Betyg: 4 monument
En fantastisk tidsskildring redan i de inledande stillbilderna - sedan följer en berättelse om det sena sextiotalets generationskonflikter skildrat genom psykiatrin: "Ska vi låta oss styras av den yngre generationen?" är moderns retoriska fråga till psykoanalytikern som behandlar hennes dotter. Dottern som kanske mest vill leva ett eget liv och bestämma över sin egen kropp och det barn hon sedan tvingas abortera. Det är väldigt bra och väldigt otäckt - att se hur en ung människa bryts ned av psykiatrin, först i en experimentell psykodynamisk gruppterapi och sedan med medicinering och elchocker, tills hon kan visas upp som ett levande exempel på schitzofren mutism. Riktigt obehagligt, men ytterst välspelat och snyggt filmat i en klar och tydligt realistisk stil. Vi får nästan känslan av att det är en dokumentär - men samtidigt lyckas Ken Loach med konststycket att även ge föräldrarna en viss förståelse - de gör vad de kan från sin utgångspunkt, liksom läkarna gör sitt. Det är det grundläggande systemet som är ont, inte de enskilda människorna.
Intressantast är hur modern lyckas argumentera för abort trots att hon är emot det av religiösa skäl. Bäst är den ikoniska scenen när de sprayar ner trädgården och alla trädgårdstomtarna med blå färg i en sorts protest mot konvenansen. Där ges utrymme för ett visst hopp ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar