Det kallas ”en allvarlig komedi”, men är en tragedi rakt igenom. Särskilt om hänsyn tas till Walter Ljungquists roman som filmen ”bygger” på. Boken är i alla hänseenden tvärtom: kvinnan är den drivande och hon är både självständig och sexuellt erfaren, sanningen berättas, mannen är en kallhjärtad slarver, som en gång svikit sina drömmar, teaterminnena nämns knappt, att leva och hantera sitt liv är poängen. I filmen är kvinnan svag och oerfaren, mannen trofast, sanningen yttras aldrig, teaterminnena är filmens berättelse, det existentiella planet existerar inte. Till detta stelt skådespeleri, teatrala kulisser och ett oengagerat kameraarbete. Det mest upprörande är nog ändå kvinnobilden, Guje i boken, Inga i filmen är varandras motsatser. Mycket märkligt att Walter Ljungquist gått med på att låna titel och namn åt en så dålig film.
Bäst är trots allt poesideklamationerna: Ture Nermans ” Den vackraste visan om kärleken” och Pär Lagerkvist: ”Det är vackrast när det skymmer”. Den senare får stå för den andlighet som ges i filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar