Betyg: 4 monument
Något så ovanligt som en film om en lycklig människa, inte en människa utan bekymmer, problem eller sorger - utan en människa som har hittat ett sätt att hantera livet och leva lycklig, glädjas åt var dag, söka det enkla och finna styrka i upprepningen. Var dag är sig lik för Herr Hirayama som städar Tokyos offentliga toaletter: han vaknar, viker ihop sängen, borstar tänderna, köper en burk iskaffe i samma varuautomat, kör bil till första toaletten medan han lyssnar på gamla kasetter, städar, äter samma lunch i samma park, på samma bänk, fotograferar samma träd på lunchen, tvättar sig efter jobber på samma badhus, äter middag på samma matställe, åker hem, läser i en pocketbok, somnar. Små saker händer som rubbar hans cirklar och dagarnas rutin förändras lite grann: en arbetskamrat slutar, hans systerdotter kommer och bor hos honom ett tag, en kvinna han tycker om visar sig ha en historia...
Det skulle kunna vara tråkigt, men det är så vackert filmat och varje dag förskjuts allt en aning, en annan vinkel, en lite annan ordning, en ny gatuvy, en flicka på en parkbänk vi inte sett förut. Det är verkligen de små förändringarnas film samtidigt som just förändring nog är huvudtemat, förändring och sorg. För någonstans bär Herr Hirayama på en stor sorg som han först visar i slutscenens magiska tagning av hans ansikte som skiftar mellan sorg och lycka i flera minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar