomskinliga plastbyxor. På många vis påminner det om det klassiska kristna paradiset, med rara barn, inga faror och tråkiga lekar - att de inte har kläder på sig har ringa betydelse. Känslan de förmedlar är ändå prydhet och oskuld, det är varken pornografiskt eller sexuellt. När våra vänner astronauterna ska tillbaka til jorden får de inte med sig sin kamera eller något annat bevis för vad de varit med om och vi anar att alltihop kan ha varit en dröm ...

Roligast, förutom de helt vansinninga rymddräkterna, är att den ene berättar att han varit på bio kvällen före och vi får se biografen skymta förbi: filmen de visar är "Hideout in the Sun", en annan nudistfilm gjord av samma regissör; Doris Wishman.

Jakten mot nollpunkten

Betyg: 4 monument

Det börjar i vackert morgonljus och slutar i en explosion. Men egentligen är det en stillsam film, trots de höga farterna. Krigsveteranen och för detta polisen Kowalski (Barry Newman) slår vad om att kunna köra en bil från Colorado till San Fransisco på femton timmar. Med kroppen fylld av droger ger han sig av och blir snart uppmärksammad av The Higway Patrol, som jagar honom från delstat till delstat. På sin sida har han en blind, svart radiopratare som avlyssnar polisradion och genom etern håller Kowalski uppdaterad om var polispatrullerna är. Det är svårmodigt, snyggt och väldigt mycket tidigt, amerikanskt sjuttiotal. Den tid då det var revolutionärt att köra bil genom öknen. Den tiden är förbi.

Jag är svag för den här sortens film, stillsamma och tystlåtna män som kör bil genom USA, typ Fortare än döden, (som också hade kunnat vara den här filmens titel). Varför vet jag inte, kanske en sorts romantik kring de väldiga vidderna, de stora avstånden och de udda människorna som dyker upp efter vägen. Kanske är det en kommentar till Jesaja 35:1 "Öknen och ödemarken ska jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma.", men i så fall en mörk kommentar. Bäst är soundtracket; mycket fin soulmusik.

The Irishman

Betyg: 4 monument

Det börjar med en fin kameraåkning genom vårdhemmet, där de katolska detaljerna sticker ut. Kameran söker upp Frank "the Irishman" Sheeran (Robert De Niro) där han sitter i sin rullstol och han får berätta om sitt liv som maffians lejda mördare (a "wall painter") och de män han sett upp till; Russel Buffalino (Joe Pesci) och Jimmy Hoffa (Al Pacino). Det blir till en ganska vardaglig skildring av ett Amerika präglat av våld, utpressning, svågerpolitik, mutor, mord, lojalitet, vänskap, korruption och makt. Frank sörjer att kontakten med äldsta dottern brutits helt, men ångrar i stort sett inget - inte ens i bikten där prästen försöker få honom att uttrycka någon form av medkänsla med sina offer, eller deras familjer.

En bred berättelse om en tid som tog slut vid skiftet mellan 70- och 80-tal. En berättelse vi sett förut; Gudfadern-filmerna exempelvis, men intressant då den uppehåller sig kring amerikansk fackföreningsrörelse, så olik den svenska. Väl berättat, med snygga filmiska avvikningar och ytterst välspelat där Joe Pesci lyser starkast. Annars är det lite för långt och lite för vardagligt. Dramat håller inte hela vägen. Roligast är att Jimmy Hoffa och Frank umgås så mycket i pyjamas. Intressant är att Joey Gallo "Crazy Joe" finns med och är ganska otrevlig, medan han skildras som en romantisk hjälte av Bob Dylan i sången "Joey" (från "Desire").

Varelserna

Betyg: 3 monument

Skrivandet står i centrum; skrivande, ord och kommunikation. En kvinna som blivt stum i en bilolycka, orsakad av hennes man, komunicerar med skrivna meddelanden. Hennes man är, förstås, författare och använder invånarna i den lilla franska byn vid havet där de bor i sitt skrivande. Efterhand blandas verkligheten samman med hans skrivna fantasier och vi kan inte särskilja vad som är verklighet och vad som är påhittat. Det är både realistiskt och smått absurt; han pratar med hästar och kaniner som svarar honom och spelar en sorts schack med en ondsint vetenskapsman där invånarna i byn är schackpjäserna. Men han handlar också i affären som alla andra, möter grannar på gatan och lever vardagsliv.

Det är väldigt snyggt gjort, men mer märkligt än bra. Det är ändå ett gott försök att skildra den kreativa processen - där det manliga intellektet går vilse i sig själv, medan kvinnan föder och med det kommer språket till henne. Intressant och svårtolkad. Agnès Varda har gjort enklare filmer än denna.

 

Total Recall

Betyg: 4 monument

Calderon's pjäs från 1635 "La vida es sueño" (Livet en dröm) skulle kunna vara mottot för denna science-fiction från 1990 där vi i en framtid möter en till synes vanlig byggnadsarbetare som har problem med mardrömmar. För att hantera dem söker han upp ett företag som erbjuder semesterresor i sömnen, dvs mentala upplevelser som fungerar lika verkligt som reellt upplevda. Han önskar resa till Mars, där hans mardrömmar utspelas, för att kunna förstå vad som ligger bakom. Men han klarar inte av att bli sövd på det viset, rusar därifrån och inser att han är jagad. Senare framstår han som en hemlig agent och han lyckas ta sig till Mars förklädd och där få kontakt med motståndsrörelsen till den fascistiske diktatorn över planeten. Inget är som det ser ut, vänner är förrädare, motståndare vänner och hur ska vi veta vad som är dröm och vad som är verklighet?

Mycket bra story som bygger på en novell av Phlip K. Dick och bra skådespeleri, till och med av Arnold Schwarzenegger. Till detta en enkel, men effektfull scenografi som en blandning av futurism och vardagsrealism. I grunden handlar det om identitet, vem är jag, hur blir jag den jag ska vara, hur vet jag att jag är jag. Ett av svaret ges genom kristendomen: Du blir den du är genom att vara till för andra. Vackrast är bilderna över Mars röda landskap (bilden). Roligast är "Johnnycab", en robotiserad taxirörelse.

Once Upon a Time in Hollywood

Betyg: 3 monument

                                                                  Julia Butters

Jag vet inte om filmen ska uppfattas som kontrafaktisk eller inte, men den rör sig kring de så kallade Tate-La Bianca morden i augusti 1969.  Där Sharon  Tate, gift med Roman Polanski och höggravid, mördas tillsammans med flera personer. Men mördarna tar fel på hus och det går inte så särsklit bra för dem; hundar, eldkastare och en kamptränad stuntman (Brad Pitt) - de har inte en chans. Det är snyggt, rent av elegant och färgstarkt som i alla Tarantinos filmer - och onödigt blodigt.

Egentligen en hyllning till Hollywood och dess storhetstid. Leonardo Di Caprio och Brad Pitt spelar en avdankad westernskådis, (Rick Dalton) och hans stuntman (Cliff Booth). Spelet dem emellan vinner Brad Pitt med hästlängder. Medan Rick Dalton bara blir en udda figur är Cliff Booth en levande människa, våldsbenägen dock, men ändå en person. Filmdetaljerna är träffande från Mad-omslaget som skymtar förbi till att Sharon Tate köper Tess of the d'Urbervilles till Roman Polanski i födelsedagspresent, (10 år senare filmar han den). Bäst är Julia Butters som den åttaåriga Trudi Fraser när hon gör orden i Matt 21:16 levande. 

Hjärntvättad

Betyg: 5 monument

Den svenska titeln är tydlig, men inte lika spännande som originaltiteln: "The Manchurian Candidate". Det börjar i Korea där en grupp amerikanska soldater hamnar i ett bakhåll och tas till fånga. Sedan ett snabbt klipp till mottagningen av samma soldater där deras otrevliga befäl, Raymond Shaw, belönas med medalj och ära. Problemet är att det inte stämmer. Bland de hemvändadne soldaterna dyker samma märkliga mardröm upp och så småningom får vi en aning om hur det kan ha gått till. Samtidigt pågår ett presidentval med smutsiga anklagelser i Macharty-anda och de hemvändande soldaterna förväntas bli en språngbräda för en makthungrande senator och hans intrigerande fru, tillika styvfar och mamma till Raymond Shaw.

En mycket bra historia med full av vändningar och irrvägar, ett lysande manus och oerhört välspelat, Frank Sinatra i sitt livs roll och Angela Lansbury är fantastiskt obehaglig som Eleanor Shaw, den intrigerande makan och mamman. Scenen när Frank Sinatra tappar cigaretten i ölglaset är obetalbar, i grunden humoristsik men här bara sorglig. Dagens amerikanska politik känns igen med fake news, bittra anklagelser och främmande makt som en del i det hela. Bäst är kanske ändå Raymond Shaws kommentar: "I didn't always hate my mother, as a child I only disliked her." Uppgörelsen är makalös, helt otrolig, men naturlig efter berättelsens logik.

Blodröd djungel

Betyg: 2 monument

Det råkar vara så att den svenska titeln är mer adekvat än den amerikanska originaltiteln: "The Pink Jungle", då titeln syftar på en läppstiftskulör och när den används är den mer röd än rosa. Just läppstiften är nog det som gör filmen till en komedi samt diverse fåniga latinamerikaner. En fotomodell och en fotograf möts i en liten håla i ett icke uttalat sydamerikanskt land för en serie modefoton. Men några sådana tas aldrig, istället bir de först strandsatta och sedan motvilligt involverade i sökandet efter en diamantfyndighet. Det är stundtals lite spännande, men mest fånigt och förutsägbart - förutom slutet som helt kastar omkull allting och visar att filmen trots allt är gjord 1968.

Roligast är fotografens återkommande kommentar så fort något ska göras: "I'm an artist, I'm not supposed to be practical" och även fotomodellens svar när hon får höra att hon är argsint: "Models aren't edgy, they're just hungry". Bäst är dansen på den väldigt stillsamma nattklubben.

Amorosa

Betyg: 3 monument

Det börjar vackert, fantastiskt vackert, med Venedig i solnedgång. Men berättelsen som följer är svår att hänga med i, den hoppar och byter scener för plötsligt. Det vackra fotot följer med genom hela filmen tilsammans med fint skådespeleri. Dock frågar jag mig hur Agnes von Krusenstjerna hann skriva alla sina böcker (17 romaner, 5 novellsamlingar och en diktsamling) när hon mest bryter samman och dompteras av olika män. Det mest troliga måste ju ändå vara att hon var betydligt starkare och mer välfungerande än som hon beskrivs. Vilket ju i sig är sorgligt då Mai Zetterling säkert håller henne väldigt högt som författare. Men vi får nästan ingen inblick alls i författandet, som ju är det intressanta. Hennes psykiska hälsa är av mindre intresse - men troligtvis inte så på åttiotalet då filmen är gjord. I vilket fall reduceras Agnes von Krusenstjerna

Roligast är att flera av kvinnorna har 80-tals frisyrer på 1920-talet - annars är det inte någon särskilt rolig film. Kanske är det Agnes säger mot slutet en uttryck för just det: "Tänk om Gud hade skapat en värld helt utan människor, då hade världen varit perfekt."

Dune Part Two

Betyg: 3 monument

Det är lika svindlande vackert som i Del 1, men ändå saknas något. Vad vet jag inte. Kanske är det trovärdigheten i den religiösa övertygelsen. För filmen handlar om tro, trons styrka och hur tro kan manipuleras. Det intressanta är att tron mest påminner om islam och att de goda ser ut som IS-krigare, medan de onda är en sorts fascistiska finländare som är så fyrkantiga och livsfientliga att till och med deras fyrverkerier är svart-vita och trista. Medan de goda följer profetens ord "som det är skrivet" och förbereder sig för Jihad - det heliga kriget (även om filmen undviker det arabiska ordet) och den frälsare de söker ges namnet Usul, vilket betyder pelare - ett centralt begrepp inom islam.

Rebecca Ferguson är mycket bra som Lady Jessica, en kvinna med stora maktanspråk och fullkomligt lojal med sig själv och ingen annan. Annars är ju marx-citatet också intressant: "fremenernas (läs aretarklassens) befrielse måste var deras (dess) eget verk." (ur Kommunistiska manifestet).

Chicago-Expressen

Betyg: 3 monument

Det är något särskilt med Gene Wilder, han tycks snäll och lite tafatt på något vis. Även om han, som här, viftar med pistol och skjuter gangsters med harpungevär. Det våld han utför går inte riktigt att ta på allvar. Och det är ju den typen roller han får. Här en förlagsredaktör med trädgårdsböcker som specialitet som på vägen till sin systers bröllop i Chicago stöter på både kärleken och en hänsynslös konstsamlare. Han väljer att ta tåget från Los Angeles för två dygns lugn och ro, men så blir det inte. Han blir avkastad tre gånger, lär sig mjölka kor, blir efterlyst för fyra mord (bla på Rembrandt!) bryter sig in i en bilfirma, skrämmer får med flygplan och räddar till slut sin dam och delar av Chicagos befolkning då tåget rusar blint utan förare in mot centralstationen.

Tillsammans med sin sidekick utför han en ganska oförarglig "blackface"-imitation, annars är de färgade antingen streetsmarta tjuvar eller enfaldiga servitörer. Känns gammeldags för en film från 1976. Roligast är att vi får förklaringen på vad "a demolition derby" är för något och att Richard Kiel är med i samma typ av roll (Jaws) som i James Bond-filmen "Moonraker".

Brakfesten

Betyg: 3 monument

Vissa filmer är svårare att bedömma än andra. Som denna: fyra män samlas i ett äldre hus i en mindre ort i Frankrike för att helt enkelt äta ihjäl sig. Varför är ointressant, då filmen i sig är en allegori över konsumtionssamhället, där allt förbrukas, äts upp och kommer ut som skit. Medan människorna bara är till för tillfredsställelse och begär. Omsakligt, vulgärt, välspelat, elegant, groteskt, absurt och på samma gång på något sätt ömsint. Värst är nog meningslösheten, tydligast skildrat i bilen som kör fram på trädgårdsgången och backar tillbaka, kör fram, backar tillbaka ... en resa helt utan mening. De utsökta rätterna har ingen mening, de unga kvinnorna har ingen mening, relationerna har ingen mening. Allt är tomhet, just som Predikaren säger - och som också citeras av Michel (Pred 1:2).

Kanske är det kamerans förlåtande ömhet, eller skådespelarnas känslighet som gör filmen sevärd, trots det groteska. De är fångade i tomheten, lika mycket som alla vi andra. Intressant är att de fyra huvudpersonerna har sina verkliga namn i filmen: Marcello, Michel, Ugo och Philippe.

Älskande par

Betyg: 3 monument

Tre kvinnor på en förlossningsavdelning året 1914, tre berättelser om män och svek, tre livshistorier som är invävda i varandra. Klasskillnader, manliga hierarkier och konvenansen hindrar dem från att lära känna varandra. De är en del av samma liv, men går bredvid varandra utan att mötas, inte ens i förlossningsavdelningens kvinovärld möts de. Djupt tragiskt. Ändå är kvinnorna var och en levande, medan männen är mer eller mindre döda torrbollar- med undantaget för den könsöverskridande kusin Stellan (fint spelad av Jan Malmsjö). Problemet är att kvinnorna inte interagerar med varandra - till skillnad från Flickorna är detta ingen film om kvinnosolidaritet, tvärtom.

Det är mycket fint filmat, ett intressant manus, men ingen av huvudpersonerna lyckas fullt ut i sin roll. De blir för mycket stereotyper: den lättsinnigt glada (Harriet Andersson), den bittra (Gunnel Lindbom), den drömmande, oskuldsfulla (Gio Petré). Vid en middag sjunger Agda (Harriet Andersson) "Jesus min brudgum kär", ett märkligt val av sång vid det tillfället, men hon är egentligen den enda som i filmen uttrycker tro. Parodin på vigselakten i kyrkan är intressant på många sätt och mynnar, liksom hela filmen ut i en svidande kritik av äktenskapet.

Nattlek

Betyg: 2 monument

Dekadent, incestuöst och obehagligt, men väl filmat med snygga övergångar från barndom till nutid. Jan som fostrats i en rejält depraverad överklassmiljö på det slott han återkommer till som vuxen, kan inte slita sig från sitt incestuösa förhållande til sin mor och har på många sett förblivit ett barn i sin ansvarslöshet. Nu är han tillbaka på slottet med sin fästmö som trots sin brist på tydlighet blir den som får honom att en gång för alla göra upp med barndomen och sin egen historia. 

Mycket psykoanalys i botten, mycket sextiotal och avatgardism, mycket kameraexperiment - men inte så lyckat som film. Det blir för rapsodiskt, för absurt och för övertydligt i sin symbolism. I de inledande barndomsscenerna blir läsningen av Lukas 2: 1-20 (julevangeliet), det som framstår som mest realistiskt. Senare får Johannes 11:25 betydelse för utgången och upplösningen: "Jag är uppståndelsen och livet. den som tror på mig ska leva om han så dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Märkligast är orkestern som ständigt dyker upp och spelar mer eller mindre lämplig musik.

En man och en kvinna

Betyg: 3 monument

Det är mycket vackert inedningsvis, en fiskebåt - delvis skymd av ett räcke - passerar långsamt medan kameran följer. Inget sägs, inget annat händer. Och kanske ska hela filmen förstås utifrån denna inledande bild. Det som sker sker stillsamt och delvis skymt av den historia de bägge älskande bär med sig. En man och en kvinna, bägge i sorg efter en död partner, bägge med barn på samma internatskola. Under långa bilresor kommer de närmare varandra, men den kärlek de en gång känt står i vägen för dem nu. Som att orden i Höga Visan blir en förbannelse: "Stark som döden är kärleken /.../ mäktiga vatten kan inte släckan kärleken, floder kan inte svepa bort den." 

Det bästa är att vi under stora delar av filmen inte hör vad de säger utan bara får se deras gester och minspel, samtidigt som någon schlagersång spelas. Men, det blir på tok för mycket bilkörning. Mannen är nämligen racerförare och kör först Monte-Carlo rallyt och sedan hem till Paris direkt efter tävlingens slut. Ganska trist. Roligast är Leninreferensen och att det finns en tekniker med toppluva på racerbanan, det finns det alltid i alla racerfilmer. Bäst är barnen och det klassiska ledmotivet.

Påtaglig fara

Betyg: 3 monument

Den amerikanske presidenten startar - uppbackad av sin rådgivare - ett hemligt krig mot drogkartellerna i Colombia. Senaten hålls utanför och allt sker under strängaste sekretess. Men en oförvitlig och lite tråkig CIA-tjänsteman (Harrison Ford) är dem på spåren. Det artar sig till att bli en film (från 1994) som talar om att lojaliteten till det amerikanska folket är viktigare än lojaliteten till presidenten eller dennes rådgivare. Känns det igen?

Slutstriden står i en kaffefabrik, en spännande miljö med märkliga gamla maskiner och mängder av udda förrådsrum - men just den hjälteinsatsen från Harrison Fords sida drar ner det som skulle kunna bli bättre som politisk thriller än actionrulle. Vi får var med om en begravning med salut och en modern stola buren av bataljonspastorn till uniform. Bäst är ändå godisburken på presidentens skrivbord.

The Old Guard

Betyg: 4 monument

Mer vardag, mer nutid, mer allvar än vanliga superhjältefilmer. Det är filmens styrka. Sedan är inte storyn så speciell eller skådespeleriet, förutom samspelet mellan Marwan Kenzari som Joe och Luca Marinelli som Nicky, vilket är filmens höjdpunkter.

En mycket liten grupp odödliga superhjältar försöker hålla ihop för att bekämpa världens ondska, som världen ser ut idag är det lätt att ge upp. Men i kampen mot ett läkemedelsföretag som vill använda deras odödlighets-DNA för att rädda mänskligheten (och tjäna miljoner) inser de till slut att deras arbete ger resultat. Ändå kommer tvivlet alltid att finnas kvar som en del av det mänskliga i deras liv. Guds existens diskuteras, liksom en möjlig kärleksaffär med Auguste Rodin.

Konklaven

Betyg: 4 monument

Det är mycket snyggt, alla dessa allavarliga äldre herrar i sina röda mössor och långa klänningar. Till det ytterst välspelat. Ralph Fiennes är lysande som Thomas Lawrence, men jag blev mest tagen av Sergio Castellitto som Goffredo Tedesco. Just den typen av extremt konservativ, snackig och bullrig lebeman har jag mött inom kyrkan. Skrämmande, men lysande porträtterad. Insmickrande när det går bra, livsfarlig när han är hotad.

Det är fascinerande hur en film som mest går ut på att dessa herrar i sina märkliga dräkter lägger röster i en urna och därtill talar latin kan vara spännande, men det är den! Majoriteterna skiftar och när så den vita röken bolmar ut skorstenen var det en helt annan kandidat än favoriterna som vann, fast rent dramaturgiskt har vi tidigt förstått vad som är på gång att ske. Det förtar på inget sätt spänningen. Dock har jag svårt för slutet. Temat har varit ödmjukhet som dygd, kallelsens kraft och begränsning samt Andens ledning. I slutet blir temat ett helt annat, det förtar den teologiska kraften i filmen, som jag ser det.

Fruktan är mitt vapen

Betyg: 4 monument

Både biljakter och djuphavsdykning, men i ett på något vis stillsamt och lite meditativt tempo. Kanske för att så mycket av kameravinklarna är lite, lite underifrån. Det ger en sorts distans i både tid och rum. Barry Newman är mycket bra som John Talbot, djuphavsdykaren som bara är ute efter hämnd. Men det förstår vi inte förrän i slutscenerna. Mycket elegant manus - efter en roman av Alistair MacLean - i en berättelse som ständigt byter spår och förvillar oss. Är John Talbot ond eller god, det får vi aldrig riktigt veta, men han säger själv "att han står på änglarnas sida", vilket borde betyda god. Hämndänglarnas sida, får vi i så fall tillägga.

Dante - Akta're för hajen

Betyg: 1 monument

Det enda möjligen förlåtande med denna filmatisering av 70-talsfenomenet "Dante-böckerna" (33 titlar) är Stockholmsskildringen och musiken av Lasse Berghagen. Resten är direkt uselt. Historien är knappt begriplig, stockholmsslangen direkt pinsam och skådespeleriet ska vi inte nämna, särskilt inte de två unga huvudpersonerna; Dante och Tvärsan. Som tur är blev det bara en film. Roligast är ändå Lasse Berghagen och Ricky Buch i urusla rolltolkningar.

Pappa Bom

Beyg: 2 monument

Det är mycket Chaplin, inte bara i Nils Poppes rörelsemönster, utan även i solidariteten med de utanförstående och kritiken mot en bigott medelklass. Här är utgångspunkten oäkta barn och den inbitne ungkarlen Fabian Bom får av en tillfällighet hand om en två-årig pojke. Han lämnar pojken till barnhemmet, men Fabian ångrar sig och går en husmorskurs för att få lov att adoptera. Det är en fin skildring av en queer identitet, han är lika mycket far som mor - kanske mest mor faktiskt. 

En äreräddning av de snälla, vänliga, kvinnliga männen och en känga åt de vältränade och överlägsna. Det är vänligt och fint på alla vis, med omsorgen om barnet i centrum, men inte särskilt bra som film. Delar av intrigen är hämtad från 2 Mos 2:7 (hur Moses mor blir hans amma). Roligast är när Fabian Bom mimar på polska och förstås Julia Ceasar som säger: "Världen går åt helvete!" - med eftertryck. 

Härifrån till evigheten

Betyg: 4 monument

Det här är en av de snyggaste filmtitlar jag vet. Hur den ska förstås vet jag dock inte, men snygg är den. En militärförläggning på Hawaii, en ny soldat dyker upp (Montgomery Clift) och vägrar anpassa sig till de andras föreställningar om honom. En väl vald roll, en väl vald skådespelare. Liksom de flesta av de andra: Burt Lancaster, Deborah Kerr, Frank Sinatra, Donna Reed ... 

En film om individualitet, om val som är omöjliga, om äktenskapets begränsningar, om vad det är som utgör en familj och kanske allra mest en film om det svåra att vara människa. Det är mycket död, inte bara för att Japanerna bombar Pearl Harbor i slutscenerna, utan för att det mänskliga livet innebär så mycket död; ett barns död, en väns död, en fiendes död, din egen död. Vackert, välspelat efter ett mycket bra manus. Särskilt slutet är lysande, upprättelse även om det är en lögn. Bäst är den cyniska kommentaren om äktenskapet: "Så gifte de sig och levde olyckliga i alla sina dagar", i övrigt ett sätt att förstå Jesu ord om vem som är hans familj i Matteusevangeliets tolfte kapitel (Matt 12:50). Men vackarst av allt är när Montgomery Clift spelar sorgetrumpet och tårarna rinner. Det är något särskilt med tuffa män som gråter på film (egentligen är det Manny Klein som spelar trumpeten på riktigt, men det är Montgomery Clifts tårar).

The Northman

Betyg: 3 monument

Det börjar i religionen och tron på asagudarna och på Hel - den plats där de döda som inte kommer till Valhall (krigarnas dödsrike) samlas. Detta blir redan här problematiskt, då det handlar om krigare som dör i strid och då bör de inte ha med Hel att göra och dessutom skildras de asatroendes Hel i slutscenerna som ett allmänkristet helvete, med inslag av skärseld - dvs som ett brinnande inferno. Men Hel i norrön tradition var trist, grått och regnigt snarare än fyllt av flammande lågor. Men vikingar är de och slåss gör de och ödet tror de på och långhåriga är de, förutom trälarna - som därför ser mer civiliserade ut (och kanske var det också).

Historien är en sorts ytterst förenklad Hamlet-historia; huvudpersonen, vars far dödas och vars farbror tar över både makten och drottningen, heter Amlet för att vi inte ska missa kopplingen. Men mer koppling än så är det inte. Vi får se många vackra isländska landskap, höra ukrainska och något som ska vara gammal norska och det är både spännande och snyggt gjort. Men lite för symboltyngt emellanåt.

Rörelser

Betyg: 3 monument

Älven flyter lugnt, träden står fast på bägge sidor gränsen, men med människorna är det värre. Laestadianismen är hård i sitt krav på underkastelse och renlevnad, men än hårdare är slitet för brödet och hårdast är herrarna och värst svenskarna som vill styra över fattigbönderna i Tornedalen. Korpelarörelsen är ett sorts svar på detta. Tyvärr så blir det inte så tydligt. Men det är en fin film, vackert gjord om profetism, utlevnad, apokalyps och förtvivlan. Och om massuggestion, kollektivt självbedrägeri och en både bokstavlig och samtidigt ytterst apart bibeltolkning. 

Intressant är att det börjar med en kritik av bibelöversättning - tänk bara, att det får vara utgångspunkten i en film! Men än mer intressant är att det som driver filmen framåt rent berättartekniskt är Rakels innerliga böner. Där får hennes tvivel plats och hennes oro. I övrigt är det synd om barnen, i de flesta mänskliga sammanhang är det barnen som offras - så också här. Förfärligt! Ett plus är att det är den första filmen på meänkieli - bara det gör den sevärd. 

Peterloo

Betyg: 3 monument

Det börjar med att krutröken skingras efter slaget vid Waterloo och en engelsk soldat som förvirrat ser sig omkring. Och slutar med samme soldats begravning efter att fyra år senare ha blivit dödad av de engelska soldater han stred tilsammans med, nu som offer vid Peterloomassakern. Hans krigstrauma gick aldrig över, han är lika förvirrad på S:t Peters Field i Manchester som vid Waterloo. På S:t Peters Field har tusentals fredliga demonstranter samlats för att kräva rösträtt och parlamentarisk representation. Kavalleriet gör en chock, 18 personer dödas och 700 såras. En skamligt bortglömd mänsklig katastrof.

Det är välspelat, med goda manchesterdialekter, bra kostymer och scenografi - men det lyfter aldrig. För mycket politiska tal och för lite liv. Filmen vill både skildra händelserna ur ett kollektivt, folkligt perspekiv och berätta om en enskild familj. Men det blir lite för många att hålla reda på, för många oratorer, för många svartklädda myndighetspersoner. Det blir varken hackat eller malet. Mest intressant är att alla, reformivrare, revolutionärer, konservativa, militärer åberopar Bibelns ord, Guds allmakt och Jesu välsignelser. Tydligast blir detta när den konservative prästen läser högt ur sitt brev där han spyr ut sitt hat mot underklassen medan Kristus betraktar honom från korset - anklagande eller inte, det beror på betraktaren. Också intressant att SvPs 17 spelas av den revolutionära orkestern, med melodi av Händel.

The Doors

Betyg: 3 monument

Någonstans strax förbi mitten av filmen, när bandet gått med på att sälja "Light my Fire" kommersiellt säger Jim Morrison (som inte var med när detta beslutades) till de andra medlemmarna: "Vad har hänt nu? The Doors är ju en för alla och alla för en." Vilket för tittarna framstår som fullkomligt obegripligt. Allt, precis allt kretsar kring Jim Morrison. De andra är enbart staffagefigurer. Det må ha varit så, men det blir filmens svaghet. Återigen hyllas det manliga, själförbrännande geniet utan att vi får någon som helst inblick i arbetet bakom framgången. Inga repetitioner, inga skrivande stunder, ingen läsning - plötsligt är bara låtarna där färdiga att framföras.

Men det är snyggt filmat och Val Kilmer gör en bra rolltolkning av Jim Morrison. Jag har däremot svårt att ta till mig idén med att låta barndomens trauma (bilolyckan han blir vittne till) följa med som skuggfigurer genom filmen. De åldriga navahoansiktena hänger i luften utan sammanhang. För Jim Morrison handlar det om helighet, för oss andra om hårt alkohol- och narkotikamissbruk. Intressant med telefonen han får av Andy Warhol, en telefon man kan tala med Gud i - och det att han nästan genast ger bort den.

Kanonbåten San Pablo

Betyg: 3 monument

Vad händer med dem som inte villl ta ställning i pågående konflikter? Det skulle kunna vara grundfrågan i denna mastodontfilm från 1966 (3 timmar och 16 minuter) med Steve McQueen som maskinisten Holman på den skruttiga kanonbåten San Pablo som ska skydda amerikanska intressen i Kina under förrevolutionär tid; sent 1920-tal. Inbördeskrig pågår, Chiang Kai-Shek är fortfrande progressiv och antikolonial medan kommunisterna börjar växa som politisk och militär kraft. I detta minfält av främlingshat och rasism följer Holman sitt hjärta och sin humanism förr än tar parti för förtryckarna eller de förtryckta. Mellan missionärernas tro på kinesernas förmåga att själva styra sitt öde och militärens förakt för kineserna som ett folk av kuvade kulis, försöker han vara neutral i sitt maskinrum. Det går inte så bra.

Steve McQueen är med i i stort sett varje scen, ibland som centrum, men oftare som en sorts betraktare, en som inte riktigt deltar. Det gör han bra, lite trulig så där. Det är en bra historia där ensemblen i sig speglar kolonialismens idé - med nästan enbart västerländska skådespelare, kineserna är statister - vilket är tidstypiskt, men idag märkligt. En snygg manlig form av sorgberabetning (kolskyffling) och en udda vigsel helt utan präst hör till det som sticker ut.

Wrath of Man

Betyg: 3 monument

En okänd man blir anställd som säkerhetsvakt på ett företag som ansarar för att transportera stora summor pengar genom Los Angeles. Vi får först bevitna ett våldsamt rån mot en av företagets bilar, sedan växlar secnen och den okände mannen söker jobb. På något sätt hänger det samman, men hur vet vi inte förrän mot slutet. I grunden en vardaglig skildring av ett farligt jobb, där nerverna ibland hamnar utanpå kroppen. Mycket jargong, mycket våld, mycket kroppar och en ganska bra story om hämnd. Jason Statham är bra som tystlåtet brittiskt kraftpaket, dock har Guy Ritchie gjort bättre filmer. 

Klimatförändringarna nämns i en bisats, de traumatiserade föreslås "gå till terapeuten och se till att vila" och Matt 14.26 citeras. Men det är orden ur 3 Mos 24:20 som bokstavstolkas: "bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand" (men det handlar här om lunga för lunga, mjälte för mjälte, hjärta för hjärta).

Orenda

Betyg: 4 monument

På en ö i den finska skärgården bor en äldre kvinnlig präst som är på väg bort från den kyrka som upptar sig mer med sina egna interna problem än människornas. Hos sig har hon en pojke som mest talar teologi och till ön kommer en kvinna vars man just begått självmord med ärendet att be den gamla prästen förrätta begravningen. Till detta drömmar, teologiska och existentiella samtal, gräl, litterära (Baudelaire, Dostojevskij) och filmiska (Bergman, Tarkovskij) referenser, uppgörelser, bikt och välsignelser. 

Det var länge sedan jag såg en film så genomsyrad av existentiell teologi. Det är välgjort, men ibland svårbegripligt - särskilt med alla symbolbilder som ständigt dyker upp: äpplen, ormar, palmblad, vindeltrappor, människor med funktionsvariation. Vackrast är ändå musiken; Bach, Händel ...

Mannen utan minne

Betyg: 5 monument

En man blir brutalt nedslagen i en park i Helsingfors, när han vaknar upp på sjukhuset vet han inte vem han är eller varifrån han kommer. Bland de utslagna och arbetslösa söker han sig ett nytt liv och möter kärleken. Banalt? Nej, men lågmält, finstämt och skildrat med stor värdighet. Till och med mannen som bor i en sopcontainer är först och främst människa. Det var länge sedan jag såg just en så m ä n n i s k o v ä r d i g film. 

Temat från Ariel är utvecklat och gjort mer till en berättelse en enbart ett skeende. Men även här är en av de roligaste kommentarerna när de räknar fel, denna gång på åttans gångertabell. Fin musik, en hyllning till Frälsningsarméns sociala arbete och till människan som sådan. Vi får vara med om en motsatt indrivning, en finurlig handstyrd dusch och en minimal potatisskörd. Vi blir dessutom påminda om Petrus förnekelse av Jesus, att Guds vägar är outgrundliga samt upplysta om att staten inte syndar!

Harakiri

Betyg: 4 monument

Japan, 1600-tal. När striderna mellan klanerna upphör lämnas samurajerna utan arbete och inkomst. Vanära och armod följer dem i freden spår. Då kan det rituella självmodet vara det enda som återstår. Men så enkelt är det inte. En samuraj som hotar med harakiri kan istället få en allmosa, eller till och med arbete. För klanernas rådmän är det besvärligt med utfattiga samurajer som hotar med självmord på deras domäner. Då beslutar de att sätta hårt mot hårt.

Det är en grym skildring av ära, manlighet och hierarkier. En ung människas förtvivlan blir till en grym lek för överheten. Mycket snyggt gjort, oerhört eleganta, avskalade interiörer, fantastisk musik av Takemitsu Toro och ett intressant manus som ifrågasätter äran och framhåller medlidandet. Två ensamstående pappor och en lekande morfar är kanske inte det vi väntar av Japanskt 1600-tal. Utan snarare Konfuciansk undervsining, buddism och bön till förfäderna, vilket vi också får del av. Just förfäderna är med på mer än ett sätt.

Falsk som vatten

Betyg: 2 monument

En manlig förläggare med äktenskapsprobelm söker tröst hos en debuterande kvinnlig poet. Samtidigt upplever hon sig förföljd och hennes tidigare vistelse på Beckomberga tycks tyda på mani och psykisk instabilitet. Men är det så? Ansiktet vi ser skymta då och då i de mörka fönsterrutorna, är det verkligt eller inbillat?

Det är en sorts relationsthriller som inte riktigt fungerar. Skådespeleriet övertygar inte (trots goda skådespelare; Örjan Ramberg, Marie Göransson, Malin Ek, Stellan Skarsgård, Lotta Ramel, Philip Zandén) och intrigen för påhittad och håller inte. Det intressanta är ändå att kvinnorna tar betydligt mer plats och driver handlingen medan männen mest är fåniga eller ointressanta. Roligast är förlagets tio-års fest med gräddan av Sveriges kulturelit som sig själva. Hög igenkänningsfaktor för mig som arbetat inom förlagsbranschen i Stockholm på 80-talet. Annars förs det ett resonemang kring huruvida äktenskapet är instiftat av Gud eller Emil Lövstedt (det är ju en film av Hasse Alfredsson!) och en modern version av 1917 års bibelöversättning av Romarbrevet 11:33.

Den förste riddaren

Betyg: 3 monument

I en påhittad, mytisk medeltid med armborstpistoler och fotboll uppvaktar Lancelot den sköna Guinevere som just ska gifta sig med Kung Arthur. Vänskap prövas, kvinnor rövas och strider utkämpas, stundtals som envig, stundtals med ryttarchocker. Det är välgjort, snyggt och relativt spännande. Men Julia Ormond som Guinevere skåpar ut både Richard Gere som Lancelot och Sean Connery som Arthur. Problemet är att det inte riktigt går att förstå vad hon ser hos dessa karlar - en förlorad far? en bror hon aldrig haft?

En film genomsyrad av kristendom; bön är viktigt, den bedjande ställer sina vädjande frågor till den korsfäste Kristus, Guds vilja är central och i slutscenen förvandlas alla svärd till kors, genom att de hålls med handtaget uppåt. Stilfullt. Men det intressantaste är Riddarnas kring runda bordet valspråk: "Tjänandet ger frihet" ord som ekar av luthersk 1900-talsteologi; att vara kristen är att vara till för andra, det är i tjänandet av varandra vi visar vår tillhörighet till Kristus och i den relationen ligger vår frihet.