Betyg: 5 monument
Rom under den tyska ockupationen. Staden har deklarerats som Öppen stad, dvs en stad som frivilligt låtit sig ockuperas av fientlig makt utan väpnat motstånd. Men motståndet finns där i de djupare folklagren och vi får följa några av de som gör motstånd och hur de en efter en förlorat livet på grund av sitt ställningstagande. Här finns inga huvudpersoner, utan gruppen av motståndsmän och -kvinnor är de som för berättelsen framåt. Deras ställningstaganden, deras fruktan, deras risktaganden och slutligen deras död. Det är grymt och sorgligt, men i slutscenen när barnen går tillbaks från avrättningsplatsen och vi får se hela staden under deras fötter så finns ändå ett hopp för framtiden. Vilket just nu, särskilt i Italien, tycks bräckligt.
Det är elegant hur motståndsgruppen representerar hela folket, kyrkan, kommunisterna, arbetarna, tjänstemännen, kvinnorna, barnen - alla gör de motstånd på sitt vis. Bäst är nog ändå Aldo Fabrizio som prästen Don Pietro. Han kan både förbanna och välsigna när så behövs och spela fotboll (nåja!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar