Betyg: 3 monument
Det börjar med att vi får möta en förtvivlad man vars älskade hustru just dött. När prästen försöker trösta med sitt tal om uppståndelsen och att ingen döpt är död i reell mening slänger hans vän Julien (Francois Truffaut) ut prästen och Julien ger sin vän sin version av vad döden innebär: Så länge vi minns de döda och håller deras minne levande är de inte döda - då är de hos oss och vi hos dem. Den förtvivlade mannen gifter senare om sig och Julien föraktar honom för att han då förråder sin döda hustru och låter henne dö. Själv lever Julien med sina döda; sin hustru, stridskamraterna från Första Världskrigets skyttegravar, gamla släktingar, grannar, mäniskorna han känt i den lilla staden. Han har en hel uppsjö av döda kring sig, men knappast någon som helst kontakt med de levande. I ett förfallet gravkapell samlar han minnena av de döda och tänder ljus för dem, ljus som han håller ständigt brinnande. Han lever bara för de döda och det kan bara sluta på ett sätt... och det gör det.
Vackert spelat, men mycket stillsamt och förutsägbart. Det bästa är att mitt i all sorgen får vi ta del av franskt teckenspråk, då Juliens hushållerska har en stum pojke boende hos sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar