Hello Dolly

Betyg: 2 monument

Vissa filmer kan kännas daterade redan när de visas första gången. Detta är en sådan film. Kanske är den gjord 40 är för sent. I slutet av tjugotalet kan den ha fungerat - fast då var Barabara Streisand inte född, förstås. Men att producera och visa ett sådant intetsägande spektakel 1968 det tyder inte bara på okänslighet utan till och med på dumhet. Nu lyckades den precis spela in kostnaderna, men inte mer. 

Kostymer, kostymer och kostymer i ett pastellartat landskap som ska föreställa Upstate New York och den lilla staden Yonkers där alla är ganska enfaldiga. Några av dessa stackare reser till New York och möter helt obegripligt kärleken. Vem kan överhuvudtaget vilja leva med någon av dessa töntar. Kvinnosynen är ytterst märklig och synen på det mesta är skev, konvertering till exempel. Men Louis Armstrongs framträdande är i en klass för sig och den korta stunden tycks även den 27-åriga Barbara Streisand leva upp. Annars är det ganska lamt. Bäst är den eleganta öppningen och alla ben och fötter som går i takt med musiken - sen kan du stänga av.