Betyg: 4 monument
Dimmoln, skuggor, dagrar. Effektivt i denna tragedi "om mannen som inte kunde bestämma sig", som det heter i inledningstexten. Laurence Olivier både spelar Hamlet och regisserar en film som är en sorts förhöjd teater. Inzoomningar, dubbelexponeringar, djupfokus och närbilder säger att det är film, medan scenbilden säger teater; med befästningsvallar, torntrappor, knappt möblerade slottssalar och ett och annat draperi de onda kan gömma sig bakom. Det är i vilket fall väldigt snyggt och oerhört välspelat i samtliga roller - möjligen kan jag tycka att Terence Morgan är lite lam som Laertes, men det kanske han ska vara. Filmen vann bästa film och bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan 1949.
Mest intressant är när Hamlet utifrån en queer läsning av Matteus 19:5 kallar Kungen för sin mor. I övrigt ett svärd som blir ett kors, en bedjande som inte får dödas och att natten under tiden för Kristi födelse inte tilåter några onda varelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar